Inte alla kan säga att de har koll på hur ens kropp påverkats av det genetiska arvet, men det har jag möjlighet till eftersom både mamma och far gjorde samma DNA-test som jag. Det finns såklart problem med etiska dilemman, men jag har ändå fått mycket glädje av att vi gjorde detta. Och idag firar jag den person som förde mig in i livet och tackar för allt hon gjorde för att ge mig och mina syskon det bästa hon visste och kunde.
Vilken fin dag det blev igår! Sol, vajande flaggor över nejden, generositet, kärlek… Jag gillar Ann Jarvis tanke bakom Mors dag, att instifta en särskild dag (hennes egen mors dödsdag) för alla mödrar då ”mor är den person som gjort mer än någon annan för dig”. Diskussionerna runt detta påstående kan av olika anledningar vara många, långa och spretiga, men jag ställer gärna upp på grunddefinitionen.
Jag firade dagen på bussar, i kyrkan, i resterna av brorsdotterns morsdagskiosk (hon sålde slut i ett nafs, kiosken är årligen återkommande och har blivit ett lokalfenomen som t o m skrivits om i lokalpressen, tur att jag hade tingat en bukett), i sällskap av lillillbrorsans familj och vår underbara granne från föräldrahemmet och hans familj, i Hoglands park, på restaurang, på kyrkogården, i soffan med ett broderi, vid diskbänken, i trädgården, i sällskap med älsklingar IRL och via telefon, hukandes över gamla album och på spikmattan. Jag somnade så hårt att jag inte hörde något förrän det mullrade av åska utanför fönstret ganska sent i morse.
Blomstersyrran bjöd mig på sushirestaurang och jag njöt av Hoglands park på väg dit. Det är verkligen lätt att bli hemmablind, den här gången tittade jag noga för att se om jag kunde applicera några designidéer på vår trädgård.
Liljekonvaljerna hamnade till slut hos mamma och mormor på vår kyrkogård. Penséerna har sett sina bästa dagar och ska bytas ut mot sommarblommor, men de klarar sig nog en vecka till. Bokstäverna ska också fyllas i igen. Det blev så lyckat förra gången.
På väg hem från kyrkogården pratade jag med sonen och hans flickvän, så de fick se hur rörd jag blev över överraskningen som väntade hemma utanför dörren! Hur vet man att man har supervuxna barn, att de inte bara är vuxna på papperet? Jo, man får blombud. Jag blev så, så glad, både av gesten, det underbara meddelandet och själva blommorna. När jag hämtat mig lite fick jag ta hand om trädgården varefter jag fick chans…
… att bli bullmamma, trots att jag var ensam hemma! Blomstersyrran och svågern skulle nämligen komma förbi på fika. Åh, jag älskar verkligen att baka, det blir alltför sällan nuförtiden.
Syrran hade bakat mina favvofavoritkakor. Själv tömde jag kylen på en ostskalk, perfekt vattenmelon, några gamla tomater och sjutton (överdrift) olika marmelader. Nu är kylen snart tom på allt användbart, men jag ska nog klämma ut en lunch till besökare imorgon också. Frysen är ju full och vi har alltid goda Fridhem Farm-ägg hemma. På onsdag ska jag ta med dottern och dotterdottern på storhandling. Ja, och så gick denna soliga mors dag, en av livets bättre.
Jag vaknar ensam i huset denna Mors dag som jag firar ur själva mors perspektiv för tjugoåttonde gången i år. Ingen frukost på sängen, inga barnbuketter och ingen trängsel i sängen. Dessa är istället ersatta av fina meddelanden på telefonen och säkert några telefonsamtal senare idag. Jag väntar ivrigt in äldsta dottern och lilla barnbarnet som kommer hit om några dagar och tillåter mig själv att ägna mig åt ändlös och känslosam nostalgi. Så många texter har skrivits, så många filmer har producerats, så många tal har hållits om hur viktigt det är att inte gå upp i sina barn, att inte leva genom dem, att inte lägga över sina egna trauman i deras knä, att som förälder tillskansa sig egentid, att inte hamna i kvinnofällan osv i all oändlighet. Barn är en börda, de kostar pengar, de suger livet ur en, de ställer till det, de har diagnoser, de gör sina föräldrar besvikna. Jag må låta som den svartaste Häxan Surtant, men just så upplever jag att barn och föräldraskap ofta porträtteras i det offentliga rummet idag. Det ska skrivas protokoll, uppfostras genom olika tekniker och kompliceras i all oändlighet. Är inte moderskap typ det mest naturliga som finns? Starkaste drivkraften, för artens överlevnad? Få barnet att överleva tills det når en ålder då det kan klara sig själv, förslagsvis så tidigt som möjligt för att ge det de bästa förutsättningar? Jag vet att det finns alla möjliga versioner som innehåller allt från ofrivillig barnlöshet via medvetet bortväljande av barn till ofrivilligt föräldraskap, men den som har känt den biologiska klockan dra igång med full kraft vet också att det finns något i kroppen som inte går att rationalisera bort med logik.
