Solen skiner och svenskar vänder ansiktet mot solen. Jag har efter att ha drabbats av basaliom runt ögonen för några år sedan insett att jag för evigt får smörja in mig i solskyddsfaktor 50 och rent allmänt vara mer observant på hudförändringar. Mycket av skadan är väl redan gjord, men jag behöver ju inte förvärra något. Jag har valt att vara tacksam över att det finns solskydd, även om det finns vissa som hävdar att naturligt är det enda rätta.

Igår skrev Clara Lidberg ett intressant inlägg om naturlighet och det verkade slå an mångas strängar. Så många kommentarer! Eftersom vi pratade om just detta då barnen var hemma över påsk var jag uppdaterad på hur jag faktiskt har insett att ämnet inte är helt okomplicerat.

Här hittar du Claras inlägg.

Jag bidrog med denna kommentar:

År efter år av studier visar att människan i grunden agerar i flock. Forskning på vad som händer om en enskild person ställer sig och stirrar upp i himlen ger precis samma resultat som man kan tro – folk ställer sig och stirrar tillsammans, för vem vill missa det viktiga? Vi delar in oss i hierarkier av olika slag, vare sig vi vill det eller ej. Att ställa sig utanför “flocken” och agera egensinnigt kan ge stor framgång, men lika väl leda till uteslutning. Det är lätt att ha regelbundna drag och inte lida av några hudåkommor och hävda att naturligt är fantastiskt. I Storbritannien finns studier som till exempel visar på att människor med svår acne har nästan 50% större arbetslöshet än normalt. Jag har ett inneboende motstånd mot alla dessa skönhetsingrepp som håller på att äta upp både plånböcker och tid, men jag jobbar hårt på att inte tänka nedlåtande rent generellt om personer som börjar förlora all likhet med “sitt naturliga tillstånd”. Alla får göra sina val tänker jag.

Min psykologsvåger sa någon gång att fuldiskriminering är vanligast av allt, för att inte tala om längd och vikt. När man inte lever i en teoretisk uppsats som så vanligt är idag är det kanske lättare att acceptera varför man väljer att fortsätta raka armhålorna efter ett sådant här inlägg (som jag ändå charmas av), eller fortsätter vara hemligt avundsjuk på personer som fötts med förutsättningar som gör det lätt att vara naturligt vacker. Jag behöver inte raka benen då jag har typ tio hårstrån på varje, men jag visar inte gärna upp mina naturliga spiror ändå eftersom de ser ut som två stockar. Jag är nöjd med att jag numera unnar mig sommarbad bland andra människor istället för att gömma min kropp. Då har jag jobbat på det i många år. Allt jag har att säga är att människor dömer och inrättar sig i hierarkier, vare sig de erkänner det eller ej. Ju fortare man accepterar detta faktum, desto lättare blir det att anpassa sig efter sina förutsättningar vare sig det kräver jobb med självförtroendet (vilket jag rekommenderar) eller anpassningar till gällande utseendeideal (där man ändå sällan når en tillfredsställande slutpunkt).

Hur tänker du om saken?