22 Jul

Sommarminnen.

Det är tyst härifrån, men det betyder inte annat än att jag har grymt mycket att stå i. Äldsta dottern har varit hemma från Göteborg på en veckas semester, så vi har försökt kombinera det med sådant som hon tycker är roligt, både hemma, i Mörtfors och i Bredavik tillsammans med människor som vi gillar. De här fotona från Mörtfors tycker jag har fångat känslan av hur jag idag kommer ihåg min barndoms somrar. Dagarna var oändligt långa, solen sken nästan hela tiden och livet kändes rätt fint.

11 Jul

Den eviga sommaren…

… som har blivit till en alldeles för tidig höst. Så känns det här. Det har fortfarande inte regnat en droppe. Sju millimeter regn sedan halva april är allt vi fått, så nu känns det verkligen katastrofalt. Jag tycker lite synd om mig själv, men mest synd tycker jag om alla bönder som missväxten påverkar mycket mer än den påverkar mig. Jag kan ju bara gå till affären och köpa mat i höst (hoppas jag) när jag blir hungrig då mina omhuldade bebisar dött en för tidig död av torka, potatisbladmögel och fjärilslarvsangrepp.

9/7 2018

Landskapet just här ute i Uttorp har jag bara följt i två år, men det ser inte alls ut som det gjorde 2016 och inte heller som det såg ut förra året. Det var så här det kändes då Far hade gått bort och vi visste att mamma bara hade en begränsad tid kvar, men i verkligheten var ju allt grönt.

4/7 2017

Se själv! En prunkande symfoni med högt vajande säd i bakgrunden. Jag kan bara konstatera att det här är långt ifrån hur det ser ut idag.

9/7 2018

Så här såg det ut längs vägen ner till Östersjön för två dagar sedan. Det kunde lika gärna röra sig om sent i oktober!

24/10 2017

Som du ser var det betydligt grönare (och även regnigare) när vi nästan var framme i november förra året. En vecka efter det här fotot togs drog min syster igång ett festligt adventsfirande för mamma så att hon skulle kunna njuta av julen ordentligt innan hon blev allt för sjuk. Jag blir alldeles rörd då jag tänker på hur jobbig och fin den här tiden var. Det känns som en evighet sedan, men det har bara gått ett drygt halvår.

9/7 2018

Bären har fullkomligt exploderat på naturreservatets enar. Om allt annat går fel den här sommaren så kommer väl åtminstone bryggerierna som tillverkar enbärsdricka vara glada. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett så här många enbär på samma gång. Blåbärsbuskarna gapar däremot tomma. Visst finns det blåbär, men de är små och torra och inte alls i närheten av så fina som förra sommaren.

11/7 2018

Så här ser det ut idag i verandan: den sista utposten, den oslipade diamanten på vårt hus. Längst till höger står en rysk flaska som kom med huset, sedan en av min fasters Mårbackapelargoner följd av en topp av en av mammas pellisar (av sju gick inte riktigt sex av dem att återuppliva då en köksdörr hade lämnats öppen och släppt in vårvinterkylan, men på två av dem som dog kunde jag rädda toppar som faktiskt tog sig och denna vita är en av dem) och så en till fasters-Mårbacka. Det ger mig så mycket glädje att se livet blomma hos något som verkat mer eller mindre dött. Just den lilla längst till vänster var bara en pinne med två små blad som var på väg till de saligas ängar då jag fick den. Jag planterade om den i pelargonjord och långsamt har den tagit sig. Nu har det vuxit ut två stänglar med knoppande blomklasar!

21/7 2017

Det kanske verkar konstigt, men att vårda fars tulpanlökar och mammas krukväxter får dem att leva vidare på ett sätt som känns otroligt viktigt för mig. Idag är jag orolig över regnets frånvaro, men det fick mig i alla fall att gå en tacksam sväng längs ”Memory Lane”. Sedan det här fotot togs har mamma gått vidare, men en liten brorsdotter och en brorson har tillkommit. Livet går också vidare! Inte alltid på det sätt vi önskat, men med lite hjälp från olika håll kan det bli bra ändå.

