Mina rötter, mitt DNA, min grund.
En av mina superkrafter handlar bara indirekt om mig. Jag har den stora ynnesten att komma från ett självklart sammanhang, en storfamilj där jag får känna mig trygg och välkommen. Jag älskar att träffa dessa människor! Mamma, min faster och min farbror har firat flera födelsedagar ihop eftersom de fyllt jämnt och halvjämnt samma år. I år var det så dags för min farbror att fylla 85 och min faster att fylla 80. Deras lillasyster och svåger upplät generöst föräldrahemmet dagen till ära då de bjöd in till ett riktigt födelsedagskalas med över 70 deltagare. (Syskon, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och övergår 100 personer vid det här laget.) Vi tog tacksamt emot vädret, särskilt med tanke på att det ska komma över 20 millimeter regn idag.
Jag har inte bett om lov att lägga upp bilder från festen här i bloggen, så du får tro mitt ord då jag säger att det blev en dag att minnas. Min syster är den duktigaste florist jag känner och hon hade gjort två kransar till jubilarerna. Denna fick Fars storebror…
… och denna fick hans lillasyster. De blev så fina, så fina! Faster och farbror, alltså, men även kransarna. Vi bjöds på god mat, tårta och kakor, tipsrunda, tävlingar och chans att åtminstone hjälpligt uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Maken var liksom sist utsedd till släktfotograf och när jag tittar igenom bilderna med alla festdeltagare ser jag att jag missat att prata med två flickvänner till kusinbarn, annars har jag koll på alla namn. Kul att vi är så många!
Vi har blivit varnade för en kommande stor regnmängd, så när vi kom hem åkte löken upp och lades under skydd. Jag ser mitt i vuxen ålder tillkomna odlarintresse som en förlängd del av mitt Håkansson-arv, så det kändes fint att avrunda dagen med denna aktivitet.
Jag har saknat att inte ha någon solnedgångsutsikt och en soluppgång utan fri horisont här hemma, men en sådan kväll som igår så känns det ändå helt okej. Vill vi ha solnedgångar med friare siktlinje kan vi njuta av det i Bredavik.
Kvällen avslutades med en kort kvällspromenad med två av syrrorna. Denna lilla sovvagn (husvagn känns lite att ta i) är något av det sötaste jag har sett någon gång. Säkert bekvämare än tält, men ändå… Söt var den iallafall. Själv gick jag hem och somnade som en stock, pang bom, men inte förrän jag hade gjort lite pyssel klart inför dagens födelsedagsfirande av min tyska systers dotter. Somliga dagar tycks vara för evigt.
Jag har sagt det förut, vilken styrka att ha en sådan stor och positiv släkt!
Ja, det är ingenting jag tar för givet! Inte är det alltid ”smooth riding” med så många människor inblandade, men det är verkligen en stor skara som stöttar och blir glada för varandras uppnådda mål och genombrott i livet. Det gör också att saknaden efter mina föräldrar inte tar lika stor plats som jag vet att den kunde ha gjort.