Trender och vart är vi på väg egentligen?

Den stora branschmässan Formex har precis slagit igen sina portar. Jag har inte varit där på flera år, men passade på att gå in till några bloggare som var där: Krickelin var ansvarig för inspirationsutställningen i entréhallen (hon skrev flera inlägg från veckan), Helena Lyth var där i sin roll som inredningspysslare (gissar jag), Jannice Wistrand har inte bloggat om det trots att hon var där, men Trendenser verkar inte ens ha varit på plats. Denna mässa var en gång i tiden en viktig del i mitt liv. Inte som inredare, utan i ”pappersbranschen”. Jag var med och byggde och rev montrar, stod på golv och mötte kunder timme in och timme ut, tog beställningar. Det var en fantastiskt rolig tid. 2011 fick jag bokstavligen känna Maria Montazamis enorma utstrålning. Den föregick henne som en tryckbubbla då hon kom gåendes i gången, sorlet tystnade istället för att öka och det gick att ta på hennes ”aura”. Jag har nog aldrig varit i närheten av någon annan person med så stark personlighet.

Jag funderade på hur vi påverkas av trender, hur vi alla befinner oss någonstans på skalan Trendig till Hopplöst efter. Ibland ligger vi så mycket i framkant så vi blir halshuggna för att folk inte fattar vilken bra grej vi kommer med. Kanske är det åldern, kanske är det var vi befinner oss i tiden, kanske är det bara januari, men jag har plockat upp en massa vibbar om detta ämne. Frida Ramstedt startade bloggen Husmusen som senare ändrade namn till Trendenser, bl.a. för att hon ville fånga känslan av både vad som är trendigt idag och riktningen i samhället. Frida VAR Formex för mig och för många andra i branschen, att hon inte ens besökte mässan i år kändes så märkligt. Är trender hopplöst ute? Kör folk mer sitt eget rejs i takt med att andrahandsmarknaden växer? Clara Lidström och Malin Wollin pratade om hur flygskammen verkar vara utraderad och att kändisar åter flyger och far som fanns det ingen morgondag. Butiksdöden är på något vis permanent och vi befinner oss i en värld där vi behöver förhålla oss till detta. Och hur blir vi vuxna idag? För femtio år sedan kom många ut på arbetsmarknaden som 18-åringar, man bildade par med någon som tycktes lämplig, skaffade gemensamt boende och barn tillsammans och levde sitt liv i det trygga, svenska brunsåsandet. Idag är det långt mer komplicerat. Många gånger har jag hört att det alla dagens val som framkallar ångest för all FOMO som skapas i processen. Folk skaffar inte ens barn. Det har varit så trendigt med mindfulness och NU, men jag upplever att det just nu vilar en enorm stress över hela samhället som är allt annat än ”zen”.

För många år sedan, när Sverigedemokraterna på riktigt var Djävulen, skrev jag en fråga på Facebook inför valet (typ så här): Varför vägrar man diskutera någon fråga som Sverigedemokraterna lyfter och varför är det så svårt att förstå att man inte hatar invandrare om man tycker att invandringspolitiken suger? Då blev jag hatad, några tog till och med bort mig som ”vän”. Idag är väldigt många så oj och hjälp och huuuur har det kunnat bli såhär gällande den här frågan. Det är trendigt att skälla på det samhälle som svenska politiker varit med och med berått mod, efter att ha blivit påhejade av många av medborgarna, skapat. Väldigt många skyller ifrån sig och säger ”ja, men det var INTE jag”. Lyssna på Jörgen Huitfeldts intervju av Omar Makram. BUP går på knäna av alla diagnosutredningar och trenden pekar på att 15% av alla pojkar och 11% av alla flickor kommer att få ADHD-diagnoser framöver. Men vad är det här? När slutade vi förstå att vi inte är precis likadana allihop, när blev det sjukligt att vara människa, när började vi tro att alla är samma AI-genererade robot? Jag hoppas att den nya trend som jag inte riktigt fångat upp än är en förståelse för vad det innebär att vara människa, för gemenskap och så hoppas jag att massproduktion blir ett minne blott. Efter många år med väldigt egocentrerade liv hoppas jag att vi som population öppnar upp för ett nära engagemang utanför underhållnings- och nyhetsapparna. Jag hoppas att det åter blir värdefullt med erfarenhet och visdom och jag hoppas att fler tonåringar görs medvetna om sina ännu inte helt utvecklade hjärnor och att de vuxna runtomkring blir bättre guider istället för medlöpare till outvecklade tankelekar som saknar konsekvenstänk. Idag har vi ständigt allt och alla i världen framför våra fötter. Innan vi lärt oss att hantera det kommer vi som mänsklighet snarare att må sämre än bättre. Ett steg i taget. Med det önskar jag dig en trevlig vecka!