Projekt ”samla ihop alla bilder från de senaste åren och rensa upp i röran” har gått in i nästa fas. Just nu håller programmet PowerPhotos på att leta efter dubbletter i alla de album vi lyckats skrapa ihop från diverse datorer. Vi betalade knappt 300 kr för ett program som både har lyckats omvandla gamla albumtyper till ”Bilder”, som är Apples nuvarande system, och som dessutom kan hitta dubbletter. Det känns som en riktig vinstlott med tanke på hur krångligt detta kunde ha blivit.

Har man ett problem av något slag kan man räkna med att någon annan har liknande upplevelser. Vi tror att vi är så unika, men de flesta av oss är ganska förutsägbara. Kanske inte i alla situationer, men i fler än vi kanske hade önskat. Ju äldre jag blir, desto mindre fördömande blir jag just av denna anledning. Vem är jag att döma någon? Det är så lätt att sitta på sin höga häst tills den drar iväg med en och det visar sig att man varken spänt åt sadeln ordentligt eller ställt in stigbyglar och tyglar.

Jag tror inte att det bara är av godo som den digitala bildvärlden tagit över. Kanske inbillar jag mig bara, men jag kommer ihåg att vi ganska ofta satt och tittade i fotoalbumen hemma. Hur ofta sitter folk och går igenom sina digitala fotoalbum? Vi har numera ett delat album som hela familjen kan lägga till bilder i. Dessa bilder dyker sedan upp i skärmsläckaren på teven hemma. Jätteroligt! Jag vet att det finns digitala ramar som har en liknande funktion.

Nu är det bara mammas och fars stora samling bilder som ska digitaliseras och delas med alla syskon. Det är så skönt med projekt som försvinner från Att göra-listan! Naturligtvis tillkommer det alltid nya punkter på den där listan, men över tid händer det grejer.