Numera har jag och familjen flyttat hem till vårt eget. Mamma har fått lite andningspaus då hon mår riktigt bra efter omständigheterna, men jag hjälper fortfarande till att städa hos henne en gång i veckan. Jag var så glad över att ha kameran i bilen i morse. Mitt i den segaste våren i mannaminne (alltså, vi har ju bott i Orem de senaste fyra vårarna och det har för det mesta varit varmt, skönt och soligt i jämförelse med detta elände) fick jag påminna mig själv om att jag älskar att bo här, att det är här jag vill vara och att här är otroligt vackert också när solen gömmer sig under långa perioder.

Vem behöver Kungsträdgården? Här har vi ingen trängsel och mycket mera rosa! En blå himmel hade kanske varit att föredra, men man kan inte få allt.

Jag älskar mina föräldrars hus. Mammas hus. En kall och ruggig morgon som den här ryker det alltid i skorstenen och istället för att tänka på att vedeldade hus inte står på miljöpartisterna på Söders pluslistor tänker jag att det här är något av det mest hemtrevliga jag kan tänka mig.

Mamma har gröna fingrar. Det har nu inte direkt jag, men jag har försökt öva ordentligt sedan våren 2001, första året i vårt hus i Segeltorp. En vacker dag kanske det händer? Ett prunkande land i Uttorp? Jo, jag kan se det hända.

Ah! Ren skönhet.