Jag satt och letade efter bilder på kaklet i köket i Segeltorp och hittade lite gammal poesi. Jag älskar verkligen att skriva.

Där ligger hon i spillror medan livet runt omkring fortsätter som om ingenting hade hänt.
Det krasar när hennes medmänniskor klampar rätt över henne, men de hör ingenting.
Hon ler. Nickar försiktigt och skrattar till.
Det låter så ihåligt, så falskt.
I morgon ska hon klä sig i fetvadd och plåster.
Då kanske det känns bättre…