I går fick jag årets första födelsedagskort, fem dagar för tidigt. Idag ringde Far från Värmland, bara för att försäkra sig om att han skulle komma ihåg att höra av sig över huvud taget då han för tillfället är på min kusins gård och hjälper till med potatisskörden. Han blev lite sur över att inte vara först, vilket han faktiskt brukar lyckas med. Själv är jag mest tacksam över att min åldersnoja har gått över. Förra året vid den här tiden var jag jättestressad och tyckte att 40 kändes som 100 ungefär… Idag känner jag mig som 37, men samtidigt som 50, 32 och 21. Jag är lycklig och skickar lite cyberglädje till er som kanske tittar in och läser.