30 Apr

Pull Me Under.

Här sitter jag och allt är som vanligt igen. Idag har vi hunnit med trädgårdsarbete (sonen jobbar några timmar varje förmiddag hos en granne), hatad idrottslektion (nej, mina döttrar brås inte alls på mig…), skola, marimba, härliga middagsgäster, jobbjobb, hemjobb, telefonsamtal. Tja, vi har hunnit med en del annat också. Dagen har varit vanlig, men alldeles speciell. I går var vi nästan i Kalifornien, idag är vi hemma på vår gata här i Orem igen.

Några enstaka bilder från gårdagens utflykt till Hoover Dam får du här. Imponerande ställe! Lake Mead syns på översta bilden. Häftigt att se färgskiftningarna på bergväggarna som beror på vattenytans olika höjd. Lake Mead är en av världens största människobyggda sjöar. Här finns lite roliga fakta om Hoover Dam.

30_1

30_3

30_4

Hela familjen utom sonen klappade änglarnas tår för att få lycka. Vi får väl se om det hjälper!

Jag lyssnar om och om på Pull Me Under. Det går inte att sluta, men jag måste nog sova nu. Förresten – här har du en ruskigt duktig barn- och ungdomsgrupp som har gjort en cover på just Pull Me Under. Tänk om jag hade fått spela med ett sådant här gäng då det begav sig! Eller förresten, det gjorde jag ju nästan. Fiolkvartetten måste väl räknas? 🙂

29 Apr

Hur ska jag kunna släppa?

Tänker på långa diskussioner, ledsamheter, gapskratt, kramar, blickar, undringar, matlagning, frustrationer, barnpassning, skönhetsoperationers vara eller icke vara, sladdbarn, blod, knäppa makar, fantastiska makar, barnuppfostran, vänner, fester, lycka, märkeskläder, självkänsla, pep talk, tjocka överarmar, blondinskämt, total självdistans, prövningar. Cancer. Jag hatar cancer.

Ibland önskar jag att jag var bättre på att styra mina tankar. Rätt ofta tänker jag det, faktiskt. Jag får väl sätta mig och lyssna på Citizen Copes Sideways… Temat här är inte helt rätt, men orden passar ändå in helt och fullt. Vad är en vänskap, liksom?

29 Apr

Road Trip.

Idag gör mitt hjärta ont. Det gör ont så där så det faktiskt känns som om någon vrider om det utanför min kropp medan jag ser på. Det är inte skönt. Det här är inte någon rent bokstavlig beskrivning på vad jag känner. Jag håller alltså inte på att få en hjärtinfarkt om nu någon trodde det. Jag är bara så ledsen. Så ledsen. Det finns ingenting att göra åt det jag sörjer, men att jag själv har det så bra gör nästan den här smärtan ännu värre. Livet, alltså.

28_2

Vi har haft en toppenhelg i Las Vegas och vid Hoover Dam. Det var så kul att träffa ett par av våra übertrevliga grannar (vars kombinerade 50-årsfest på Hasseludden vi kommer att missa, usch, surt) och bara hänga med dem en kväll. Allt kändes ”som vanligt” trots att vi befann oss på The Strip tillsammans med tusentals festande och uppklädda människor. Vi intog en delikat middag på Harley Davidson Cafe, vilket kan rekommenderas. Mums.

Vårt hotellrum var litet, men fräscht och fint. Tjejerna klagade lite på störd nattsömn, men de överlevde. Vi tog sovmorgon, åt brunch på Subway och fortsatte till Hoover Dam. Wow. Imponerande bygge! Depressionen på 30-talet var tung för folket i USA. 7000 av dem engagerades i detta enorma dammbygge där cementblandarna gick dygnet runt. 96 personer fick sätta livet till under bygget, men ihärdiga rykten om att vissa av de döda ligger begravda i betongmassorna dementerades kraftfullt i informationsdelen.

28_3

Södra Utah, Nevada och Arizona. Öken och torrt, men oändligt vackert. På resan ner såg vi tyvärr en olycka som hade hänt precis innan vi kom dit. En död motorcyklist låg bredvid vägen efter att vi hade ojat oss över lång bilkön i en slingrig passage. Poliserna hade inte ens täckt över honom (de hade kanske fått lyfta upp honom dit han låg) och själva motorcykeln låg många meter framför honom. Att se en död människa var inte något jag längtade efter precis. Jag är inte alls rädd för döden och har mött döden några gånger förut, men just nu känns just detta ämne lite extra jobbigt.

Ta hand om dig och de dina. Kramas lite extra och säg till människor som är viktiga för dig hur mycket de betyder för dig. Det är så lätt att haka upp sig på oegentligheter, vad man inte gillar och hur andra inte räcker till även om det finns massor att vara tacksam för. Just nu är jag tacksam över att du finns, till exempel. Ha en fin vecka och ta hand om dig!

