Hej lille Hjalmar. I fredags plockade jag upp min vän från tåget för en mysdag tillsammans. Vi gick en mil i våra vackra omgivningar och hade riktig tur med vädret. Pratade om högt och lågt, vitt och brett. Dryftade livets mörka sidor och skrattade tillsammans. Njöt av naturens intensitet och det nya liv som börjar spira underifrån. Rundan avslutades efter tre timmar på kyrkogården för att besöka mammas grav. Jag visade vännen vår gravstenskyrkogård, något hon aldrig hade sett och fascinerades av. Själv fastnade jag framför Hjalmars gravsten. Jag har sett den förut, har undrat över vem Hjalmar var. Idag tog jag mig äntligen tid att leta upp honom i kyrkböckerna. Lille Hjalmar föddes som son till slaktaren på Kullen mitt under första världskriget och dog trettio år gammal strax innan andra världskriget avslutades. I dödboken står han som ”sinnesslö” och dödsorsaken anges som ”allmän sjuklighet”.
Jag har en vän som bor i Tel Aviv (inte samma som kom på besök). Jag bekymras över att veta att hon befinner sig mitt i ett krig. Jag har andra vänner som har familj i Iran. Under krig måste livet ändå fortsätta. De glädjor och bekymmer som fyller livet i fredstid är i mångt och mycket samma som de som fyller livet under krig. Sedan tillkommer naturligtvis den ständiga oron över att döden ska stå och banka på dörren en vacker dag. Krigstidens Sverige motsvarade väl inte Tel Aviv 2026, men jag tänker ändå att Hjalmars föräldrar kanske oroade sig över sitt kommande barns framtid. Hur skulle det bli för honom? Vilka hopp och önskningar hade de för honom? Vilka förväntningar? Och hur blev det när de insåg att han inte var som de kanske hade förväntat sig? Var det så att han föddes med en intellektuell funktionsnedsättning, eller blev han förlossningsskadad? Gav han mycket kärlek och fick han någon? Jag tänker att han var älskad, han fick ändå en egen gravsten med datum. Hans mamma var 44 år då han föddes, hade han Downs syndrom? Eller blev det en komplicerad förlossning då hon var äldre? Hjalmar hade en storasyster, Elna, som föddes sexton år innan honom. Mamma Hulda hade varit i Amerika, men av någon anledning kom hon tillbaka till Sturkö. Var hon besviken? Eller var hon tvärtom mycket nöjd med livet i Amerika, träffade sin Pehr under ett besök i moderlandet och bestämde sig för att bli kvar? Hulda och Pehr gifte sig 1/7 1899, Elna föddes i augusti. Barnet föddes i äktenskapet, men tiden fram tills dess var kanske inte helt okomplicerad. 1902 föddes lillasyster Märta som dog redan innan sin tvåårsdag. Anledningen till det står inte angiven i dödboken. Efter det hittar jag inga fler barn till Hulda och Pehr förrän Hjalmar föds. Tänk vilken glädje för föräldrarna! Nu kom Pojken! (Detta var en annan tid och jag antar att Slaktaren var särskilt glad över att se en son i familjen.) Jag hoppas att Hjalmar fick ett gott liv, även om det blev väldigt kort.
Idag skänker jag en tanke till alla som lever sina liv i krig, de som älskar, kivas, är rädda och hoppfulla. Jag skänker en tanke till alla som har levt sina liv här på Sturkö, som har begravts här på kyrkogården. Och jag skänker en tanke till Hjalmar och tackar honom för påminnelsen om att leva i tacksamhet.
14 kommentarer
Gomorron Monnah!
Så härligt med såna där ”walk and talk” i härlig natur med en fin vän, där man pratar och skrattar både högt och lågt och ventilerar livets krumbukter 🙂
Förstår din oro över att din vän befinner sig på en orolig plats i världen <3
Kyrkogårdar undviker jag dock, har aldrig trivts i den miljön…
Ha en fin söndag!
Kramar!!
Exakt sådär! Walk and talk med en vän tillhör nog den mest effektiva terapi som tänkas kan.
När det gäller R i Tel Aviv blir jag förgrymmad över att jag aldrig har tagit mig tid att åka och hälsa på, men jag har alltid tyckt att det känns läskigt. Det har funnits konflikter i och omkring landet sedan jag lärde känna R 1998 då vi båda bodde i Philadelphia. Hon flyttade till sitt hemland senare än jag, idag undra jag om hon önskar att hon hade blivit kvar.
Jag kan förstå att alla inte uppskattar kyrkogårdar! Vi är alla olika. Jag tror det mest är min stora kärlek för släktforskning som drar mig till kyrkogårdar, men jag gillar dem också i andra länder där jag inte har någon fysik connection.
Jag hoppas att du får en härlig vecka, Sara! Kram.
❤️
❤️
Hej Monnah! Vilken promenad ni fick… underbart med frisk havsluft! Visst är det fascinerande och rogivande och gå på en kyrkogård. Finns en personlig historia vid varje gravsten. Ett av mina favoritprogram är ”Allt för Sverige”. Inte tävlingarna utan när de får reda på sin egen historia… sitt ursprung.
Dessa krig… varför?!! Har flera som är nära eller var nära krigen detta århundraden. Min mamma berättade ofta om när de hörde på radion att kriget var slut. (II Världskriget). Alla sprang ut på gatan i Oxelösund och sjöng, skrattade och kramades. En sådan glädje! Tänk att vi aldrig lär oss av vår egen historia att inte kriga mer!!
