Vilken underbar dag! Vårvindar friska och solsken i blick. Jag glömde vattna i trädgårdslandet och orkade inte räfsa upp gräset till täckodlingen, men jag kom ut på långpromenad med maken, hade ett givande studiemöte med triaden och har fyllt på frysen med gratis nyttigheter.

Ibland glömmer jag bort hur vackert det är här. Kanske inte glömmer direkt, jag promenerar ju i närområdet mer eller mindre varje dag. Det handlar mer om att jag blir hemmablind och börjar ta allt det vackra för givet. Det märks att många äldre håller coronatristessen på avstånd bl.a. genom promenader i vårt naturreservat. Varje dag ser jag bilar på kyrkoparkeringen och hurtbullar med kartor i högsta hugg. Härligt!

Tur att S gillar att skörda vad-som-nu-behöver-skördas. Idag plockade hon in två gigantiska bunkar med kirskål. När jag hade rensat och tagit hand om allt hade vi gemensamt lagt flera timmar på fyra 200-gramspåsar med förvälld kirskål. Med tanke på att finbutiker sålt denna delikatess för 600 kr/kg så var det kanske värt vårt jobb? Nu kan vi äta nyttig delikatess också i vinter.

Avslutningsvis vill jag skriva om min dröm att vara kulturtant i Stockholm. Då och då går jag in på Hemnet och kollar in tjusiga lägenheter från förra sekelskiftet i Vasastan. Idag hittade jag två lägenheter som Kronofogden lagt ut på exekutiv auktion. Det har jag aldrig sett där förut. Visst finns det alltid fastigheter som Kronofogden vill bli av med, men jag har aldrig sett några i just Vasastan. Är det coronaviruset som ställt till det? Och hur vanligt kommer det att bli med exekutiva auktioner framöver? Jag vill att allt ska vara som vanligt, men det är det ju inte. Att landa i de små glädjorna, som t.ex. skördat lyxogräs, hjälper mig åtminstone att förhöja livskvaliteten.