Föräldraskap ÄR jobbigt, men det är också fantastiskt. Med eftertryck kan jag säga att mina bästa och mina tyngsta stunder varit knutna till min roll som mamma. Det är en roll med stort ansvar, men jag fortsätter utvecklas och lära mig mer om mina barn i allmänhet och mig själv i synnerhet. Jag skickar ofta tacksamma tankar till mina föräldrar och önskar att jag hade varit bättre på att förstå hur det är att vara förälder till vuxna barn medan de levde. Nu är det som det är och jag hoppas att de känner min tacksamhet.
I mitt gamla liv brukade jag hålla på med scrapbooking. Så många timmar har lagts på ”förspilld kvinnokraft”, men när jag tittar på dessa albumsidor ser jag också hur väl jag skildrat hur mitt liv som mamma sett ut. TACK för att jag fastnade för denna hobby då vi bodde i Philadelphia. Dagbok i all ära, men denna dokumentation är inte dum, alltså. Senare idag ska jag ge mig själv i present att bläddra igenom allihop.
Somliga dagar vandrar en mor på fluffiga moln av ljuvlig gelato med smak av solvarma jordgubbar. Föräldraskap bjuder dock kanske mest ofta på smaken ”vanilj”. Stunder som kommer och går utan att lämna annat än en len känsla efter sig. Ibland har tårar, vare sig de beror på lycka eller frustration, bidragit till en salt karamell. Limone utan tillräckligt med socker, så sur att tungan krullar sig, finns definitivt på moderskapsmenyn. Eller en pistage med alldeles för mycket hackade nötter, så där så känslan av glass försvunnit och bara lämnat kvar en massa vass gegga som fastnat mellan tänderna.
Ju äldre jag blir, desto mer ofta får jag njuta av minnet av gelato som intagits vid tidigare tillfälle. De där läckerheterna omges av en känsla av nostalgi som inte handlar om ingredienserna, utan mer om allt runt omkring. Den gelato som varit av sämre kvalitet eller som ätits då det varit för kallt, för varmt eller på något ruggig bakgata tar inte längre någon större plats i mitt medvetande. Minnet bjuder istället på kulisser av solvarma klippor, kvittrande fåglar, ljummet havsvatten vid solnedgångar och tröst efter att ha råkat ut för något som gjort ont. Jag minns idag min egen mor med värme och är oändligt tacksam över mina tre barn som jag älskar så det gör ont. De betyder allt för mig. Allt. (Jag ser också smärtan i att känna hur de barn som aldrig blev också betyder allt för alla som sett barn som en självklarhet i livet, men som ändå inte blev föräldrar.)
Ps: Ibland ger moderskap brain freeze, viktigt att komma ihåg.
Tänk ändå, vad intressant det här med mors dag är. Igår pratade jag med och läste om glada mödrar, besvikna barn till dåliga mödrar, förtvivlade ofrivilligt barnlösa, någon som inte förstod grejen med att behöva fira mammor alls. Jag blev ihågkommen av ätteläggen, uppvaktade min svärmor, tänkte på min egen mamma, hjälpte småbarn att fira sina mammor och så tänkte jag att det där moderskapet ändå är en väldigt stor del av det mänskliga livet och påverkar precis alla som vandrar här på jorden. Jag läste en(s)a(m)stående mammors hyllning till sig själva och andra i samma situation, jag såg ett avsnitt av Call the midwife som handlade om abort och så hörde jag om skjutningar av unga män som säkert har mammor som sitter hemma och gråter idag. Jag såg en gammal mamma som var på café med två generationer och som blev så omhuldad, klappad på och fint behandlad att det var rent rörande. Jag såg en mamma som gapade och skrek på sin vildbatting. Jag försökte medla i en konflikt och tänkte att det väl var mamma i mig som gjorde att jag ens försökte. Det var helt enkelt en dag med ett genomträngande tema, en mors dag i alla aspekter.
Brorsdottern ordnade sin årliga mors dags-kiosk utanför sitt hem och sålde liljekonvaljer och småkakor för över 4000 kronor. Dessa skänker hon alla till mammor och barn i kris. Vilken åttaåring, va? Jag passade på att utnyttja hennes tjänster och for sedan vidare till min fina svärmor för att uppmärksamma hennes insats.
