07 Sep

Städa, städa varje freda’…

… och så varje jul, det tycker jag är kul. Så sjunger Pippi, men det kunde likaväl ha varit min sång. Nu är det inte så att jag älskar vanligt dammande och torkande, men att rensa i garderober, lådor och skåp gillar jag.

Idag har jag hållit på med just organiserande, återvinning, tvätt och tork, givande och tagande. Tur att jag planerat att vara så mycket med mina föräldrar den här hösten och vintern! Jag tror det blir roligt att kunna hjälpa både dem och oss och tror mig skymta ett stort loppisbord någonstans inom en ganska nära framtid. Allt som är användbart tror jag har ett hem hos någon annan också när jag inte längre kan eller orkar ta hand om det.

Vakten inne på Trinity Colleges bibliotek berättade att det tar två år att damma och städa igenom alla bokhyllorna. När man nått fram till den sista bokuslingen är det bara att börja om igen! Är det ett tröstlöst arbete, eller går det att hitta något slags njutning i att veta att man är en del i en process? Jag har funderat en del runt just den tanken de senaste åren. Jag är läraren, markservicen, barnvakten, kocken och tvätteriet. När dagen är slut, som det ser ut nu för tiden, har jag oftast inget nymålat, nyskrivet eller inskickat att klappa mig själv på axeln för. Inte för att jag älskar deadlines, men att klara en sådan känns onekligen befriande på så många sätt och vis! Jag funderar på hur jag ska kunna balansera livet för att kunna optimera insättningar och uttag då jag är övertygad om att jag blir till bättre nytta ju starkare jag är.

Nu ska jag lägga mig så jag orkar stiga upp för att vara mamma i morgon bitti. Det står tandläkarbesök, läkarbesök och lite annat smått och gott på kalendern. Att vara mamma är min favoritsysselsättning och det är inte utan att jag saknar att ha de två äldsta hemma. Jag förstår att folk drabbas av både det ena och det andra när barnen flyttar hemifrån! Nåja. Jag är tacksam över att det finns en plan och en riktning för våra ungdomar och hoppas att de har slagit in på vägar som kommer att göra dem lyckliga och starka, men det är en helt annat diskussion. Peace.

31 Aug

Vad behöver man egentligen?

Hur är det att flytta utomlands för att sedan komma tillbaka igen? Vår familj har gjort just detta tre gånger. De två första gångerna visste vi att det fanns en specifik tidsbegränsning på utlandsvistelsen, men när vi flyttade 2012 hängde en eventuell återflytt i luften.

Något som flyttar överlag har gemensamt är att de ger möjlighet till eftertanke, särskilt då det gäller det jordiska. En prylinventering är nödvändig och det är smidigt att bestämma sig vad som är värt att spara redan innan man packar ihop allt. Detta har vi som sagt gjort tre gånger. Trots det står vi här med alldeles för många möbler, grejer och manicker! Det är så illa att vi i princip har två bohag att försöka krympa till ett. Våra båda äldsta flyttade hemifrån förra veckan, något som åtminstone inte fanns i mina beräkningar för bara någon månad sedan. Detta har inneburit att de har kunnat ta hand om en (pytteliten) del av ”överskottet”.

Vad är då nödvändigt? Inte mycket. Vad är önskvärt? Sköna sängar, avställningsytor, plats att äta och umgås med familj och vänner, möjlighet att husera en och annan gäst, kontor och plats att sy/pyssla/planera, teveskärm, piano, plats för en massa böcker, förvaringsutrymme.

I ett gammalt hus finns inga walk-in closets. Det finns faktiskt bara en enda garderob i det här huset och den finns i mitt och makens sovrum. Där finns det inte ens plats för makens kläder fast han har väldigt få klädesplagg jämfört med de flesta jag känner. Vi får lösa det på något vis. Antagligen blir allrummet/hallen på övervåningen något slags garderobs- och förvaringslösning. Det blir också dåligt om plats i köket och det finns inte ens något skafferi. Det kommer naturligtvis att lösa sig på något smidigt sätt när det väl är dags att flytta in, men jag har varit bortskämd med hus med mycket bra förvaringsmöjligheter i många år och är lite bekymrad över hur det ska lösa sig. Inget onödigt, helt enkelt! (Gah.)

Yngsta dottern får ett rum på övervåningen, det andra rummet blir kontor och gästrum. Det kommer även att stå en säng till i allrummet. Det känns viktigt att det finns plats också för ungdomarna som flyttat hemifrån och att de alltid ska känna sig välkomna ”hem”.

Minimalismdrömmarna är i högsta grad levande och jag bekämpar min inre ekorre som vill spara och spara för sämre tider och för ”bra att ha”-tillfällen. Det ska bli synnerligen intressant att se om mitt naturliga jag och min önskan om en mer minimalistisk livsstil kan mötas på vägen. Tills dess ska jag långsamt beta igenom alla flyttlådor och försöka ta ställning till vad som faktiskt är värt att spara och vad som någon annan har mycket bättre glädje och nytta av. Phu! Bara tanken gör mig matt…

12 Jun

Sista minuten.