27 Apr

Efter återkoppling…

… ändrade jag temat ännu en gång. Nu är jag själv så nöjd att det nog får vara med fler ändringar. Jag gillar att man i mobilen ser hela sidan, men bara kan dubbelklicka på antingen blogginläggsidan eller listan med sökfunktion, kalender o s v för att få varje del för sig förstorad och därmed mer lättläst. Jag gillar radbrytningarna vid nytt stycke mycket bättre nu när avståndet är större. Jag gillar också det väldigt enkla. Det enda är att jag hade velat ha min namnteckning där det nu står Monnah över bilden på mig. Kanske går det att få till, vi får väl se. Ja, och de där skuggade ramarna är jag inte heller så förtjust i, men jag förstår att om man bara letar lite i koden går det att råda bot på. Förresten är det bloggens server som är så oändligt långsam nu. Vi blev erbjudna en ny, men det är alltid krångel att hålla på med sådant, så jag hoppas att de löser problemet igen. Vi hade problem för ett tag sedan också, men det löste sig efter ett par veckors slöhet.

I kväll ska vi äta en något paleomodifierad kalkonchili som Louise tipsade om. Jag har tjuvsmakat. Gudomligt gott! Tidigt, tidigt i morgon bitti drar vi till Vegas. Våra favoritgrannar från Segeltorp är där och vi har ändå tänkt åka dit utan att det har blivit av. Sist vi var där med barnen kom vi mitt i natten, de var för små för att uppskatta ställets fördelar och vi lovade där och då att ge dem en ny chans. Om vi orkar åka så tidigt som vi tänkt oss passar vi också på att ta en titt på Hoover Dam som S och jag läst om i årets historieundervisning. Spännande!

Mitt i allt detta världsliga och onödiga, men roliga, finns det någon som jag älskar. Denna någon vill jag mest sitta och hålla i handen och klappa på kinden just nu. Det går inte, men jag har för länge sedan känt att det finns sätt att nå andra också då det inte går att kommunicera på vanligt vis. Varma kramar kan skickas över stora oceaner och genom svarta moln… All kärlek till dig.

Vi bor nära Barnes and Noble, en av mina favoritaffärer. Där samsas böcker, tidningar, Starbucks och en massa smått och gott tillsammans med människor som gillar ord och bilder. Jag älskar att gå omkring där, läsa på böckers baksidor och bläddra i vackra magasin, sitta en stund och drömma mig bort i reseskildringar eller kanske läsa ett kapitel i en av alla de oändliga självhjälpsböcker som finns på marknaden. E delar mitt intresse och i går åkte vi dit bara för att en och en halv timme innan de stängde. Najs! Böcker är fint det. Har du börjat läsa på läsplatta, eller tycker du som jag att du vill känna boken i handen? Jag hämtar många recept på internet och kan faktiskt tänka mig att införskaffa en läsplatta till just köksgöromålen. Telefonen är lite väl liten och det är inte kul att scrolla på skärmen med kladdiga fingrar… Hur gör du?

26_2

26 Apr

Tack för hjälpen!

Snart är jag klar med ”A Simple Act of Gratitude” och känner mig redo att tacka högt och lågt. Wow! Man blir gladare om man kan vara tacksam. Det vet jag egentligen! Nu tackar jag därför i förhand på synpunkter på nya bloggen. Jag förlorade ju mitt gamla tema, men är inte särskilt ledsen för det. Jag har tänkt lite extra på dig som läser bloggen från mobilen. Jag tycker det är lättare med bloggar där varje inlägg presenteras för sig. Då slipper man scrolla en massa då folk som jag skriver långa texter och lägger in många bilder. Jag har fortfarande saker att jobba med, men lite i taget ska det väl reda sig. Att bara ha min ”signatur” som header känns förvånansvärt uppfriskande och rent. Jag har lagt till en sökfunktion, vilket jag har tänkt på länge. Nu är det bara kategorierna som ska fixas till. Ja, och bra förslag som du kommer med!

25_3

25 Apr

Jo, men visst.

Idag har jag ugnsbakat en kalkon. Tja, vad annat kan man göra då de säljer ut de frusna Thanksgivingfåglarna för ett löjligt lågt kilopris? Jag har motstått länge, men i lördags kunde jag inte klara av pressen längre. Hela familjen gillar kalkon, särskilt de som inte är allt för stora och har en ”färdigknapp” som gör att man inte kan misslyckas med tillagningstiden. Och visst blev det gott! Mums. Nu får vi leta kalkonrestrecept i några dagar framåt.

25_1

Mellandottern gjorde sitt ångestfyllda biologislutprov och fick A på hela kursen! Wow, alltså. Den där kursen, Biology 41, är svårare än något jag läste på gymnasiet. Det enda jag hängt med på var genetiken. E har kämpat på med gråten i halsen emellanåt, men hon har inte gett upp. Tänk, vilken tur!

