För ett tag sedan skrev jag inlägget ”Ombyggnad pågår” och liknade mig själv vid en byggarbetsplats. Igår fick jag en poddlänk av min psykologsyrra. Vad handlade den om? Jo, ”Dags att sluta se på oss själva som konstanta renoveringsobjekt?”, i och för sig med kompletteringen ”Varför vår ständiga jakt efter att bli lyckligare i sig blir en lyckofälla”, vilket inte alls var min utgångspunkt. Jag pratade om en allmän personlighetsutveckling som pågår genom livet och gillar bilden av en uppbyggnadsfas som kanske, kanske inte följs av utbyggnad eller renovering. Hur som helst så är poddavsnittet väl värt att lyssna på. Det rimmar väl med mina tankar på att acceptans är ett mycket bra förhållningssätt till en hel del som känns jobbigt i livet och att mycket i vardagen, familjelivet och arbetslivet faktiskt inte är särskilt glammigt. Att se på allt som ska göras som ”jobbigt” är ett enkelt sätt att sätta krokben på sig själv. Må din dag fyllas av små stunder av förnöjsamhet, eller kanske till och med lite glitter!
En släkting hade kollat på Anders Hansen och lät hälsa att hon skulle försöka sluta läsa min och syrrans bloggar och vara mindre på Facebook. Jag vet inte om det var detta avsnitt av Din hjärna hon hade tittat på, men det är väl värt att fundera kring vad våra smarta telefoner gör med våra hjärnor. Jag rekommenderar varmt att lägga en timme på programmet. Du kommer kanske inte att få någon ny information, men jag blev iallafall påmind om att jag inte vill vara styrd av mitt belöningssystem.
Det finns sådant i livet som bara är dåligt, att vara uppkopplad är inte en av dem. Idag tänkte jag därför bjuda på ett litet gäng länkar som jag gillar. Kanske kan du också få nytta av någon av dem.
Oscar II:s tårta – glutenfri klassiker, jag struntar i rostade mandelflarn och använder alltid mandelmjöl istället för att mala mandel själv, viktigaste tipset är att vispa järnet i botten för att inte få klumpar i smörkrämen (i värsta fall går det att sila efteråt)
Gardeners’ World – jag blir överväldigad av odlingsforum där det finns många odlar-Hitler, bättre med en plats där jag kan hitta sådant som är bra att tänka på i rätt tid på året
Flower Power – Cecilia Wingårds hemsida med butik som säljer de ljuvligaste luktärtsfröerna
Klostra – härifrån köper jag bl. a. sättpotatis och sättlök
Blomsterlandet har en vecka med halva priset på alla fröer varje tidig vår, det är då jag laddar upp – detta är även vår lokala trädgårdsbutik
Plantriket är handelsträdgården i Johannishus som är väl värd ett besök om du har vägarna förbi, men det finns även en del bra info på hemsidan
Experimentet – Det sista pillret tycker jag att alla ska lyssna på, nu har en ny säsong av Experimentet dragit igång som jag ser fram emot att lyssna på
Jag har en konstig natt bakom mig. Orolig sömn, fick lägga mig på soffan med en massa kuddar för att inte bli galen på den där slemhögen som anföll med låtsaskvävning (vanlig metod i kroppens terrorsystem). Det blåste inte med full kraft, men vindbyarna ruskade om desto mer. Snön slog mot fönstret. Kan snö slå mot fönster? Uppenbarligen, för jag har nu upplevt det själv. Egentligen var det mest ett ihållande dovt smatter av de små, små iskornen som snön bestod av denna natt. Som du ser på bilden har det kommit en hel del snö. Ljuskällorna här inne fortsätter att jobba för att värma upp den kylslagna morgonen. Jag har haft en enda jobbig natt och tycker liiite synd om mig själv. Då är det lätt att tankarna går till alla som lider av sömnsvårigheter och annat relaterat till att i tystnad och ensamhet ha ständiga slagfält med sina egna tankar som duellanter.