Sedan var det dags att hjälpa ett gäng gulliga och halvvilda älsklingar att göra vackra blomsterkransar av evighetsblomster, ja, eller i alla fall har de möjlighet att hålla åtminstone längre än några dagar. Nästa brorsdotter var mycket nöjd med sitt alster och gjorde även en krans till sig själv.
För ett tag sedan läste jag ett reportage om att det skulle öppnas ett nytt café i Bröms. Det såg så mysigt ut! I veckan som gick insåg jag att en gammal klasskompis från grundskolan (vi har inte setts på säkert trettio år, men är vänner på Facebook) har fått jobb här och bestämde mig för att ta en solofika där då jag ändå var på väg upp till Kalmar. Brömsehus café, vilken dröm! De har verkligen gjort det fint och jag hoppas att verksamheten kommer att gå bra. Perfekt läge precis vid E22 och historiskt viktiga platser, så visst finns det stora möjligheter!
Jag får nog säga att det bästa av allt, förutom den mysiga miljön, var Ulrik (han heter tydligen så) som gick omkring och spelade dragspel och gjorde så att det kändes som att Madicken och Lisabet skulle dyka upp runt hörnet! Alltså, dragspel kanske inte är mitt förstaval om jag ska prata om favoritinstrument, men just igår hade jag nog kunnat klämma till med just det. Åtminstone i kombination med solsken, glada människor, doften av socker och kaffe och en allmänt trevlig atmosfär.
En lyxig milkshake blev det för mig. När jag frågade om Mia jobbade fick jag ett jakande svar. Hon kom ut med en bekymmersrynka mellan ögonen då bossen hade sagt till henne att en kund hade klagomål på hennes kakor. Hehe. Det tog en sekund för henne att känna igen mig, men sedan såg hon inte längre särskilt bekymrad ut! Det är ju onekligen lite annat att träffas IRL istället för att bara se glimtar av någons Facebookliv. Kul!
Rapsfälten börjar långsamt blomma ut, men i Bergkvara stannade jag på en parkeringsplats och bara njöt av synen. Doften är en väl avvägd blandning mellan underbar och kvalmig, den kommer på köpet! Det här är verkligen svensk försommar för mig. Just igår var det faktiskt så varmt att jag kunde sitta ute i bara t-shirt, så nu börjar väl luften långsamt värmas upp.
Färden bar vidare mot Kalmar slott och slottsparken. Denna hängboken är min favorit! Så vacker. Lite för stor för en vanlig villaträdgård, men vem hade inte velat ha en koja till barn där under? Jag gissar att ungdomar också gillar den undangömda tillvaro man kan föra där under kronan, för det låg både kondom och spritflaska ”kvarglömda” på marken.
Halvtama kaniner, så söta, gick och betade på gräsmattan. Trots att jag tycker att de är så söta kan jag inte låta bli att vara glad över att de inte bor hemma hos oss och äter upp mina blommor.
Titta, vilken underbar rhododendron-plantering! Alltså, det verkar som att jag är den enda som gillar dessa skönheter nu för tiden. Jag vet att det inte passar med rhododendron i vår trädgård, men kolla själv hur vackert det kan vara! Bakom vårt föräldrahem stod en gigantisk rhodis, så det är säkert mitt lätt nostalgitriggade medvetande som reagerar på detta.
Till slut tog jag mig fram till själva slottet och förundrades återigen över det otroligt vackra koppartaket och hur välskött det är här. Ett besök på slottet är obligatoriskt om du kommer till Kalmar. Här kan du läsa om dess historia. Tänk vilka människoöden som är knutna till den här platsen! Jag ryser av spänning… Efter att ha närt min kungliga sida ett bra tag var det dags att plocka upp maken och extradottern vid tågstationen för vidare färd hemåt i kvällningen. Båda hade haft det ytterst trevligt på olika håll, men hade sammanstrålat i Linköping. Maken hade förundrats över hur häftigt det är med detta intrikata och ihopkopplade system som gör att man kan ta sig runt hela Europa, och mer än så. (Han var också pepp efter att ha umgåtts med likasinnade i flera dagar.) Extradottern hade i princip inte sovit sedan i onsdags, men är det inte så det ska vara då man är tonåring? Hon var lite nedstämd över att ha träffat många av de andra utbytesstudenterna för sista gången och jag förstår henne. Nu har hon två veckor kvar innan det är dags för henne att avsluta sitt Exploriusår. Jag är glad att hon har fått ha ett så utvecklande och spännande år!
