Underbar och älskad av alla. I alla fall alla som slipper allergier och tråkigheter av dessa underbara humörhöjare. Att bara kunna gå ut i trädgården och ställa sig under ett blommande fruktträd, insupa doften och följa bergens snösmältning, det är sannerligen lyx.
Just nu går mina tankar ofta till Nangijala, om att gå vidare, om att inte räcka till, hur man kan hjälpa de som finns kvar… Hur kan man faktiskt underlätta för någon i sorg? Det här är tunga frågor som är svåra att ta tag i. En vän till mig tipsade om Mia Skäringers artikel om Lyckofasaden. Det är väl ingen som är lycklig hela tiden heller? Att kunna känna lycka också i stunder då livet känns övermäktigt är en gåva.
Något att vara glad över är att penséerna som blev skövlade av rådjuren har kommit tillbaka. Och som de har återkommit! Jag som egentligen inte är någon lila person blir alldeles glad av dessa små karameller. Sannerligen något att glädja sig åt!
”Du lilla bäck som ilar käck igenom grönan lund
Vi hastar nu, ack stanna du och lek med mig en stund”
I vår trädgård, liksom. Porlet gläder både barn, tonåringar och vuxna. Det är bara något med vatten som gör att hjärtat slår lite fortare, eller långsammare, beroende på vad man behöver.
Även om jag gärna uppehåller mig i uterummet nu gör dessa tulpaner och svärmors allmogeskål mig synnerligen glad. Våra senaste middagsgäster hade med sig mina favoritblommor. Träffsäkert! Jag tjurar lite över att ha missat den stora tulpanutställningen i Thanksgiving Point, men jag ska väl ha några höjdpunkter kvar att se fram emot också!
Lämna ett svar