9/7 2018

Slutligen är jag så tacksam över de fina relationer vi har till släkten. Tack mamma och Far för att ni lärde oss att man kan tycka, tänka och välja att leva på helt olika vis än någon annan och ändå älska och respektera varandra. Blod är inte alltid tjockare än vatten, men starka familjeband, oavsett hur familjen ser ut, är ovärderliga. Tack för att ni envisats med att dra med oss på släktkalas, ha oändligt många gäster hemma och åka land och rike runt för att upprätthålla relationer. Jag tror ni är rätt nöjda i er himmel då ni ser att jag kan fortsätta hämta styrka och kärlek IRL hos era syskon, våra kusiner, sysslingar, bryllingar, vänsläktingar och vad det nu är. Nu ska jag sitta här en stund i mitt vackra arbetsrum som jag vet att ni hade älskat, genom det öppna fönstret lyssna på den duktiga trubadur som spelar på Sturkö Camping och glädjas åt att jag velat och orkat skriva ett blogginlägg som tagit mer än en timme att få ihop. Det var sannerligen längesedan. Och om någon orkade läsa ända hit så får jag bara gratulera och påminna om att delad glädje är dubbel glädje. Tack livet!

27 Jun

När allt är som det brukar, men inget är som det ska.

Jag har lagom hunnit hämta mig från en av de mest intensiva och fina veckor jag har haft på länge. Jag har skrattat, gråtit och mått bra tillsammans med människor som jag älskar, men trots att dagarna fyllts av så mycket fint har det funnits hål efter de som inte finns kvar här. Tomheten blir som mest märkbar i samband där de hade en självklar plats. Släktträff, midsommar i Bredavik, fotbollskampen mellan Anderssons och Håkanssons… Ingen Far, ingen mamma. Minnet av dem, värmen, deras bästa sidor (det dåliga bleknar precis som smärtan man utstår vid en förlossning) – allt det där fyller upp hålrummet och gör livet fint trots allt, inte bara uthärdligt.

Igår ringde min läkare och rapporterade analysen av de senaste provsvaren. (Inga riktiga svar, men långsamt utesluts vissa jobbiga grejer.) I samband med det nämnde jag en bortplockad fästing och en stor, mörkröd cirkel i knävecket. Borreliavarning! Jag fick en tid på vårdcentralen för konsultation och nog var det borrelia det rörde sig om. Det är lika bra att satsa på bred front när man ändå håller på att använda upp sina medmänniskors skattepengar! Nu äter jag penicillin och järntabletter tre gånger om dagen, så jag har scannat nätet efter läkande mat. De närmaste tio dagarna lär gå hårt åt min stackars mage, men jag är så tacksam över att kunna få hjälp. Jag kommer ihåg när min kompis fick borrelia i början på 90-talet. På den tiden var borrelios inte alls lika välkänt som idag och M hann till och med bli halvsidesförlamad innan läkarna hittade orsaken till hennes problem.

De senaste dagarna har jag börjat beta av genomgången av alla flyttkartonger. Önska mig fortsatt lycka till! Det är så otroligt svårt att rensa… Marie Kondos förslag att hålla i allt och känna efter om det ”glittrar” känns inte hållbart, hahaha. De regler jag satte upp för mig själv innan jag började funkar ändå rätt bra och jag märker att jag blir hårdare för varje ny låda. Jag börjar till och med tro själv att det är möjligt att ro detta projekt i land! Halleluja.

19 Jun

Saftig kardemummakaka.

Idag har jag haft besök av ett gäng fastrar och farbröder som gärna ville inspektera huset nu när det börjar bli färdigrenoverat. Vilken härlig eftermiddag det blev! Dagen till ära hade jag bakat min favoritkaka. Den fick sällskap av fasters perfekta mandelmusslor, grädde, jordgubbar, farbrors extrastarka kaffe, Kammebornias rabarbersaft och trevligt samkväm.

Kardemummakaka

Ugnstemperatur 175°C

200 g smör
2 ägg
3 dl socker
8 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
1 tsk kardemummakärnor
3 dl mjölk

Garnering
3-4 msk pärlsocker
ev. 15-20 grovhackade sötmandlar

Smörj och bröa en rund, slät form, ca 26 cm i diameter.
Smält smöret och låt det svalna.
Vispa ägg och socker poröst i några minuter
Blanda ihop mjöl, bakpulver och grovstött kardemumma och tillsätt i äggblandningen tillsammans med smör och mjölk.
Häll smeten i formen. Strö över pärlsocker och ev. sötmandel.
Grädda i 45-60 minuter. (Receptet säger en timme, men kakan är färdig efter 45 minuter i vår raketugn.)
Stjälp upp och vänd kakan rätt.
Servera gärna med mjölk eller valfri dryck!