Den här söndagen uppmärksammar vi våra mammor. Mors dag är en skapad och kommersiell högtid i lovprisandets tecken. Anna Jarvis, amerikanskan som skapade den första mors dag i samband med sin egen mammas dödsdag, hävdade att en ”mor är den person som gjort mer än någon annan för dig”. Detta tyckte hon skulle firas under pompa och ståt. Uppenbarligen var detta en dag som imponerade på många också från andra länder och traditionen spred sig också runt resten av jorden.
Att tanken är att mors dag ska handla om tacksamma tillrop hindrar inte det faktum att många mindre lyckliga tårar gråtits i samband med den. Jag har på nära håll fått uppleva smärtan ofrivillig barnlöshet kan orsaka. En ofrivilligt barnlös kvinna, Wilda Mathilda, hade som mål att få in en dag för alla som vill men inte kan få barn i almanackan, och så är det numera. Dagen före mors dag, årets svåraste dag för många svenska kvinnor (för män är kanske Fars dag jobbigare), är det alltså Ofrivilligt barnlösas dag. Läs mer om detta här.
Hjärta och smärta, kärlek och sorg, svårigheter och glädjor – mamma var en vandrande outbildad terapeut som hade en naturlig fallenhet för att se människor och deras behov. Hon pratade väldigt mycket i telefon och lade ner en mindre förmögenhet på frimärken. När telefonerna blev smarta anpassade hon sig snart och Facebook öppnade upp med ännu fler kontaktmöjligheter. In i det sista hjälpte hon personer hon stod nära och hennes upplevelser runt en lång och utdragen sjukdomsprocess under vilken hon också förlorade sin man, min Far, rörde vid många människors hjärtan. Jag trodde att mina föräldrar skulle leva för evigt. Nu gjorde de inte det, men vi hann i alla fall guidas in i vuxenlivet ordentligt innan de gick bort. Även lillastesyster som är 22 år yngre än jag.
Barn ser i de flesta fall ungefär likadant på sina föräldrar. Först är de ofelbara, de viktigaste auktoriteterna och de enda barnen på riktigt bryr sig om att lyssna på. I puberteten trillar föräldrarna ner från sin piedestal, ofta mycket hårt, och får sedan jobba sig uppåt mer eller mindre framgångsrikt hand i hand med hormonnivåer och personlighetsdrags kompatibiliteter. Det finns försoning i åldrandet och jag ser på mina föräldrar med betydligt större ömhet och förståelse idag än då jag var tjugo. När jag var yngre var jag betydligt envisare och var kanske inte alltid tacksam över råd som jag inte hade bett om. Jag hade dock gärna haft fortsatt tillgång till dessa råd… Jag tyckte ofta att mamma var ”jobbig” i sin driftighet och sin öppenhet för att se andras behov. Denna innebar ju att osjälviskhet ofta fick kopplas in. När jag och syskonen var yngre kunde hon komma in i våra rum och leta efter presenter som skulle ges till olika personer som behövde dem bättre än vi. Vi fick ofta fira högtider med ensamma människor fast vi barn hellre hade velat vara ”bara vi”. Det skulle lussas för, julas för, uppvaktas i en ständig ström. Idag är vi barn likadana. Vi syskon blev skolade av två av de mest osjälviska människor jag mött, och det är jag oändligt tacksam för. Forskningen visar att osjälviskhet kan innebära stora fördelar. Kolla bara här och här. Mamma ordnade till exempel med en av de finaste upplevelser jag haft på senare år. Hon bad barn och barnbarn ordna en fin konsert till en gammal släkting som bl.a. var min pianofröken i tidernas begynnelse. Denna pratade ofta om konserten tills hon gick bort tre år senare.
När mamma hade gått bort hämtade jag hennes bilder från telefonen och hittade en del guldkorn. Det här till exempel. Mamma hade en väldigt festlig sida som kanske inte fick komma fram så ofta. Hennes uppväxt hade av olika anledningar lämnat ett mörkt moln bakom sig och vuxenlivet var väl inte heller något surfande på den perfekta vågen. Det var så mycket hon var rädd och orolig för, även om dessa rädslor lade sig då det började bli dags att lämna jordelivet. Är det något jag skulle önska henne är det att hon mer ofta skulle ha fått visa sin festlighet. Om inte annat så är det en påminnelse till mig själv om hur jag vill prioritera. Hur som helst. Tack mamma! Jag älskar dig.
1996 blev jag firad på mors dag för första gången. Jag fick en ögonfranstång av den halvårsgamla sonen, men någon hade visst varit inblandad i den pricksäkra gåvan. Igår fick jag tillbringa halva dagen med de här godingarna, och så extrasonen/svärsonen förstås. Bättre än så blir det inte.
