20 jan

Då och nu.

Häromdagen städade maken upp bland gamla oorganiserade filer. Det blev i sanning en promenad längs minnenas allé! Han hittade nämligen mängder med gamla ljudfiler och korta filmklipp från våra barns uppväxt. När jag såg och hörde dessa små guldkorn stannade tiden. Tänk hur märkligt det är att tiden kan stå still och gå jättefort på samma gång?! Vi hörde sonens lilla darriga röst som berättade om hur han ”töa dånnen” (förra gången) hade sagt ”bupp”, men nu kunde han minsann säga ”busssssss”. Vi såg äldsta dottern misslyckas med att blåsa ut ett ljus, bli modfälld över misslyckandet, bli peppad av pappa för att slutligen lyckas släcka ljuset och glida av stolen med ett härligt skratt. Vi såg yngsta dottern, alltid lika aktiv och full-i-sjutton, klättra i och ur diverse grejer, alltid med samma nöjda leende.

Det är lätt att vara nostalgisk. Det mänskliga sinnet är begåvat med ett inbyggt glamourfilter som rättar till det mesta av det vi inte gillade då och antagligen skulle gilla ännu mindre idag. Vi glömmer de svåraste, smutsigaste och jobbigaste stunderna. Det är som att allt blir tillrättalagt för att vi ska kunna hantera det bättre. Visst kommer jag ihåg att det emellanåt var jättejobbigt att ha små barn, men jag kan ändå, innerligt, sakna tiden som småbarnsmamma. Livet, hör du…

”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Just detta talade jag om med min mamma en tid innan hon gick bort. Hon sa att hon kände att hon kände tillit, att det inte längre kändes så jobbigt att veta att hon var på väg till andra sidan, eftersom hon hyste stor tilltro till alla sina barns individuella förmågor att hantera sina liv. Det som var jobbigt var att veta att alla barn, barnbarn, kommande barnbarn och barnbarnsbarn skulle komma att utsättas för små och stora problem och utmaningar som hon inte längre skulle få vara med och hjälpa till med. Jag hoppas att mamma får lov att vara skyddsängel åt oss alla och att hon får vara med och göra sina barnbarns liv lite bättre och lite lättare att hantera.

Min mormor däremot, hon lovade att hon skulle komma tillbaka och spöka. Jag har inte träffat henne än, men kan gott tänka mig att hon en vacker dag skrämmer mig halvt fördärvad innan hon får mig att skratta hysteriskt. Sådan var hon, min mormor Elsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *