Tankar från personer som liksom jag försöker hjälpa mänskligheten eller enskilda individer att hantera livet när det känns mentalt överväldigande, meningslöst eller rent allmänt trixigt är alltid intressanta att följa. Jag läser forskningsrapporter, tankar om DSM-5 (tegelstenen som psykologer och psykiatriker följer för att diagnostisera mental ohälsa), enskilda individers upplevelser av hur de eller deras familjemedlemmar hanterats (eller inte) i vården och så lyssnar jag naturligtvis på mina klienter. Jag är samtalsstöd, ingen som diagnostiserar. På flera olika plan behöver jag dock förhålla mig till personer som har fått en diagnos, tror att de borde få en eller tror att de feldiagnostiserats. Denna morgons jobb handlar om att läsa ikapp nyhetsbrev och forskningsrapporter, bl a om detta ämne.
Ibland ser jag hur en diagnos blir Diagnosen, något som från Dagen D blir hela ens identitet. Ibland innebär en diagnos en stor lättnad. Äntligen får jag en förklaring på varför jag funkar som jag gör, äntligen kan jag förstå mig själv och min omgivning bättre. Äntligen får ANDRA en chans att förstå mig bättre. Somliga blir feldiagnostiserade och får slåss mot felmedicinering och felbehandling. Ibland blir diagnostiseringen till en stor besvikelse. Den tillför en stämpel, men samhället, åtminstone här i vårt land, har sällan rätt resurser för att möta behoven.
Lillasyster Psykolog skickar i arla morgonstund en intressant tanke från yrkestidningen Psykolog. ”Nya tidningen handlade om psykedelisk terapi. Var även en serie i DN nu om hemliga psykologer i sthlm som erbjuder det olagligt till patienter.” Intresset för sextiotalets upplevelser av psykedelia har onekligen vaknat till liv igen. Jag funderar på hur jag ska förhålla mig till detta, men fortsätter att läsa med stort intresse. Finns det något som kan kallas onödigt lidande? Borde vi sträva efter att ta bort lidandet så långt som det är möjligt, eller är det större resurser att hantera livets orättvisa vi behöver? Starkare mentala muskler och en förmåga att härbärgera vår själsliga smärta är väl precis lika viktiga som styrka och smidighet i den fysiska kroppen? Idag är jag tacksam till alla som intresserar sig och gräver djupare, som ökar förståelse och ger andra möjligheter att växa. Jag är tacksam till alla som öppnat upp för mig och delat med sig, något som gjort att min förståelse för andra har ökat. Ödmjukhet inför den mänskliga komplexiteten är något jag tackar andra för, utan deras inlägg, samtal och delade smärta hade jag varit en långt hårdare dömande person. Detta tackar jag för idag.
Lämna ett svar