Igår bestämde maken och vår svåger att de skulle ut och paddla och sova över någonstans i skärgården. Då hörde jag av mig till syrran och frågade om hon ville träffas. Det ville hon. Vi bestämde oss för att hänga i Bredavik eftersom det var en helt underbar kväll med vackert väder av det där slaget som man kan njuta av för fullt. Först möttes vi dock upp på ICA Nära här på ön för att inhandla lite gott att äta till middag.
Efter att ha suttit ute i kvällssolen för att ta till oss de varma, mjuka solstrålarna var det dags att fixa maten. Syrran hade en del smaskens i kylen på sommarstället redan, så vi hade kompletterat med god dricka (Kiviks pomonad med rabarber är väldigt god kan jag säga), räkor, chips, ost och lite frukt. Plockmat är inte dumt, alltså. Där satt vi vid ”finbordet” som kom med huset i kvällningen medan solen gick ned och njöt av stunden. Brorsan kom förbi en stund för att hämta lite grejer och fick åtminstone en dricka och lite chips. Vuxenlivet är fint på många sätt, men ansvaret är också utmanande i stunder. Det känns tryggt att kunna dela sådana med de människor som funnits nära mig i alla tider, mina syskon.
När vår bror hade åkt hem gick syrran och jag en kort promenad. Utan att hojta för högt verkar det som att hälsporren bara försvunnit sedan några dagar. Jag kan gå igen! Fotsulorna är fortfarande ömma, det är väl klimakteriet som spökar, men jag njuter ändå. Att kunna insupa denna vackra miljö på nära håll gav mig ny kraft. Det blev ingen övernattning, för syrran åkte hem till stan och jag åkte hem för att stänga in fjäderfäna, men det blev några finfina timmar som jag är tacksam för. Nu kämpar vi vidare!
Lämna ett svar