Åh!
Min syster fixade så jag och döttrarna fick träffa hennes kördirigent Staffan Sundås. Vilken härlig människa! Nu får tjejerna testa att sjunga i Anna Jeftas flickkör och jag hittar förhoppningsvis hem hos Karlskrona Motettkör som alt 1. Jag kan bara inte förklara hur roligt det känns att ha det här att se fram emot…
Konstverket är målat av den egensinniga konstnären Kjell Hobjer och hänger på Karlskrona lasarett. Hobjer är en komplicerad människa, något som man märker på en gång då man träffar honom. I går tog jag mig tid att stanna framför denna tavla på väg hem från besöket hos mamma som har varit inlagd på lasarettet. Hur lätt det är att hamna i den stora massan utan möjlighet att bryta sig loss… Kostnaderna blir för höga, det gör ont att sticka ut allt för mycket. Vad tänker du när du ser Hobjers gubbar?
Fin tavla i sig. Ja, risken är att man blir fastklistrad på sin plats, som en kugge i maskineriet, och märker inte det innan det är mycket svårt att bryta sig loss…
Jag gillar att vara en del i det stora, att vara lagspelare, att peppa och pusha massan. Jag har hela livet haft svårt att sticka ut, göra min grej, vara ”egoistisk” (med min martyrpersonlighet kommer gruppens behov alltid före mina) och samtidigt som detta konstverk därför får mig att känna mig hemma får jag hjärtat i halsgropen. Tänk om jag tvärmissar viktiga brytpunkter? Det tål att tänkas på…