Vi är inne i fågelmatarperioden nu igen. Fågelmatarstationen, den vackra och meningsfulla julklapp maken byggde till mig för några år sedan, ger så mycket glädje. Numera har vi annars inte bara säsongare här hemma, utan också permanentboende. I ett skjul i ladan har det inretts ett hönshus till fjäderfäna. Tuppen Nico(lai Gedda) och hönorna Birgit (Nilsson) och Jenny (Lind) verkar ha det bra tillsammans. Hönorna närmar sig vinterklimakteriet och lägger inte längre ägg lika ofta, men vi tjurar inte. Naturen har sin gång, det är bara att hänga på.
Att leva med djur har varit något helt naturligt sedan barndomen för mig. Därmed inte sagt att jag varit direkt engagerad i sagda varelser. Hönorna, kaninerna, fars get, katterna. Jo, de sistnämnda älskade jag, har alltid tyckt om katter även om jag hade en liten dipp då barnen var små och gillade att gräva i sandlådor. Då insåg jag nämligen att områdets katter hade samma intresse, men av andra anledningar. Jag lånade böcker om raskatter på biblioteket som tonåring och drömde om norsk skogskatt och main coon. Oj, vad jag drömde. De drömmarna har det sedan inte blivit något av, men vi hade en vanlig bonnakatt i några år då barnen var små. Milla fick stanna kvar i Sverige när vi flyttade till USA den sista rundan, men vi träffade henne på Sturkö om somrarna tills vi inte gjorde det längre.
Med åldern har kärleken till djuren liksom vuxit sig starkare. Det är synd att så många är allergiska, för jag tror att sällskapet av en annan levande varelse hade ökat livskvaliteten för väldigt många. Min systers döva och gravt överviktiga terapikatt Isa visste precis när hennes husfolk mådde dåligt. Hon kom och lade sig på det onda stället. Magiskt. Katt-Kajsa är kanske inte lika lyhörd, men av ett mer allmänt socialt slag. Kira och Vera, två underbara hundar i storfamiljen, inbjuder till lek, gos och sällskap. Alltså, hundar är av en annan sort än katter och det är väl därför det pratas om kattmänniskor och hundmänniskor. Sedan har vi inga-djur-människor, men jag tror att det finns någon för alla. Vildfåglar t ex.
Inte kan vi tämja våra gäster vid matbordet, men de blir ändå som familjemedlemmar. Hackspetten, talgoxarna, nötväckorna, blåmesarna och en och annan gråsparv. Rödhakarna kommer nog när det blir kallare och vi blir alltid lika glada när domherrarna vågar sig fram. (Då måste det dock bli kallare först.) Var bor alla bofinkar nu för tiden, förresten? Lilla barnbarnet kallar alla fåglar för kajor, dessa hänger i trädgården året runt. Min systerdotter fick mig att gilla också kråkfåglarna. De är kanske inte lika vackra, men de är intelligenta. Halte, vår tama kaja, hade vi sällskap av i flera år. Det gick inte att mata henom i handen, men nästan. Nu hålls flocken av kajor som vill äta skulorna från fågelmatbordet i schack av tuppen. Han och hönorna har förstatjing på solrosfröna som trillat ner från bordet. Vi är mycket tacksamma över detta, det hjälper till att hålla gnagarna borta. Fågelmatning = möss och råttor i vanliga fall, vi hoppas alltså att det inte blir så denna vinter. Idag är jag extra tacksam för våra befjädrade vänner som ger så mycket glädje. Några av dem bidrar dessutom med riktigt läckra ägg. Djurlivet är sannerligen fascinerande och jag älskar möjligheten jag har att följa både de tama och de vilda fåglarna mitt i deras vardag.
Lämna ett svar till Sara i Barcelona Avbryt svar