Mors dag har alltid varit en dag i tacksamhetens tecken för mig. I morse fick jag härlig frukost på sängen, en vacker blombukett med solrosor (mitt signum) och en fantastisk bild med mitt favoritcitat. Dottern frågade vilken mors dag som varit min bästa och jag berättade att det alltid varit den senaste. Ännu ett år som mamma till våra barn, den bästa skola som tänkas kan.
”Carry on!” har varit mitt motto under ett bra tag nu. ”Fortsätt!” funkar kanske lika bra, men nu blev det så. Jag gillar tanken på att rikta ut vägen framåt efter att ha samlat ihop sina tankar. Det kan gälla en tuff period i livet, en vanlig dag eller efter att ha slutfört ett projekt. Det passar nästan alltid, bara man också har tagit sig tid till eftertanke. Som mamma har jag många, många gånger fått samla ihop mig för att fortsätta framåt. Jag är ödmjuk inför det stora ansvar man har i detta uppdrag och är otroligt tacksam för all hjälp jag fått från olika håll och kanter för att klara av det. Jag är tacksam för maken. Att vara två om föräldraskapet är en ynnest. Jag är tacksam för mammas uppmuntran de gånger jag undrade eller var frustrerade över något. Jag är tacksam för alla de mentorer som har guidat mig, men också våra barn framåt. Familjen, storfamiljen, resten av släkten. Vänner i kyrkan, grannar, klasskompisar, lärare. Att uppfostra ett barn är ett lagarbete. Ensam är inte stark, nä, det behövs verkligen en hel by.
Härom dagen var jag och min syster här vid gravarna och gjorde iordning inför mors dag. Jag tänker inte att mamma är kvar vid sin gravplats, men när vi fixar iordning för att det ska vara fint där känner jag mig nära henne. Förstår henne bättre, möter henne på min väg i medelåldern och tänker att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte behöva sörja alls.
Idag blåser det ordentligt. Flaggstången är rak, men vajar den också när byarna trycker till. Det är första dagen med flaggan i topp och jag tycker det känns så fint att vi får fira moderskapet på det här sättet.
Jag hittade inga liljekonvaljer till mammas grav, så det fick bli en sommarbukett istället.Mina älskade barn. Bilden har några år på nacken, men känslorna är desamma.En rabarber- och jordgubbspavlova till svärmor dagen till ära. Fira det som firas kan!
Det var en jobbig första Mors Dag utan mamma här. Jag blev firad av familjen i vanlig ordning, men det fanns ingen mamma för mig att ringa till, ingen mamma att åka hem till. Vi gick till graven och fixade lite. Min syster hade plockat mammas favoriter liljekonvaljer och jag hade fixat mormors favoriter nejlikor. De passade så fint till de rosa rosor någon annan redan hade varit där och satt. Vi håller på att bestämma oss om mammas gravsten. Det är sannerligen inte helt lätt, men det ska nog bli bra. Det är även dags att putsa upp mormors och morfars sten lite igen.
För tillfället blir det inga joggingturer till naturreservatet, det finns det ingen ork till. En långsam promenad ner till lilla hamnen nedanför campingen var dock precis lagom. Det är så vackert där, särskilt i soluppgång! Kvällsljuset var förstås inte heller dumt.
Foto: Marie Jusinski
Jag har fortfarande inte tagit årets första dopp. Nu har vi haft ett par kalla och lite regniga dagar, så lusten som hängt med i någon vecka har trillat platt till marken. Det blir kanske i Bredavik lagom till skolavslutningen, sådär som traditionen bjuder? När allt har förändrats kanske det ändå känns skönt att något är som det alltid har varit?
”Högsommarblommor, hur ska det bli?” Min syster är lite orolig. Själv försöker jag få ihop det. Kall, mörk, lång vinter, århundradets senaste vår och sedan smack på högsommarvärmen som vi haft i över en månad… Är detta själva sommaren, sådär lite förskjuten? Tur att jag har njutit så av det vackra väder vi har haft. Jag vill inte låta något falla mig ur händerna för att jag inte har varit beredd!
Ljuset! Doften! Paradisiskt.
Den nya vägskylten som visar Artrik Vägkant kanske är lite malplacerad, men följer man kurvan vidare förbi kyrkan kommer det härliga blomsterbestånd. Tydligen har klöver och gräs som trivs i välgödslade marker tagit över på de gamla slåtterängarnas tidigare magrare marker. Vi håller på att mista många av våra ”sju sorters blommor” i vår iver att gödsla och jordförbättra. Något att tänka på för oss alla!
