1986 gick min morfar bort. Till hans begravning kom bland annat hans systersöner med fruar. Mamma hade i vuxen ålder inte haft så mycket kontakt med familjen på sin pappas sida: långa avstånd och upptagna liv hade gjort sitt. Begravningen gjorde dock att kontakten återupptogs och kusinerna började umgås igen. Numera är det jag och maken som upprätthåller kontakten med åtminstone den ena av dem och hans familj. Vi brukar träffas någon gång om året, sitter och pratar och pratar och pratar och pratar och har det väldigt trevligt. Vi skrattar mycket, men går också mycket ner på djupet i livets mörker.

Jag funderar ibland på det där med ”fordonet” som vår kropp utgör, DNA som ger oss fysiska och mentala attribut som påverkar oss till så stor grad. Det är mycket värdefullt för mig att möta andra som har spår av samma byggdelar och som funkar lite på samma sätt som jag. Jag gillar att se likheter och olikheter, men jag förstår andra som är helt ointresserade. Somliga vill helt bryta kontakten för att hålla avstånd till dessa likheter. Beroende på hur vi växer upp kommer vi också att reagera olika på samma typer av livssituationer, något som är lätt att se bara man tar sig en titt på sina syskon. Det är väl bra att vi funkar olika. Viktigast är att hålla koll på hur man själv fungerar eftersom det är den person man verkligen är ansvarig för gentemot alla andra, och det kan vara svårt nog. Vi kunde konstatera att alla fyra i helgens sällskap gillar långfrukost. Här kommer receptet på en müsli som smakade smarrigt tillsammans med långfil och aroniasylt. Kanske vill du också testa? (Jag lade till lite kokosflingor och bytte ut hasselnötterna mot mandel. Tror dock att nötter hade varit ännu lite godare. Kardemumma är iallafall fantastiskt gott tillsammans med det rostade!)