Som samtalsterapeut har jag ingen rätt att förskriva medicin. Egentligen gillar jag bättre att kalla mig samtalsstöd, eller kanske allra helst själavårdare. Jag möter så fina människor. En del har varit i det allmänna vårdsystemet och kommer till mig i desperation för att de inte är riktigt redo att ge upp. Andra söker mig efter rekommendation från nära och kära som själva har gått hos mig. Ingen har hamnat hos mig ”av en slump”. De levnadsöden jag får vara med och reda upp i har förståeligt nog lämnat avtryck av olika orsaker. Jag är så stolt över alla som vågar ge sig själv chansen till ett ljusare liv, trots de utmaningar som varit eller är en del av just deras liv. Jag visste redan att ”alla har sitt” då jag började jobba som samtalsterapeut, men det har ändå blivit ännu klarare. Samtidigt har jag sett vilken kraft det ger att lägga eventuella offerkoftor åt sidan och ta sig an livet med nya muskler och hjälpmedel. Offerkoftan är skön, men förstör alla de liv som ägnas åt timme efter timme efter timme av ältande över varför, om och hur något kunde hända eller är som det är utan att det leder till någon bättre plats i livet. Jag älskar att få vara med då klienterna hittar kraften de behöver för att kunna ta sig an själva livet.
Igår ägnade jag nästan hela arbetsdagen åt att lyssna på podden ”Experimentet: Det sista pillret” efter rekommendation av psykologsyrran. Den innehöll inte så mycket ny information, men att få hela historien bakom dagens behandling av människor som lider av depression och höra inblandade från olika sidor inblandade i förskrivningen och intagandet av dessa mediciner så koncentrerat var otroligt givande och intressant. Jag visste redan att det för något år sedan hämtades ut ca 1 200 000 recept på antidepressiv medicin i Sverige. Av dessa var ca 700 000 SSRI-preparat. Är det rimligt att över en tiondel av Sveriges befolkning bedöms som mentalt sjuk och långt mer än det då man kan anta att de allra flesta som äter dessa mediciner är vuxna? Min reflektion är också att jag vet en hel del som lätt hade fått medicin om de hade gått till läkare och uttryckt hur de mår. Förlorar inte begreppet ”sjuk” sin betydelse om det är så?
Jag kan varmt rekommendera poddserien. Kanske bör den intas i något mindre tuggor, men jag kunde inte sluta lyssna och hade ändå en ”fortbildningsdag”. Jag läser och lyssnar på väldigt mycket som rör mänskligt lidande och vad som kan göras åt det i fortbildningssyfte, både för egen skull och för att mina klienter ska kunna få den bästa hjälpen. Var det både sötman och skavet på tungan som dröjer sig kvar efter att ha haft en hård karamell länge i munnen som blev kvar? Känslan av fars ”livet är orättvist” och acceptansen över att det är så kändes så stark. Den psykologiska pendeln har slagit långt från Freuds navelskåderi och nu är det dags att hjälpa människor bygga upp motståndskraft och förmåga att känna gemenskap igen. Jag känner mig hoppfull.
Imorgon drar andra halvan av 2024 igång. En tydlig början och ett tydligt slut gör att jag nästan per automatik gör bokslut och en ny livsbudget. Jag har tänkt mycket på vilket narrativ jag använder mig av då jag berättar om mitt liv och hur det låter när andra delar med sig av sina, både när det gäller vad jag verkligen berättar och hur det låter i mitt huvud. Jag är överlag mycket nöjd med första halvåret och inser att tacksamhetsdagboken återigen har gett mig stor glädje!
En livsberättelse präglas ofta av ett starkt subjektivt inslag. Det är bara jag som har alla pusselbitar till varför det är troligt att något blivit som det blivit för just mig. Detta är en av anledningarna till att det är så olämpligt att jämföra sitt eget liv med andras och även varför så många mår dåligt över sina situationer fast de egentligen har det jättebra. När jag var ung fanns Veckorevyn, när jag var något äldre fanns Sköna Hem, scrapbookingforum och Facebook och nu finns Instagram och liknande ”inspirationskanaler”. Det eviga inspirerandet leder oundvikligen till ett inslag av jämförelse som varit ett sötsurt inslag i mitt liv. Den sortens jämförelser har jag långsamt dragit mig ifrån. Jag ser vad de gjort och gör inte bara för mig, utan också för familj, vänner och klienter. Det är som så mycket annat kluvet. Få personer har så mycket inneboende kreativitet att de kan uppfinna utveckling. Detta gör att det finns mycket positivt i att hämta i hur andra löser allt från kluriga byggprojekt till livspussel. Jag vill dock inte bli mer stressad av andras livslösningar och måste därför vara försiktig med ”inspiration”. Å andra sidan vill jag inte stagnera och känner fortfarande stor glädje då jag hittar något nytt, nygammalt eller roligt att utvecklas genom.
