Somligt går att uttrycka i ord. Man säger det man ska och så är det bra med det. Andra gånger blir det fel och om man har skrivit det blir det ännu värre. Orden står kvar som en ständig påminnelse om att det hade kunnat uttryckas bättre, snällare, inte alls eller med mer schvung. Åter annat bär man med sig utan att dela med någon annan. Det kan få växa, utvecklas och ta ny form i lugn och ro.
Här på Sturkö får jag små stunder av total stillhet och känner samtidigt att jag är en viktig del av det stora. Idag lyssnar jag på Liszt mässa op. 36, Agnus Dei och känner solen ge mig ny kraft. Jag är tacksam för de änglar som hade gjort en Totalförvandling av ”gula stugan” tills vår familj kom tillbaka från Stockholm. Makalöst… Familj och fina vänner lade ner massor av timmar för att göra vårt boende hemtrevligt mitt i kaoset. Det vet jag i alla fall vad jag har att säga om… Tack! Från djupet av mitt hjärta – tack.