Tack och hej, leverpastej. Vår tid här har varit fantastisk på så många sätt och vis och både jag och min familj tar med oss allt vi upplevt med stor tacksamhet. Livet är allt bra förvirrande ibland. På samma gång som jag gläder mig åt att få träffa föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, och alla andra släktingar och vänner, så gråter jag över att behöva lämna de finaste vänner som tänkas kan. När man flyttar ändras saker och ting och relationer tar en annan form. Nu ser jag fram emot att få fördjupa gamla vänskaper och lära mig att bo på ett mindre ställe som jag behöver lära känna och älska igen.

Den här dikten fick jag av en av mina väninnor tillsammans med ett foto på de majestätiska berg som jag har kommit att älska så mycket:

Blessing

In the leaving
in the letting go
let there be this
to hold onto
at the last:

the enduring of love
the persisting of hope
the remembering of joy

the offering of gratitude
the receiving of grace
the blessing of peace.

Jan L. Richardson

07 Jun

Hej tisdag!

Allt handlar om ”sista gången” nu. I går kväll hade våra kompisar avskedsfest för oss och det var så fint på alla sätt och vis! Kommer du ihåg blyglasfönstren jag berättade om? Vi kommer att få ett eget att hänga upp i ett fönster! Motivet är vår utsikt från balkongen, minus grannens hus i förgrunden. Design av Mark Bigelow, konstnären, och våra vänner. Här talar vi fulgråt från min sida. Fy sjutton, så glad och tacksam jag blev! Maken kommer lite senare i sommar då motivet ska vara färdigt. De har tänkt på allt! Storleken är till och med anpassad till att passa i ett handbagage… Jag får visa det färdiga konstverket när det är färdigt! Jag har dessvärre inte ett enda foto att visa från gårdagen eftersom allt gick i ett och det fanns så många att prata med och krama om.

Dagens sista: Tandreglering, läkarbesök, fotoframkallning, konstskola, ridlektion.

Annars fortsätter vi packa och städa ut allt. Containern kommer på måndag morgon och vi åker på måndag eftermiddag. Det känns på något vis skönt att maken blir kvar ett tag och kan knyta ihop alla löst hängande ändar!

Eftersom jag inte tagit så mycket foton på sistone delar jag med mig av en favorit i repris. Budskapet tål att tänkas på.

18_1

03 Jun

Huj, här går det undan!

Dagarna går i ett och vi försöker fixa att packa och städa parallellt med att säga ”på återseende” till alla fina vänner som kanske inte kommer att finnas till hand så där i en handvändning framöver. Det har hunnit gå fyra år sedan vi sist gick igenom detta elände… Att flytta ifrån är inte roligt någonstans. Tur att det ändå brukar bli rätt trevligt att flytta in på ett nytt ställe och det är definitivt trevligare att packa upp än att packa ihop. En fördel med den här flytten är att vi åker till sommarstället och får träffa nästan hela min och makens familjer och dessutom kommer svägerskan hem från Australien med sin man och två små döttrar. Hurra! Småtjejerna har vi aldrig träffat IRL, så det ska bli så otroligt roligt. Nu för tiden är världen som ”ett litet rum”, men vi kommer inte ifrån att det fortfarande både tar tid och kostar mycket pengar att fara mellan olika kontinenter.

Tid och rum, förändring, nystart, tillbakablickar. Jag blir så lätt nostalgisk i sådana här situationer. Det är inte bara flytt och sjukdom som knackat på mitt nostalgiska hjärta. Härom veckan dog Bosse Johansson, legendarisk lärare och körledare från Adolf Fredriks Musikklasser. Jag kunde inte annat än att skicka en tacksam tanke till honom och det han gjorde för vår dotter under den termin hon hann lära känna honom. Här kan du läsa ett reportage och lyssna på en intervju med Bosse som åtminstone jag fann inspirerande. Vi behöver fler eldsjälar i världen! Äldsta dottern i randig tröja längst till vänster i bild. I följande video sjunger samma dotter i en trio efter att flickkörens nya ledare Karin hade tagit över, svenska tongångar från en annan tidsålder:

30 Okt

Snart november.

29_1

Så här mysigt var det här utanför i går kväll då våra vänner kom hit på middag. Att ha samma lykta på trappan till huset i Segeltorp som på trappan här i Orem känns som någon slags förankring i vardagen, en trygghet och en värme som jag vill att mitt hem ska ha. Idag har vi bott här i ett år och en vecka. Ett år och en vecka har gått sedan vi kom till detta tomma skal mitt i natten. Vi bestämde oss för att sova på våra vänners extramadrasser som de hade ställt i garaget tillsammans med lakan, filtar och kuddar. (Vilken tur att de har flyttat runt mycket mer än vi och har en väldigt massa extragrejer av alla de slag!) Det tog inte många veckor innan vi hade ställt ganska mycket i ordning. Visst var det mycket som var kaotiskt, men jag är förvånad över hur fort vi kom in i rutiner trots de bakslag vi råkade ut för på vägen.