Ps: I bakgrunden ser du hur mitt projekt ”stamma upp en Dr Westerlund” går. Min inspirationsbild ser du här nedanför (någon Marimekkostyling från för-länge-sedan). Det är långt kvar tills jag kommer dit, men sanna mina ord, jag ska lyckas!

27 Maj

Mors dag 2018.

Det var en jobbig första Mors Dag utan mamma här. Jag blev firad av familjen i vanlig ordning, men det fanns ingen mamma för mig att ringa till, ingen mamma att åka hem till. Vi gick till graven och fixade lite. Min syster hade plockat mammas favoriter liljekonvaljer och jag hade fixat mormors favoriter nejlikor. De passade så fint till de rosa rosor någon annan redan hade varit där och satt. Vi håller på att bestämma oss om mammas gravsten. Det är sannerligen inte helt lätt, men det ska nog bli bra. Det är även dags att putsa upp mormors och morfars sten lite igen.

För tillfället blir det inga joggingturer till naturreservatet, det finns det ingen ork till. En långsam promenad ner till lilla hamnen nedanför campingen var dock precis lagom. Det är så vackert där, särskilt i soluppgång! Kvällsljuset var förstås inte heller dumt.


Foto: Marie Jusinski

Jag har fortfarande inte tagit årets första dopp. Nu har vi haft ett par kalla och lite regniga dagar, så lusten som hängt med i någon vecka har trillat platt till marken. Det blir kanske i Bredavik lagom till skolavslutningen, sådär som traditionen bjuder? När allt har förändrats kanske det ändå känns skönt att något är som det alltid har varit?

”Högsommarblommor, hur ska det bli?” Min syster är lite orolig. Själv försöker jag få ihop det. Kall, mörk, lång vinter, århundradets senaste vår och sedan smack på högsommarvärmen som vi haft i över en månad… Är detta själva sommaren, sådär lite förskjuten? Tur att jag har njutit så av det vackra väder vi har haft. Jag vill inte låta något falla mig ur händerna för att jag inte har varit beredd!

Ljuset! Doften! Paradisiskt.

Den nya vägskylten som visar Artrik Vägkant kanske är lite malplacerad, men följer man kurvan vidare förbi kyrkan kommer det härliga blomsterbestånd. Tydligen har klöver och gräs som trivs i välgödslade marker tagit över på de gamla slåtterängarnas tidigare magrare marker. Vi håller på att mista många av våra ”sju sorters blommor” i vår iver att gödsla och jordförbättra. Något att tänka på för oss alla!

19 Maj

Bröllopsyra.

Det måste vara något fel på mig. Resten av storfamiljen befann sig till stor del i syskonens skog och planterade granar medan jag låg i sängen och grät i en hel timme medan jag tittade på prins Harrys och Meghan Markles bröllop. Jag grät inte över att jag missade granplanteringen. Jag får inse mina begränsningar och när jag inte ens orkar gå uppför min egen trappa är inte granplantering att tänka på. Jag gissar att jag grät för att det var något med bröllopet som fick mina hjärtesträngar att darra lite extra. Hela bröllopet var så oväntat speciellt, som en blandning av Prinsessan Dianas begravning och en härlig söndagspredikan i den amerikanska södern.


Foto: Okänd

Favorit från vigseln? Den unge cellisten Sheku Kanneh-Masons solostycken. Underbart spelat! Nitton år gammal?! Världen ligger framför dina fötter, unge man.

Det pratas så om att det är så fantastiskt att Harry gifte sig med en frånskild skådespelerska med svart mamma och vit pappa. (Hela vigseln tänkte jag på att hon ser ut som en yngre och klassiskt snyggare version av Julia Roberts…) Den enda från hennes familj som fick komma på vigseln var hennes mamma. Alla andra har gjort bort sig på ett eller annat sätt, så jag gissar att prinsparet helst kommer att hänga med Hollywoodeliten och kungligheterna i Storbritannien framöver.

Meghan är supersnygg, superkändis, supervolontär, superkompis med sin mamma och säkert supertrevlig. Harry är inte snygg, men väldigt festlig och ännu mer superkändis. Det kan inte vara lätt att tillhöra eliten i det översta toppskiktet. Jag tror att det är skönt att hitta en partner som har full förståelse för hur viktigt det är att kunna balansera ens publika jag med det privata. Därför tror jag att parets framtidschanser ser rätt ljusa ut. Vad tror du?

