Ja, men hej! Det är en småregnig novembermorgon och en tionde tacksamhetsreflektion är på gång. En tredjedel av månaden har redan lagts till handlingarna. Det har varit utmanande dagar på många sätt och vis och jag har flera gånger fått nytta av det som jag kallar ”tacksamhetskalibreringen”. Det spelar ingen roll vad som hänt och ingenting av det är min utmaning direkt. Men – både oro och förtvivlan har seglat upp i medvetandet dagligen, och flera gånger på det.
Igår fick jag en inbjudan till Sensus Existentiella Hållbarhetsvecka. Vad är ens existentiell hållbarhet? Ordbajs (ursäkta uttrycket) har jag inte mycket övers till, men bakom de tjusiga orden ligger det något. Sensus säger själva om begreppet existentiell hållbarhet:
Existentiell hållbarhet är ett begrepp som bjuder in oss till att tänka helhet kring vår tids stora utmaningar. För en existentiell hållbarhet behöver vi odla vår förmåga att relatera till en komplex tillvaro – till det som inte så lätt låter sig förstås, men som vi ändå måste handskas med.
sensus.se
I praktiken kan det innebära att vi utöver de sociala, ekonomiska och ekologiska perspektiven av hållbarhet också integrerar filosofiska, teologiska, andliga och kulturella perspektiv. Sensus arbetar för en existentiell hållbarhet genom att stötta gruppers bildningsprocesser inom livsfrågor, kultur och natur.
Vad detta innebär i praktiken är att det har hänt något med den delen av mänskligheten som inte längre accepterar lidande som en naturlig del av att vara människa. Det anses nämligen inte ”hållbart” att lida sig igenom livet. En god motståndskraft till detta lidande blir därför acceptans. Detta gäller i princip allt där man själv är inblandad och kan appliceras i allt från relationer till ens eventuella yrkesliv.
I vilka yrken plågas man mest? Egentligen är det i mångt och mycket helt subjektivt och beroende på vem man frågar. Den person som hittar en övergripande mening och känner sig stolt över de sysslor man utför kommer att till stor del slippa lidandet. Visst kan det finnas övergripande förklaringar till att barnmorskor och civilingenjörer är mest nöjda med sina jobb (meningsfullt att vara nära andra människor vid en så stor händelse som födsel om man är en person med rikt känsloliv, meningsfullt att kunna lösa problem om man är en analytisk person), men det finns många av dem som inte heller trivs.
Jag läste ungefär det här häromdagen: ”svenskar är speciella, man lider hellre och vet vad man har än att till exempel söka nytt jobb om man inte trivs”. Det ligger kanske något i det? Arbetsmarknaden är inte precis arbetstagarens. Är man dessutom ett barn av sin tid så gör man inte heller annat för att slippa lidandet. Städare tillhör den yrkeskategori som trivs sämst på jobbet. Det märks dock tydligt att om man går till jobbet med stolthet och ser vinsten i att bidra till en trevlig arbetsmiljö både för sig själv och andra så är chansen mycket större att man trivs. Eller att man går till jobbet med lätta steg för att man har ett rikt socialt liv där. Eller för att man verkligen är övertygad om att ens insats betyder något för någon eller något.
Hur som helst bjuder Sensus existentiella hållbarhetsvecka på en massa intressanta aktiviteter. Somliga erbjuds på förekommen anledning bara på plats, mycket får man delta digitalt på efter anmälan. Själv har jag hittat flera intressanta föreläsningar. Nu är jag medlem i Sensus genom kören, men jag är inte säker på att det krävs medlemskap. Idag är jag tacksam för att jag känner livets storhet och meningsfullhet och att jag trots min pessimistiska grundpersonlighet har kommit så långt med mig själv att jag kan tänka vidare efter ett nej eller stopp som jag per automatik har stängt dörren med.
Lämna ett svar till monnah Avbryt svar