Idag är det tjugoåtta år sedan maken och jag gifte oss efter att bara ha känt varandra under en kort tid. Vi var unga och oerfarna på så många sätt, kompetenta på andra och villiga att erbjuda varandra löftet ”i nöd och lust”. Vi har tillbringat mer än hälften av våra liv tillsammans i denna livets berg- och dalbana. Ibland har vi tjutit av lycka, ibland klamrat oss fast för att inte trilla ut. Mycket har varit vardag, men vi har också fått uppleva både önskad och oönskad spänning tillsammans. Sju år i USA, fula lägenheter som ändå varit trygga hem, hus i förort och i skärgård, födslar och dödsfall, spädbarn, skolbarn och tonåringar med olika behov och olika lika oss båda, olika yrkesval och arbetsplatser, rundor i elljusspår, jobbresor och semestrar, renoveringar och byggprojekt, sjukdom och sorg, vinster och förluster, känslor för, mot och med varandra… Vi fortsätter att ge varandra tid tillsammans och utrymme att utvecklas som individer. Vi vet båda att vi inte kan förändra varandra, men försöker ändå vara en trygg och fast punkt för den andre i en värld som skakar på alla håll och kanter. Grattis till oss och att vi lyckats slå undan benen på statistiken så här långt!