Soluppgångarna har flyttat på sig, bytt karaktär och gör att hösten känns närvarande. Vi njuter av blommorna som fått en andra andning efter regn och svalare nätter, men fortfarande en hel del sol. Trädgårdslandet bjuder på ”go mad, möe mad och mad i rättan tider”. Det kan bli lite enahanda när man ska äta det som trädgården producerar, men att hitta variation är ett kärt besvär. För det mesta.
Kålrötterna är enorma och så fina i år! Till rotmoset skulle jag ha en bit på ett kilo. Att mitt ögonmått brukar vara bra vet jag, men att lyckas pricka in 1004 g känns som en riktig bedrift, hahaha. Årets kålrötter har en svag smak av parfym, lite liknande rovor som vi inte alls gillar. Jag har väl låtit dem växa lite för stora. I rotmos funkar det dock, smaken mjukas bort av morötterna, potatisen och smöret. Ugnsbakade blir de tyvärr inte särskilt goda. Det gör ingenting, vi gillar båda rotmos med fläsk och senap.
Dahliorna blommar och blommar och blommar. De är så generösa! Sven-Eriks plantor har kommit med säkert hundratals nya knoppar efter att ha varit helt överblommade. Det var likadant förra året. Undrar varför?
Pelargonerna har jag ställt under taksprånget för att de ska torka upp innan jag ställer dem i Bredavik. Ju mindre fukt i jorden, desto bättre chans för dem att klara den långa vintern utan att ruttna. Det har varit en riktigt bra pelargonsommar!
Jag trodde knappt det skulle bli några solrosor i år pga de intensiva snigelattackerna, men på flera håll blommar det nu. Jag visste inte att solrosor kan komma igen efter att ha toppats/fått knoppen uppäten. Alltid lär man sig något nytt! Älskar, älskar solrosor. Vill ha ett hav av dem någon gång, så som föräldrarna och brorsan hade det i Bredavik. Det är så fint.
Lämna ett svar