”Därför är det kanske inte så konstigt att så många av oss är så dåliga på att lyssna nu när naturen larmar om klimatkrisen. Vi har tränat länge på att stänga av naturen i oss, och runt oss. Vi har blivit så duktiga på det. Vi sätter oss framför datorn och vi fortsätter göra vårt jobb. Vi är professionella. Vuxna. Rationella. Världen rasar, och vi sitter ner på vår kontorsplats i det öppna kontorslandskapet. tar en mikropaus ibland, för att sträcka på benen.”
Lillastesyster ville ha bokklubb runt ”Till växten : en kärlekshistoria” av Maja Alskog Bredberg, så jag har läst. Jag har redan gått igenom en livsförändring som i somligt liknar Bredbergs, så jag tänker hela tiden då jag läser att jag väntar på det stora klicket. Det då jag och Maja Alskog Bredberg ska få en näst intill kosmisk kontakt. Men – det är med böcker som med människor. Man kan ana att någon ska passa ihop med någon annan, men det är vad som händer dem emellan som bestämmer om matchen var bra eller ej. För alla som tittat på Gift vid första ögonkastet är det lätt att förstå vad jag menar med det.
Tillbaka till boken och frågeställningarna den lyfter. Det är viktigt att ha ett lagom distanserat förhållande till vad som pågår i detta nu över hela jorden. Vi kan inte bära hela världens smärta på våra axlar, det är inte något som krävs eller kan förväntas av oss människor. Somliga av oss kommer dock någon gång att behöva förändra livet ganska radikalt för att kunna komma vidare då vi hamnat i en ohållbar vardag, oavsett om det gäller mentalt, själsligt eller rent fysiskt. Bredbergs uppvaknande i samband med World Economic Forum gjorde att hon ”hoppade av hamsterhjulet” i reklambranschen. Jag kan förstå att det var ett enormt hopp för henne och jag hejar på med allt jag har. Varje medmänniska som hittar en bättre livsväg är värd en applåd. Mitt eget hopp var inte lika stort, i mångt och mycket handlade det för mig mer om att söka mig tillbaka till mina rötter. På fars 40-årsplansch från kollegorna stod det något om att han var polisen som egentligen ville vara bonde och alla som kände mamma vet att hon arbetade outtröttligt som obetalad psykolog år ut och år in. Ända in på sin dödsbädd. Jag hamnade helt enkelt på den väg som var den enda rätta för mig – jag blev samtalsterapeut på en gammal gård där vi nu har både höns, växthus och trädgårdsland.
Ja, världen rasar. Det har den gjort i alla tider på olika sätt. Men. Idag är jag tacksam för alla de vägar som lett mig hit, just idag. Att jag är här just nu. Denna väg är inte utan utmaningar. Senast igår grät jag i frustration över att inte kunna förändra en jobbig situation för personer som jag älskar med allt jag har. Men jag är också tacksam över att ha nära och kära att kunna gråta för. Jag är tacksam för samarbetet med maken och det vi har åstadkommit här på vår lilla gård så här långt. Jag är tacksam till Maja Alskog Bredberg för att hon genom sin berättelse påminner om att vi inte behöver gå en väg som vi mår dåligt av. Vi behöver inte alla bli trädgårdsmästare, men kanske kan vi då och då behöva byta arbetsplats. Eller något annat. Tack för den påminnelsen!
Lämna ett svar