Lycka till Harry och Meghan och må ni bli riktigt, riktigt lyckliga! Och tack för underhållningen. God valuta för pengarna. Dessutom var bruden snyggast av alla, men bara med en hårsmån. Hack-i-häl kom nämligen George Clooneys fru Amal. George själv såg emellanåt ut att ha drabbats av gulsot. Du får gissa vad som föranledde detta.


Photo by Ian West – WPA Pool/Getty Images

26 Apr

Vila i frid, Tim Avicii Bergling.

Vissa saker är så svåra att hantera att man inte orkar prata om dem. Andra pratar och pratar om allt som gör ont, men kommer ändå ingenstans. En del brinner långsamt upp inifrån och ser levande ut fast de är vandrande vålnader och för en del är tanken på att livet aldrig blir som det varit efter en kris så outhärdlig att livslusten helt tar slut. Varje dag väljer någon att avsluta livet på egen hand.

Jag har haft ett komplicerat förhållande till depressioner, psykisk ohälsa och självmord sedan jag som tonåring fick veta att en nära anhörig hade avslutat sitt eget liv. Människor som påstår att det är en enkel väg ut att avsluta sitt eget liv har nog inte tänkt färdigt. När jag ikväll läste det öppna brev som Tim Berglings familj skickat ut till pressen började jag gråta. Jag grät över livets förgänglighet, över alla som mår dåligt och våndas, över alla som inte orkat mer och alla nära som i förlängningen också drabbats. Vilket vackert brev! Vilken fin hyllning i en sorglig stund. Jag är tacksam att de talar öppet om det som för så många är ”elefanten i rummet”, dolt i skam, så smärtsamt och så ogreppbart.

Käre Tim, jag kände inte dig. Jag har ingen selfie med dig att publicera och jag är inte riktigt ett av dina fans heller även om jag uppskattat och njutit av dina skapelser många gånger. Däremot skickar jag ut en varm kram i universum och hoppas att du kan känna den.  Njut av friden och tack för allt du hann ge under dina korta år här på jorden.

Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik.

Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan.

Nu orkade han inte längre.

Han ville få frid.

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset.

Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare.

Vi älskar dig,

Familjen.

21 Feb

Sportlovspromenad i Skärva.

Hur hamnade vi mitt i sportlovet utan att jag märkte något?! Igår var jag och yngsta dottern nere i Malmö. Vi kom inte hem förrän till midnatt efter en känslomässigt rätt tuff dag, så vi bestämde oss för att en sovmorgon skulle sitta fint idag. Efter frukost, tvätt och lunch blev planen iscensatt och innan vi hann påbörja promenaden hade vi hunnit få med oss både den utflyttade dottern och ett gäng andra familjemedlemmar. Dessutom singlade snön ner så mjukt och temperaturen var perfekt för en minnesvärd vinterpromenad!

Skärva gård ligger mycket vackert och jag är glad över att gården är väl omhändertagen av entusiastiskt folk som både vårdar och driver på sitt arv! I EKO-butiken går det att hitta mängder av härliga och hälsosamma varor. En av fars bästa vänner är vegetarian sedan Are Waerlands dagar (40-talet om jag kommer ihåg rätt) och har länge åkt hit för att veckohandla. Det var denne vän som lärde mig att Tistelvinds surkål är den överlägset bästa!

Jag är för evigt en kattmamma och blev väldigt förtjust i gårdens huskatt som visade sig vara mycket social och kelig.

Jag blir extra glad då jag ser våra stora, fina barn samlade. De är så olika varandra och jag älskar dem av hela mitt hjärta alla tre. Vilken ynnest det är att få vara mor. Mer spännande och svårare än något annat jag har provat på så här långt…

Jag kan varmt rekommendera en promenad i grådasket! Den här tiden på året är tuff för många och jag vet hur lätt det är att välja soffan och en filt framför lager-på-lager och en runda utomhus. Jag själv måste komma ut en stund varje dag för att inte helt smälta in i februaridassets grå kuliss… Alla dagens promenadvänner var inblandade i det stundtals heta snökriget, men kameran räddade mig från att bli mulad. Jag kan ändå säga att detta krig framkallade många skratt också från de hårdast drabbade.