Mat. Detta nödvändiga ont och denna fantastiska källa till härliga och oförglömliga upplevelser! Överlevnadskrav och överviktsöverflöd, önskemåltider och ögonfröjd. Att mat handlar så mycket mer om än att fylla på energi är helt klart. Jag tänker på allt från mina gamla ätstörningar till småbarnsår med smakprover, smakexplosioner och kärlek vid första tuggan, trygghet och tjafs vid familjemåltider, odlingsupplevelser och matlagningssessioner, traditionella och återkommande högtidsmåltider, mattanternas heroiska insatser i skolköken och alla upplevelser runt skolluncherna, äckliga och himmelska semestermiddagar, mammas, mormors och farmors kök, vegetariska tonår och paleoåren i Orem, ”mat” i alla dess färdigprocessade former, fars hela salamikorvar långt innan ungar började sälja extradyr mat från Delikatesskungen, mammas briljanta matlagningskunskaper, Vajlans kroppkakor och faster Malins nyponsoppa, yngsta dotterns år i matlagningsgymnasium, födelsedagsmiddagar, snabbluncher och matlådor. När minnena börjar snurra runt mat blir det först ett sorgligt anslag, men mest är det bara ren och skär glädje! Tänk så tacksam jag är för det.
För sisådär fem år sedan fick makens systerson i födelsedagspresent att laga sushi tillsammans med mig. Han fick alltså välja vad vi skulle laga. Igår kom han hit för att inkassera gåvan, hahahaha! Vi skrattade båda åt den långa tid som gått sedan gåvans utdelande, men man säger väl bättre sent än aldrig av en anledning? Sushi är utmärkt laga tillsammans-mat. Jag hade aldrig gjort det, så det var nytt för mig också. Måste säga att det blev toppenbra. Alla fyra runt middagsbordet smaskade och oohhhade och den unge herren hade nog kunnat äta upp alla 50-60 bitar själv om så hade krävts. Utan problem. (Jag kommer ihåg min gamla arbetsgivares kock-sons kommentar om att sushi ska vara en perfekt munfull, inte de jättar som oftast serveras i Sverige. Det tycker jag han hade alldeles rätt i.) Jag tackar varje dag för maten, tar inte alls för givet att kunna äta mig mätt. Jag är tacksam för A och hans vilja att lära sig tillsammans med mig. Själv är sällan bäste dräng. Jag är tacksam för alla goda minnen jag har runt mat och är slutligen tacksam för att det snart är dags för årets bästa måltid, Thanksgivingmiddagen.
Lämna ett svar