9 november 2026.

Det tillhör ovanligheterna att jag vaknar till det alarm som är satt till kl 7 varje morgon. Jag vaknar helt enkelt tidigare än så. Ibland har jag dock gått och lagt mig alldeles för sent, eller så ligger jag bara efter energimässigt. I morse var ett sådant tillfälle. Det var inte direkt konstigt. De senaste dagarna har varit minst sagt intensiva, och väldigt roliga. Så många härliga människor jag bryr mig mycket om. Personer från tiden då vi bodde i Snättringe, trosvänner, nya bekantskaper och främlingen på pendeltåget. Sonen, syrran och hennes familj, självvalda familjemedlemmar och den gamla AF-familjen. Konsert som gav både gåshud och tårar i ögonen.

Jag vaknar med musik i hela kroppen och, dadaaaaa, tacksamhet. En intensiv och fysisk sensation, en medvetenhet och en flummig, varm känsla i magtrakten. Varför flyttade vi härifrån egentligen? Eller, jag vet förresten varför. Flytten var kanske inte nödvändig, men familjen behövde verkligen något annat. Och annat fick vi. Nya, fantastiska upplevelser, vyer och människor. Ett nygammalt land och möjligheter som inte hade funnits i Sverige.  

Påminnelsen om några av anledningarna till varför vi inte flyttade tillbaka till Stockholm(strakterna) kommer så fort jag står på pendeltågsstationen någon timme senare. Rökande personer på en perrong, ett meddelande om inställt tåg, zombiekänslan när inte en enda person möter min blick och mitt leende, kräkdoften i pendeltåget, damen som badat i en flaska parfym. Vi älskar vår lilla gård, våra knäppa hönor och närheten till familjemedlemmarna där nere. Frisk luft och någon slags frihet. Det går att komma upp och hälsa på då och då.

Idag är jag extra tacksam för att det finns flera platser där jag känner mig hemma, möjligheter till variation i tillvaron och tryggheten jag känner i mina relationer. Och så är jag specifikt tacksam för vår vackra huvudstad. Till och med i novemberskrud och dimma är den vacker.