Den här tiden på året saknar jag alltid USA lite extra. Jag älskar höst i bergen. Wasatchbergen blir mer än vackra när färgerna skiftar. Utsikten från vår sovrumsbalkong bjöd på levande konst varje dag, men särskilt under perioden mellan höst och vinter. Jag inser dock att det är tio år sedan jag senast bodde där under denna tid. Maken blev kvar i Utah till februari 2017, men jag och barnen flyttade hem i juni 2016. Sällan oroar jag mig över tid. Den kommer och går och jag uppskattar varje ny dag som jag får uppleva. Det ryms otroligt mycket i den flyende tiden. Lärdom och erfarenhet som leder till vishet fokuserar jag på. Andra blir mer kvar i förlusten av ungdom, chanser, möjligheter…
Här har du små nedslag från denna tid på året från 2015 och framåt. Tänk att varje dag så småningom blir ett minne i dur eller moll, en omvälvande upplevelse eller en stund som aldrig mer tas fram ur tidsskafferiet. Jag är tacksam för min blogg, även om jag då och då ifrågasätter dess fortsatta varande. Jag glömmer nämligen lätt, men bloggen tar hand om det som sedan blir min dåtid. Så tacksam jag är för att jag aldrig gjort slag i saken och slutat skriva! Jag behöver ingen AI för att skriva en låtsashistoria för att verka mer eller viktigare än jag verkligen är, jag behöver inget filter för att se att mitt liv är lika värdefullt som någon annans. Med alla dess berg och dalar har det skapats en historia som jag är tacksam att ta med mig framåt.
Lämna ett svar