För rätt länge sedan frågade syrran om jag ville hänga med på konsert (Ja tack!) och vi köpte biljetter. In i det sista var det lite oklart om jag skulle kunna hänga med, men det gick ju då Lilleman kom till jorden för tidigt. Igår eftermiddag lämnade så maken mig hemma hos syrran och svågern, men först fick vi båda en delikat måltid i restaurangklass. Syrran hade dukat så vackert och hade lagat lasagne till alla utom mig som fick ”dekonstruerad lasagne” gjord med glutenfri spaghetti. Vill påstå att det var den godaste köttfärssås jag ätit på år och dar. Jag måste krydda på mer! Mums.
Vill bara visa den smarta storleksmojängen som syrran hade hittat på second hand för 30 kr. Man kan helt enkelt göra en vanlig djup ugnsplåt så stor (eller liten) som man behöver. Den passar alltså alla möjliga recept för kakor och maträtter med krav på olika stora formar fast man då bara behöver en vanlig, djup ugnsplåt. Kul och praktiskt.
Syrran och jag drog iväg längs E22 och hade lika mycket att prata om som vanligt. När vi var 500 meter från GPS:ens mål började vi undra lite över alla som uppenbarligen var på väg mot samma ställe – de hade brassestolar med sig allihop vare sig de gick eller cyklade. Syrran tog fram biljettbekräftelsen. ”Utomhus i vilket väder det nu blir, ta med brassestol och gärna picknick.” Eh. Jaja, det låg två papperspåsar från Maxi i bilen och jag hade med mig omlottklänningen jag hade bytt från. Lager på lager brukar ju funka! Dessutom hade jag i sista stund frågat om jag fick låna en jacka då vi gick hemifrån eftersom jag glömt min i vår bil. Tur det, annars hade jag nog fått sitta i bilen och lyssna.
Det var vi och tjejerna på picknickfilt som satt direkt på marken av vad vi såg, resten av de de över 1200 i publiken satt på stolar. Hahaha! Vi satt dock bra och blev skyddade från vinden med mänskliga sköldar runtom. Närmare två timmar utan paus gjorde oss lite småfrusna, men inte värre än att bilvärmen snabbt reparerade det efteråt. Jag tänkte faktiskt inte på det, kvaliteten både på musiker och ljud var toppen.
Jag hade knappt något batteri, så det blev inte många bilder tagna. Huvudattraktionen var PÅ SKÅNSKA, ett koncept skapat av sångaren Daniel Bentzen (vars mycket musikaliska mamma jag har koll på) av vad jag förstår. Han jobbar tillsammans med pianisten Gustaf Brandt och gitarristen/sångaren Erik Ekström i olika konstellationen. Igår hade de också med sig den otroligt skicklige multiinstrumentalisten Peter Zimny (just igår trakterade han saxofon och tvärflöjt). Jag hade inte hört talas om någon av dessa innan, men gästartisten Anna Hertzman har sjungit på skånska i många år och synts (hörts) i många olika sammanhang. Vilken kväll det blev! Trots blåst och höstkänsla sken solen och publiken var glad och nöjd. Skam hade det varit annars, så bra som allt var. Både jag och syrran kände FRÖJD då vi satt i bilen och värmde upp oss.
Systersonen och hans fru ringde då vi var på väg hem och vi fick höra om detta spektakel: Matförgiftade handelsstudenter. Frun har precis börjat på Handels, men kunde inte följa med på denna resa. Trist kanske, tills denna information kom.
”Studenterna åt en buffé på ett ställe som hade hyrts exklusivt för dem och där studenter har ätit även tidigare år”, skriver Ylva Mossing.
Bussresan hem uppges ha blivit en pärs för studenterna.
”Situationen blev ohållbar under hemresan med buss – resenärer tvingades uträtta sina behov i plastpåsar ombord, och på rastplatser längs vägen köade folk i timmar för att komma åt toaletterna. Detta ledde till att hemresan blev kraftigt försenad”, uppger en uppgiftslämnare för Expressen.
Den årliga resan för förstaårsstudenterna genomförs för att de ska lära känna varandra och skapa gemenskap, berättar Ylva Mossing.
Jag vet inte om jag hade velat vara med i den gemenskapen… Stackars, stackars alla studenter!!! Hoppas att de har återhämtat sig nu. ”Kommer du ihåg när vi satt och bajsade i plastpåsar på bussen mellan Västervik och Stockholm?”
Sena kvällen avslutades när maken hämtat upp mig uppe vid E22:an hemma hos dottern som hade sina trevliga svärföräldrar på besök. Vi satt och pratade tills klockan närmade sig 23 och vi pallrade oss hem för att orka med en ny vecka. Det kändes som att jag hade hunnit leva en vecka på bara några timmar då jag väl låg i min sköna säng. Dagen kändes evighetslång! På ett bra sätt, alltså.