Förra sommaren var jätterolig, men också utmattande. Att vara social med människor jag gillar är en av mina största källor till glädje, men det kan uppenbarligen bli för mycket också. Jag fick till slut skriva in i kalendern att bara för att en dag var ”tom” betydde det inte att den nödvändigtvis skulle fyllas med någon eller något. Årets sommar har hittills varit mycket mer projektbaserad än social. Det ena är inte bättre än det andra, bara annorlunda. Jag är tacksam att möjligheten till val finns. När juli drar igång ser jag fram emot fler sociala möten med både familj och vänner, denna gång i lite mer välavvägda doser. Något som jag gärna överdoserar är dock lilla barnbarnet som kommer att krypa omkring och städa våra golv här under flera veckor i juli.
Slutligen vill jag rekommendera ett av de senaste avsnitten av podden ”I hjärnan på Louise Epstein”. Varför känner så många sig besvikna efter semestern och vad går att göra för att slippa den känslan? Jag tror de flesta skulle ha nytta av att påminna sig om det som sägs i detta avsnitt. Med det önskar jag dig ett gott slut på första halvan av 2024. Själv tackar jag för regnet som faller ymnigt över den torra jorden och ser fram emot att bädda ner mig i soffan med en god bok i eftermiddag!
Häromdagen lyssnade jag på Träningspodden. Jag gör det med en viss oregelbundenhet (läs: när jag har bra träningsrutiner kan jag tycka att det är trevligt att lyssna på den podden medan jag tränar) och brukar tycka att jag känner mig peppad av deras träningstips. Avsnitt 151, Massmotionerande, provocerade mig dock otroligt mycket. Jag reagerade starkt på hur Lovisa talade om hur hon hade tänkt efter innan hon hade skaffat barn om hon hade vetat hur mycket det skulle påverka hennes personliga liv. Eh, say what? Jessica berättade om hur hon hade varit på en gymnasieåterträff där det framkom att sju av fjorton kvinnor hade varit utbrända. Nu ställde hon sig frågan vad det berodde på. Jag har svaret, tjejer. Både på varför Lovisa trodde att det inte särdeles skulle påverka hennes ”egentid” att ha barn och på varför Jessica och så många av hennes klasskamrater varit utbrända. Jag återkommer, men först låter jag dig fundera lite på vad du själv tror. Lyssna gärna på avsnittet själv först!
Igår dog över 50 personer och många hundra skadades i ett fullständigt vansinnigt skjutande. Hur kunde jag ens lägga upp länkar till Tom Pettys låtar utan att nämna detta vansinnesdåd? Sanningen är att jag inte ens orkar tänka på hur fullständigt meningslöst det var att dessa människor fick råka ut för detta. Mamma satt och lyssnade på live-uppdateringarna medan jag stickade och försökte tränga ute ljudet av automatvapen och ångestfyllda skrik. Hur tänker en människa som är kapabel till att göra något liknande? En terrorist hyser åtminstone illusionen av att illdådet görs för att mänskligheten på något sätt i längden ska vinna på det, men om någon bara dödar för dödandets skull?
Nä, jag fortsätter med mina vardagssysslor medan jag lyssnar mig igenom den bästa föreläsningsserie jag någonsin sprungit på. För dig som önskar utvidga ditt sinne med (kanske) nya tankar och koncept rekommenderar jag Jordan B Petersons ”Psychological Significance of the Biblical Stories”. (Poddlänkarna till de olika avsnitten finns längst ner på sidan.) JP är professor i psykologi och psykiatriker, lite ful i mun men otroligt spännande att lyssna på när man vant sig vid hans lite ansträngda röst.