KRAM till DIG! Anna
Ja, det sägs här att man får en frisk aptit för att ”havsluften suger”. Så är det lite. Det är som att kroppen påminns om hur viktigt det är att röra på sig i en miljö som väcker behovet att äta bra mat och så blir man hälsosamt trött och kan återhämta sig både av den friska luften och av att man sedan sover gott efteråt.
Allt för Sverige älskar jag också! Har sett flera av säsongerna och blir alltid så berörd av att få vara med då de möter sitt ursprung. I somras hade jag mina två ”cousins” på besök och gjorde mitt eget Allt för Sverige för dem tillsammans med mina syskon och släkten på fars sida. Det var också helt underbart!
Varför krig är nog så att det finns inbyggt i människan att kriga. Jag hade önskat att det inte var så, men verkligheten ser annorlunda ut. Det kostar så mycket och orsakar så mycket skada. En del av mänskligheten som jag har svårt att acceptera.
Kram på dig, jag hoppas du får en härlig vecka!
Ni fick en fin promenad och jag hoppas det gav din vän ett lugn och kanske lite återhämtning och energipåfyllnad. Krig är otäckt, mycket i världen är skrämmande och nog måste livet ändå levas. kramar
Jag fick ägna i texten då både maken och du verkar ha tolkat att det är den besökande vännen som bor i Tel Aviv. Så är det ju inte… R i Tel Aviv kommer nog ingenstans just nu.
Vännen som besökte mig är i en turbulent situation som inte har med krig att göra, så hon fick en upplevelse att ta med sig som var mycket positiv. Det är svårt att inte påverkas positivt av naturen här omkring. Blir liiite hemmablind ibland, men påminns då och då.
Precis som du säger finns det mycket skrämmande i livet och vi går sönder om vi fokuserar bara på dessa saker. Kram!
Det var en väldigt vacker sten, och en gripande historia som ger mycket utrymme för egna tankar och tolkningar.
Jag har många gånger tänkt på hur det var i södra Sverige under andra världskriget. Hur var det där på öarna i Blekinge, nära havet och nära de baltiska länderna som Sovjetunionen invaderat? Men det är ju som du säger, det vanliga livet fick pågå. Mina morföräldrar fick bägge sina töser under kriget, mormor var 26 och 28 år när de föddes och morfar var inkallad. Till min mosters dop fick han cykla, 4-5 mil, och kom inte fram förrän på kvällen. Min moster säger att mormor nog inte var så ensam, att hon nog hade mer stöd av grannfrun på bottenvåningen i huset där de hyrde än hon kanske hade haft av morfar.
Min pappa var liten pojke utanför Malmö under kriget. Det enda han mindes är att det fanns militärer förlagda, och han gick och beundrade deras hästar. Och att ibland kom det flygplan. Jag läste på nu och upptäckte att det förekom att både tyska och allierades plan störtade eller nödlandade i Skåne. Läste om en incident 1944 då först ett tyskt plan störtade med besättningen ombord och kort därefter ett amerikanskt där besättningen räddade sig i fallskärm. Lokalbefolkningen hann tro att nu kom invasionen, innan det blev klarlagt vad som hände. Detta var drygt en mil från där jag växte upp. Jag frågade aldrig mina morföräldrar om hur de upplevde kriget.
Hjalmar, Märta och Elna är alla så fina namn, tycker jag.
Ja, precis så har jag också undrat. Mormor pratade aldrig om detta. Hon föddes här på ön 1920 och dog på väg mot hundra. Hon började jobba som piga redan som tolvåring. Ingen vidare skolning och inte vad jag vet hade hon något samhälleligt intresse på det viset som jag har. Det måste ändå ha varit omöjligt att leva utan att påverkas av krigen? Hon gifte sig dessutom med en man i flottan som åkte ner till Italien på ett skepp och fick se sådant som han säkert önskade att han hade sluppit. Jag tror att han hade pratat om det, men han fick tidigt sin första stroke och den andra som började påverka honom på ett sätt som förändrade honom mycket fick han då jag var runt åtta. Min farfar var uppe i finska vinterkriget och det vet jag påverkade honom mycket, men han dog flera år innan jag föddes. Jag gissar att våra far- och morföräldrar alla påverkades, precis som vi gör av de krig som har kommit oss nära av olika anledningar.
Jag håller med om namnen! Älskar de gamla namnen som också många småbarn idag bär.
Brukar också fundera på vad som kan ha hänt när jag går på kyrkogården i Skåne och ser den där bilden på en ung student. Jag har aldrig forskat i det. Vet inte heller om jag kommer göra det. Ibland får fantasin liksom leva ut istället.
Krig verkar vara en sorts utrensningsceremoni i skräckens tecken.
Mest unga som dör så jag förstår inte riktigt meningen.
Sen läser jag om och ser på tv:n hur många av dagens krig egentligen är ekonomiska sådana. Att man startar dem för egen vinning. Ett spel jag inte förstår. Förstår att du tänker på vännen i Tel Aviv. Kram
Fantasi är toppen! Det är klart att alla spännande historier inte behöver bäddas in i fakta. Nu vaknade också mitt intresse för studenten. Är det ett foto på en gravsten? Det har jag bara sett på en liten flickas gravsten här på Sturkö. Det syns att hon har sondmatning och hon ser ut att vara påverkad av kortison. Tänker att hon nog levde sitt korta liv på sjukhus, men att det ändå fanns massor av kärlek från familjen.
Ja, visst är det sjukt att det är ekonomi som styr krig. Landvinning. Makt över folket och chans på mycket skattepengar. Så har det nog alltid varit. Kram!
Ja det är en bild på gravstenen. Fast om jag inte minns fel så dog han inte som student…ska kolla upp det när jag är där igen. Nu blev jag nyfiken ju.
Och jag också!