Vad händer i mellanrummet mellan då och nu?

En sak som jag ogillade i skolvärlden var att vi blev anmodade att påbörja så många stora förändringar som påverkade både personal och elever, men som aldrig utvärderades utan bara skrotades då de gick dåligt. Visst fanns det sådant som gick bra, inte tu tal om saken. Mycket annat plockades dock upp av energiska individer som imponerats av någon modell som kanske inte hade lyckats hela vägen någon annanstans, men som nu med entusiasm och inställning presenterades som att ”vi kommer såklart att lyckas”. (Som kommunismen ungefär. Det är en fantastisk livsåskådning, problemet har bara varit att den har utförts lite fel så sisådär 100 000 000 människor mist livet under dess genomförande… Jag ber inte om ursäkt för den sarkasmen.) Nu när jag har gått igenom varenda foto som jag finns med på och som jag själv har tagit fram till januari 2017 (där fick jag stoppa lite, det var en väldigt jobbig tid) har jag insett att jag fått världens chans att faktiskt utvärdera mina egna ambitioner och analysera min utveckling. Jag gör ingen stor grej av det, utan sorterar mest tankar under tiden som jag slänger foton och bestämmer vad som får stanna. Mitt årsord ALIGN jobbar dock hårt och det är som att jag haft det i handen under hela tiden som vi har städat, slängt, organiserat och gjort om. Jag fick någon kommentar under tiden då jag presenterade årsordet att jag väl nått åldern då jag skulle kunna luta mig tillbaka och inte behöva jobba så hårt, utan acceptera vem jag är. Jag gillar tanken på acceptans, jobbar både privat och professionellt med den, men detta är något annat. Det handlar kanske om att min tid börjar kännas dyrbarare och att jag inte vill ödsla bort den.

Sista våren i Orem, 2016, var upp och ner på så många vis. Att veta att ens mamma ansågs behöva palliativ vård, att hennes äggstockscancer hade tagit över, gjorde att mattan drogs bort under mina fötter. Vi hade två barn som hade gått klar high school och som fortfarande bara var på medföljande visa och därmed inte fick söka jobb. En döende mamma och två familjemedlemmar som skulle behöva dra igång sina vuxenliv i Sverige – det var så självklart att jag behövde åka dit. Att jag, maken och yngsta dottern skulle flytta tillbaka för gott bestämdes dock inte. Jag har en orolig själ i grunden, men har aldrig drunknat i min oro utan kunnat hålla den i schack. Nu var det dock omöjligt för mig att komma ur ältande tankar och ju mer jag ältade, desto mer elände drogs in. Jag promenerade en massa, ventilerade med fantastiska vänner (som jag saknar, men är ok med att det var där och då vi hade den kontakten) och insåg att jag måste häva denna självdestruktiva tankevärld om jag inte skulle drunkna i tjära. Jag fokuserade på praktiska detaljer, jag packade och fixade, grät glädjetårar och avskedstårar över fyra år som hade varit livsförändrande på ett positivt sätt och såg till att njuta av livet i Orem. Jag följde uppmaningen på kortet som jag hade satt upp på kartan i arbetsrummet. ”Ändra dina tankar, ändra din värld.” Detta livsråd följer jag fortfarande. Ältande tankar är icke välkomna i mitt liv. Utvärderingen då, det var ju det detta skulle handla om. Tog vi rätt beslut som blev kvar i Sverige? 100% ja! Jag kan vara väldigt nostalgisk över där och då, men vet att det vi hade då aldrig kommer tillbaka. Och utvärdering två, går det att ändra sina tankar? 100% ja! Och även detta är något som jag påminner mig själv om då och då.

Vi har ju flyttat fram och tillbaka till USA tre gånger. Vad har jag lärt mig av det? Hur mycket har det påverkat mig? Hur mycket har det format mig? Ja du, det är svårt att utvärdera detta. Allt jag kan säga är att jag aldrig har ångrat att jag gått med på makens äventyrliga önskningar gällande detta även om mina första reaktioner varit ”nja, eller nej, jag vet inte om jag vill”. Alla flyttar har kostat pengar, energi och annat också. Våra barn fick tonår som både blev bättre och tuffare än vad de hade blivit om vi bott kvar i Sverige, det är jag övertygad om. Var det rätt beslut att flytta? 100% ja! Ingen av dessa flyttar har jag ångrat efteråt, det finns bara tacksamhet.

