Februarisol.
Det är så underbart här ute på ön just nu. Igår lugnade vinden ner sig såpass att jag vågade mig på en promenad i skogen. Annars är jag aldrig speciellt sugen på att få en gren i huvudet.
På väg, vilken hoppfull bild! Det behöver inte gå fort, men att ha valt väg är en god känsla.
Och det här sedan! En och annan fågel som börjat kalla på kärlek samtidigt som solen strilar ner mellan de nakna grenarna. Mossans intensiva grönska kommer till liv och allt känns lite vackrare av de där solstrålarna.
Havet var betydligt lugnare än sist jag mötte det. Då hade jag tagit med två amerikanska tjejer till naturreservatet i bil och det gick vita gäss på vågorna. Det gick knappt att prata för ljudvolymen som vind och vatten orsakade. Tänk, va?
Naturens under. Tänk hur märkligt det är med allt från nedbrytning till konstiga livsformer som ser till att ta för sig bäst de kan.
Att avsluta en 1,5 h lång promenad med en varm kopp te och filt i soffan medan elden brinner i kakelugnen, det är livskvalitet. Jag tar inte mitt liv för givet. Just igår hade jag inga samtal, vilket visade sig vara precis vad jag behövde. Lyx finns av olika slag. Monetär lyx har vi inte i vårt liv, men livskvalitet av rikligt mått. Jag undrar ibland över livsval som lett hit, men vill inte ha det på något annat vis. ”Somliga går med trasiga skor”, andra har inte tid att prata med sina barn innan de går och lägger sig på kvällen. En del behöver gräva i sopor efter mat, andra spelar fotboll utan skor i linne och kalsonger och är lika glada för det. Det finns de som har allt, men som känner meningslösheten äta upp dem inifrån. Och kan jag inte bidra med något annat i detta liv än att predika tacksamhetens lov är jag nöjd.
Så sant som du skriver ang tacksamhet till livet och stunden och platsen man är i livet.
Just igår och idag har jag liksom oxå fått en sån stor besvikelse men som i detta stora hela i världen och i livet är en småsak.
Men en av mina bästa och längsta väninnor berättade igår att hon ska gifta sig ❤️
Med sin nya stora kärlek efter varit singel i nästan 15 år (med små korta romanser)
Vi har gjort allt tillsammans eller samtidigt sen vi var 16 år och började gymnasiet (vårdlinjen) tillsammans
Nu är hon distrikt och barnsjuksköterska jag IVA SSK.
Barn i samma ålder, spelat fotboll, gjort ungdomssynder, gråter ut men oxå fajtats.
Sååå glad jag blev började nästan gråta.
De träffades för knappt två år sen på Tinder…
Men… JAG är inte inbjuden… 😭💔 betalade hon igår när vi hade en liten AW hos henne hon och jag.
Först glädjen att hon ska gifta sig sen käftsmällen att jag inte är
Bjuden.
Hon bjuder tre vänner…
Alla tre från nu i livet INTE mig från ”hela livet”
Usch vad jag kände mig ledsen men visade det inte. Erbjöd mig att betala min egen omkostnad.
Men nu har jag kommit i andra tankar.
Men hur jag ska formulera mig.
Jag vill ju gå på bröllopet sjölvklart!!!
Men bara för att hon vill ha mig där INTE för att jag vill vara där.
Men hon är nr 1 om jag ska gifta mig…
40 inbjudna gäster.
Henens bror och jag har varit vänner, kollegor och mer än så av och till genom livet.ä lika länge. Han är den hon ringer till när hon inte når fram till mig när jag mår dåligt. Då ringer han mig och pratar med mig.
Så nu känner jag mig så bortvald och inser samtidigt att jag borde ju förstå hur hon tänker som kännt henne så väl och så länge… tills nu…
Hon var som ett extra barn till mina föräldrar dessutom.
Så just nu ritar jag med trasiga skor i min förvirrade hjärna men som sagt det är bara en fis i rymden jämfört med alla världens orättvisor just nu.
Nu ska jag ta en solig promenad innan Magnus dyker upp för en trevlig lördagkväll.
Ha en fortsatt fin helg 💜
Lite oreda bland orden som dykt upp som vanligt men du förstår sammanhanget 🥰
Inte ritar jag i hjärnan heller utan rotat.
Jag är fortfarande massa glad för hennes skull OCH dessutom slipper ju jag passa en tid i sommarschemat.
Men hade varit kul att gå på kyrkbröllop.
Hon ska köra hela racet eftersom hon gjorde en liten borgerlig hemmavinsten i hemlighet när hon gifte sig förra gången men barnens pappa.
En av de svåraste känslor som finns i livet att förhålla sig till är att känna sig bortvald, så jag förstår att det känns tungt just nu. Hoppas att det landar på ett vis som känns bra för dig till slut. Det är inte lätt, det där med relationer. ❤️
Nej verkligen inte TACK för jag fick skriva av mig hos dig. Vilket jag insåg att jag gjorde. Jag håller fortfarande på att skaffa distans till det.
Innan jag pratar med min väninna om hur jag kände.
Jättebra ju! Tack för förtroendet.