Sara uttryckte sig så fint då hon skrev om hur det är att bo i Barcelona. ”…vara statist i andras semesterlycka.” Det rör sig knappast lika mycket folk i Karlskrona, men nog är denna stad ett mål för naturälskande, ledighetstörstande och historieintresserade personer som söker något mer exotiskt än det de har utanför dörren. 1998 blev Karlskrona upptagen på Unescos Världsarvslista och sedan 2010-2011 har vi haft en lite mer modern färja mellan Gdansk och Karlskrona vilket har bidragit till fler turister. Det som är mitt normala är någon annans ögonöppnande upplevelse.
Igår var jag på konsert i den vackra träkyrkan Ulrica Pia, eller Amiralitetskyrkan. Hon stod klar 1685, men var aldrig tänkt att vara något annat än ett provisorium. Virket till bygget fraktades från den då svenska staden Riga. 1760 lades i närheten grunden till stenkyrkan Adolf Fredrik som var tänkt att ersätta Ulrica Pia. Det är inte bara populasen som ibland har svårt att hålla ordning på sina tillgångar eller som gapar efter mer än vad börsen kan täcka upp för. Pengarna räckte helt enkelt bara till fyra meter höga murar, efter det tog de slut. Så småningom det kom ett kungligt brev som krävde att byggprojektet skulle läggas ner och de ståtliga murarna blev en kyrkoruin innan någon kyrka ens hade funnits.
Runt 1850 hade insikten om att det aldrig skulle bli någon stenkyrka landat och det bestämdes att de andra två Karlskronakyrkorna Fredrikskyrkans (där jag sjunger i kammarkören) och Trefaldighetskyrkans uttryck skulle efterhärmas. Träpanelen byttes ut, barockdetaljer tillades och fasaden målades gul. Sedan dess har det förfallits, återhämtats, renoverats och fixats i omgångar. Fortifikationsverket (som ägde kyrkan på sjuttiotalet) tog beslut om att fasaden skulle återta sin ursprungliga röda färg, något som Riksantikvarieämbetet INTE rekommenderade. Någon eller några var modiga/dumdristiga nog att gå emot denna rekommendation och idag står Amiralitetskyrkan, trots anonym arkitekt (Erik Dahlberg?), det faktum att hon byggdes som provisorium och många, många utmaningar, som ett otroligt vackert och självklart rödmålat smycke och besöksmål.
Igår satt jag bredvid en gammal numera körpensionerad vän. Jag såg en körvän spela traversflöjt i barockorkestern, en annan gammal körvän sjunga sopransolo i requiemet Messe des morts av Marc-Antoine Charpentier (barockkompositören som är betydligt mer känd för temat till Eurovision) och åter en körkompis dirigera i rollen som kyrkomusiker i Amiralitetskyrkan. Så många beslut och ickebeslut har lett fram till att vi just då kunde ha denna upplevelse tillsammans. Idag är allt vi har, men det vi gör eller inte gör kan påverka oss själva och andra under en lång tid framöver. Idag är jag mycket tacksam över dessa insikter.
(Jag har gått en utbildning till världsarvsambassadör för min vackra hemstad, men var ändå nödd att ta till Wikipedia för att sätta detaljer på plats. Tack Wiki!)
Lämna ett svar