När jag ser var vi började om vårt liv här i Sverige i juni 2016 påminns jag om vånda, sorg och en tid som jag vet påverkade mig på djupet. Det var mycket i den processen som definierade mitt fortsatta liv. Det var självklart för mig att flytta hem till mina föräldrar och hjälpa till. Mamma skulle dö och far var inte riktigt kry. Yngsta dottern fick såklart följa med mig och de två äldsta fick flytta hem till syrrans två studentrum där de fick påbörja vuxenlivet under väldigt trygga förhållanden. Under tiden renoverade brorsan allt vad han hade här i Uttorp för att vi skulle kunna hyra det och ha något eget i närheten av föräldrarna. Ojojoj, det var märkliga tider. Och fina! SÅ mycket fint hände under denna tiden. Mycket av det hade det inte blivit något av om det inte var här vi hade varit. Kanske hade det naturliga för alla vettiga personer varit att vi alla flyttat till Stockholm som är ”hemma” för våra barn? Och vem flyttar hem till sina föräldrar som 46-åring och ”tar hand om dem” utan att bli tillfrågad? Jag var självisk, ville ha tid med mamma trots att jag visste att det inte skulle bli okomplicerat. Och hur skulle det bli för stackars far, hur skulle han klara sig själv? Nej, jag beslutade över deras huvuden att jag behövdes (men de uttryckte bara tacksamhet ska jag säga). Nu blev det inte som någon av oss hade tänkt. I februari 2017 gick far bort och sedan levde mamma med sin palliativa diagnos i ytterligare tio månader. Och vid det laget bodde maken åter med oss. Vi var hyresgäster här i Uttorp och gillade att bo här trots att jag i alla år spjärnat emot en flytt till Karlskrona. Var det rätt beslut att bosätta oss på Sturkö? 100% ja! Både maken och jag har stora delar av vår närmaste familj här i stan, vi älskar livet på landet och vårt trygga hem och barnen har ändå flyttat åt olika håll.

I samband med att jag hade ensamma kvällar i Bredavik och föräldrarna hade gått och lagt sig läste jag mycket. Jag tänkte mycket. Jag skrev mycket. Nu när jag läser anteckningen från denna tiden ser jag att det jag ville fokusera på var självklart. ”Företag” som jag hade med i två punkter betydde att jag ville utveckla min verksamhet, men det blev det ingenting med. Jag skolade så småningom om mig istället och blev samtalsterapeut. Ett av mina bästa val i livet! De andra punkterna var ganska självklara val, men att det sedan var tufft att fokusera på dem när hela världen höll på att rämna kanske inte var så konstigt. Jag har varit en mycket närvarande förälder, definitivt curlande, men mycket kärleksfull. Under den här tiden fick alla våra barn i princip klara sig själva. Det där att jag hade som ambition att stötta mina barn från tonår in i vuxenvärlden blev det inte mycket med, åtminstone inte jämfört med hur det hade varit fram tills dess. De hade alla det tufft, men de fick ungefär lika mycket stöd från mig som BUP ger kämpande tonårsföräldrar. En klapp på axeln och några uppmuntrande ord! Ångrar jag att fokus låg mer på mina föräldrar än på barnen här? Faktiskt lite, men det gick ju bra ändå tänker jag. Och det var kanske inte så dåligt att jag tvingades sluta curla…

Något som jag tänkt mycket på är att det finns så många vackra foton. Kameran behöver service eller kanske behöver jag bara en ny, för den mår inte riktigt bra. Jag längtar efter att ta fler foton igen. Efter en sådan stor utrensning som jag gjort kanske inte det borde vara det naturliga valet, men jag ser hur mycket glädje jag haft av själva hobbyn fotografi förutom det faktum att vår familjs liv är väldokumenterat. Vi får väl se. Det blir iallafall den sista utvärderingen för dagen. Färre meningslösa foton, gärna fler foton på livet. Och med det fick du vara med om en rejäl utvärdering av en omvälvande tid i mitt liv. Hepp!