Jag kommer uppriktigt sagt inte riktigt ihåg vad jag förväntade mig då av livet så här ett år senare, men jag tror och hoppas att jag befinner mig där jag ska vara. Jag är här och jag är nu. Jag tar en dag i taget. Jag försöker komma ihåg att lyckan finns alldeles nära och allra mest i de relationer jag har med mina medmänniskor. (Jag har faktiskt blivit bättre på att tala om för mina nära och kära att de är viktiga för mig. Det är inte så svårt som det verkar…) Jag älskar dig. Jag älskar dig.

På lördag är det Alla Helgons Dag. Jag skulle bli jätteglad om du ville gå till en kyrkogård nära dig och tända ett ljus för alla som har gått före åt mig. Här får man hålla till godo med skräckinjagande monster som tigger godis. Det är liksom inte lika fantastiskt för själen som ett besök på en kyrkogård med tusen fladdrande lågor…

Ps: Jag kommer ihåg en Alla Helgons Dag för många år sedan. Vi åkte runt med makens mormor tlll familjegravarna och hamnade på hennes föräldrars kyrkogård. Den tjänstgörande kyrkoherden var något överförfriskad, men han visade stor gästfrihet och var en fröjd att prata med. Jag kan inte låta bli att fnissa lite när jag tänker på hur surrealistisk hela situationen var!

07 Nov

Olika syn på en del saker.

Jag har flyttat en massa gånger under mitt liv. De tolv år vi bodde i Segeltorp var väldigt trevliga och mysiga. Dessutom hade de förra ägarna städat varenda hörn av huset. För första gången hade jag verkligen ingenting att klaga på då det gällde flyttstädningen! Jag tycker att det är självklart att man städar ur sin ”skit” innan man lämnar över till näste man. När vi kom till vårt nya hus här i Orem var klockan mycket och det var mörkt. Vi var glada över att ha lånemadrasser och sängkläder till alla i familjen och jag var mest glad över att ha något eget igen. Dagen efter började själva husesynen. Jag förstår att man blir lite besviken om man lägger ut huset till försäljning för $ 660,000 och får $ 330,000 för det. Då hade jag kanske också struntat i huruvida mina hyresgäster låtit bli att putsa fönster, dammtorka och rensa ur avloppen i toaletternas handfat. För oss som flyttade in blev det en lite mindre angenäm överraskning. Heltäckningsmattorna kommer att behöva en proffstvätt, alla fönster får vi väl försöka ta så småningom, men köket var tack och lov riktigt rent. Däremot är det lite äckligt med ingrodd smuts i badrummen. Jag hittade inte mitt favoritrengöringsmedel från förra USA-rundan (de har alla möjliga otäcka rengöringsgrejer som ger andningssvårigheter bara man tittar på dem), men nu är de skrubbade med citrondoft. I toalettstolarna har jag hängt sådana där rengöringsblock. Ingen av oss gillar direkt doften, men det är bara för lite extraskjuts så här i början.

Här kommer en före- och en efterbild från vardagsrummet för att visa ungefär vad jag pratar om:

FÖRE

EFTER

21 Okt

Äntligen på väg…

Just nu sitter jag i våra vänners gästhus med massor av bagage och ännu mer pirr i magen. Om några timmar bär det av till Salt Lake City från LAX. Vi har nog inte fattat vad vi har fått vara med om och har antagligen inte riktigt grepp om vad vi har gett oss in i. Jag lovar att skriva då vi är på plats i Orem.

27 Sep

Los Angeles!

Vi är framme! Våra vänner har bytt hus sedan vi var hemma hos dem senast. Låt mig säga att det syns att det gått bra för mannen i familjen… Inte ofta man åker upp på Sunset Boulevard i Santa Monica. Solen skiner utanför gästhuset där jag sitter och vattnet glittrar i poolen. Det känns verkligen som att vi befinner oss i en drömvärld!

24 Sep

När man blir extra glad…

… och samtidigt ledsen. Dagen har varit crazy, jag har varit så ARG på mig själv för en miss som inte går att göra ogjord, saker har ordnat upp sig och jag har fått många fina mejl och meddelanden som gjort mig lycklig (en ny liten viktig på väg in i världen, ömhetsbetygelser, kärlek, omtänksamhet, vettighet, styrka) även om några av dem gjorde mig också ledsen (ibland skulle det vara bra om man kunde ta hand om andras problem, i alla fall för ett tag). Livet är stort, hör du! Tack för alla härliga tillrop och pepp inför flytten. Jag vet ju att det blir bra! ”Puss och kram” skulle en viktig bloggerska skriva, och jag är inte sämre än att jag kan härmas. Så – puss och kram!