Sonen skrev brev till senator Orrin Hatch. Vi får väl se om han får svar någon dag.

Yngsta dottern har svävat på ridlektionsmoln. Hon har redan börjat fundera på om man kan dyka upp en halvtimme innan sin lektion för att vara säker på att få göra i ordning hästen. Hon har också spelat Für Elise för andra gången på sin pianolektion och det börjar redan låta bra! Det går långsamt, men noterna sitter där och hon har helt klart känslan. Kan ni historien bakom Für Elise? Man vet inte riktigt om han egentligen hade skrivit Für Therese (kvinnan han älskade i 40-årsåldern) eller om Elise kanske var smeknamnet på operasångerskan Elisabeth som han var mycket nära vän med. Hur som helst är det ett pianostycke som de allra flesta känner igen och kanske till och med tycker om.

Maken förbereder sig för FreedomFest. Själv hade jag gärna gått med de superintressanta föreläsare som står på listan i år, men jag får lyssna på inspelningarna efteråt. Ingenting att göra! I morgon är det exakt sju veckor kvar tills jag och barnen åker hem för sommaren. Oj, vad tiden går snabbt!

24 Apr

Äntligen!

Ridlektionerna för yngsta dottern har varit ett dåligt samvete läääänge. Idag var det äntligen dags för upp till bevis. Skulle det visa sig att hästar och ridning verkligen det bästa som finns i världen? Nu är S inte helt oerfaren. Hon har ridigt flera gånger förut och var till och med på ett ridläger för ett par somrar sedan. Att få ridlektioner däremot är något helt annat. Att känna samhörighet med en speciell häst, att höra från en fröken att man är ”a natural”, att känna sig hemma i vokabulären och omgivningarna… Jag är så glad för min dotters skull! Jag kommer nog aldrig att dela hennes glädje för just hästar, men jag vet hur det är att verkligen brinna för något. Och svaret på om det där med hästar verkligen är det bästa som finns är JA!

24_4

24_3

24_2

24_1

24_5

23 Apr

Städning i bloggen.

Japp. Nu har jag ändrat om lite här. När jag satt och klickade visade det sig plötsligt att det tema jag hade förut inte längre funkade eftersom jag hade uppdaterat WordPress (eller vad det nu var som hände). Jag som hade gjort en ny header och allt! Hehe. Så här ser den ut:

april_2013

Nu uppdaterade jag min presentation istället, se längst upp under ”jag”. Ja, det var väl det. Jo, jag måste göra något åt de där kategorierna också! Jag taggar alla mina inlägg, men lägger aldrig in dem in några kategorier. Därför handlar allt jag skriver om om ”Ditten och Datten”. Så kan det bli!

23 Apr

Kommer du ihåg?

På väg hem från affären idag började jag nynna på, ja, vad var det nu den hette… Just det! To Be With You med Mr Big. Kom ihåg att de kom ut med en låt med lite drag i för ett par år sedan som jag gillade. Varsågod! Undertow.

Jag sitter här och lyssnar på musik i godan ro medan jag jobbar lite och maken frågar om jag får lyssna på sådan här musik för min mamma. Hahahaha!

23 Apr

West Side Story.

Att gå på en high school-föreställning här i USA är rätt häftigt. Då skolorna här omkring har mellan två- och tretusen elever finns det ofta en uppsjö studenter som har rätt okej sångröster och ibland hittar man också artister som skulle kunna vara med i en ”riktig” uppsättning. Kvällens föreställning bevisade detta. Jag, maken och äldsta dottern åkte till Orem High School, betalade $17 för våra biljetter och bjöds på riktigt bra underhållning. Det enda som fanns att klaga på var egentligen ljudanläggningen. ”Anita” var bäst, men den person som hade skött rollbesättningen hade lyckats finemang med alla huvudroller. Sekvensen med ”Somewhere” bjöd på ett par som dansade så vackert så tårarna rann på mig. (Jag vet, jag vet, jag gråter lätt! Det här var faktiskt något alldeles extra.) Det är sådana stunder man får vårda om lite extra.

There’s a place for us, 
Somewhere a place for us. 
Peace and quiet and open air 
Wait for us 
Somewhere. 

There’s a time for us, 
Some day a time for us, 
Time together with time spare, 
Time to learn, time to care, 
Some day! 

Somewhere. 
We’ll find a new way of living, 
We’ll find a way of forgiving 
Somewhere . . . 

There’s a place for us, 
A time and place for us. 
Hold my hand and we’re halfway there. 
Hold my hand and I’ll take you there 
Somehow, 
Some day, 
Somewhere! 

22_6

Dagens visdomsord.

Ps: Storyn i West Side Story suger… Jag tycker verkligen illa om olyckliga slut! Varför kan inte alla bara få leva lyckliga i alla sina dagar? Idag är en så’n dag då jag tycker precis just det lite extra mycket. 🙁