I jämförelse med vem då?

Igår eftermiddag åkte jag hem till mammas tvillingsyster och hennes man. Vem jag är idag går inte att förklara utan att blanda in min moster och morbror. De har varit viktiga för mig på så många olika sätt och jag är tacksam för att de finns i mitt liv. Min syrra (en dag ska jag ge alla mina syskon permanenta alias) har påbörjat ett fantastiskt projekt som jag berättat om här redan. Hon hittade en tom ”mormor och morfar berättar”-bok som hon köpte till lillastesysters barn för att de ska lära sig om sin mammas föräldrar och den uppväxt de hade. Syrran hade redan intervjuat Far med de flesta av frågorna i boken, men det fanns hål i mammas svar. Nu fick moster chans att fylla i dessa hål. Berätta om stränga småskolefröken Nyman som älskade vår mamma Elin och Kent-som-bor-i-Rödeby-om-han-fortfarande-lever, så till den grad att hon tydligen hade dessa elever framme hos sig mest hela tiden för att de var så duktiga. Intressant minne som jag undrar hur mycket det är påverkat av min mosters upplevelse av skolan. (Och precis hur mycket tid fick de här två eleverna egentligen tillbringa framme hos fröken? Var det ett minne som tagit större plats än vad de verkliga händelserna tog?) Mamma var en riktig plugghäst med näsan i böckerna mest hela tiden. Moster berättade att hon bara såg sin far bli riktigt arg en gång i sitt liv. Det var då alla skulle hjälpa till där hemma, men vår mamma inte gick att finna någonstans. Hon hade stuckit från sina förpliktelser och mormor hade stormat ut till morfar där han satt och jobbade i garaget för att få hjälp. Alla letade tills de hittade mamma med en bok under en filt. Hahahahaha! Underbart ju, och jättekul att min intervjuande syster gjorde exakt detta under sin barndom.

Angående den där kommentaren om hur mosters minne såg ut om flera personer hade fått ge sin version… Mamma och hennes syster är tvåäggstvillingar. De föddes olika som natt och dag, till utseende, sinne, personlighet och allt annat man kan tänka sig. Mormor hade uppenbarligen problem av något slag, för något hon ägnade sig åt var att trycka ner människor genom att lyfta deras svagheter i jämförelse med någon annans styrkor. Detta gjorde hon regelbundet både med sina barn, barnbarn och ingifta och var extremt skadande för självförtroendet. De dagar jag känner mig förlåtande så tänker jag att mormor väl gjorde så för att peppa och motivera, men sanningen är att jag tror att hon gillade att trycka till folk. (Sorry, mormor.) Både mamma och moster hade fantastiska förmågor som deras far uppmärksammade, men det räckte inte och påverkade dem tyvärr mycket. Både i relation till varandra och gällande sin självbild. Det var nog tur att deras skolvägar delades då de gick i femman så de inte längre behövde jämföra sig själva med den andra bland skolvänner och lärare. Min mosters betyg var inget att hänga i julgranen. När hon sökte jobb på sjukhuset tittade läkaren som var ansvarig för anställningen på betygen och uppmärksammade detta. Sedan läste han hennes fina rekommendationer från då hon jobbat på bageri och som barnvakt. Där stod det om hennes fantastiska ordningssinne och så fick hon jobb på röntgenavdelningen som ansvarig för röntgenbilder och arkivering. Perfekt! Jag tror att det är just detta förhållande vi ska ha till våra styrkor och svagheter. Lyft styrkorna, låt dem blomma och leda dig på vägen. Låt detsamma gälla personerna du har runt omkring dig. Uppmärksamma, stötta, uppmuntra och heja på! Må alla ungdomar bli anställda av läkaren som struntar i dåliga mattebetyg och uppmärksammar det exemplariska ordningssinnet. Och sluta jämföra dig med alla andra. Våga blomma ut i dina styrkor och våga bryta ny mark om du inte hittat dem än.