”Nej, men hon är ju egentligen en bra människa, vi har bara gjort slut. Vem vet hur det blir i framtiden? Det passar bara inte just nu, vi kan inte vara vänner som det ser ut.” ”Jag förstår preciiis!” ”Alltså.” ”Ja, eller va?” ”Jag vill bara inte prata skit om henne, jag vill inte att det kommer något från mig.” ”Nej, men vi ska inte säga något!”
Tre tonårstjejer med söta parfymer, glow i ansiktet och perfekta hårsvall, två i magtröjor och en i en tjocktröja som jag hade velat ha själv gick bakom mig och blev sedan mina bänkkamrater i Sparresalen. Jag ville inte ha deras relationer, men deras perfekta hår blev jag lite avis på. Jag vill veta vad den stackars tjejen som det blivit slut med hade gjort för att förtjäna detta öde. Sedan började konserten och jag grät såklart till falsk trombon, blyga flöjtister och perfekta avslutningar. Sedan fortsatte jag gråta när fortsättningsbandet spelade och althornspelaren stod där med rak rygg och världens största leende.
När makens systersons band drog igång då tjöt både tonårstjejerna och jag till High Hopes. Perfektion!
Soul with Capital S var inte dum den heller, men sedan kom en av mina all time-favoriter: Åke Tråk! I tonårsbandstappning med skönaste trummisen (systersonen), ett helt gäng musiker med rätt groove och två ljuva sångerskor varav en med löst fladdrande ögonfransar som tack och lov satt kvar åtminstone till allra sista tonen hade klingat ut blev det här bättre än något jag hört på länge.
Sedan fladdrade sångerskans högra ögonfrans ännu mer, men vi kunde säkert ”Blame it on the Boogie”. Taket lyfte i princip, applåderna åskade ovanligt mycket (publiken bestod ändå av ett hav av svenska lagomfamiljer) och jag hade gärna hört en låt till. Då var det såklart paus med fika och det var dags för mig att skjutsa hem den sjuke systersonen som hade gjort en hjältemodig insats mitt i sitt elände. Alltså, vilken kväll! 100 väl spenderade krrrrronor. Jag kan inte tänka mig en bättre början på helgen.
Ps: Jag hade gärna visat inspelningarna, men vi ombads att bara fota och filma för personligt bruk. Det var iallafall riktigt bra!
För några månader sedan frågade min längstavän om jag ville följa med på Orups konsert på Konserthusteatern i stan. När har jag tackat nej till en konsert? Orup har aldrig varit någon av mina favoriter, men han är en duktig musiker och eftersom jag blivit vuxen på riktigt i sällskap av hans musik såg jag mycket fram emot kvällen.
Jag och C träffades på Montmartre för att grunda med ordentlig mat. Det är alltid lika gott och servicen var av högsta klass. Trevliga ungdomar som inte lät stressen skina igenom. (Jag vet att det är ett jobb som kräver att man lite har elden i baken, det tillhör liksom sakens natur.) När vi var mätta och belåtna och hade talat om högt och lågt var det dags för en långsam promenad bort mot Stortorget. Vi var nästan först på plats och undrade om det kanske skulle vara pinsamt tomt i salongen, men så var det inte alls. Det var bara tiden för insläpp och starttid som diffade på en halvtimme, så vi hade kommit onödigt tidigt.
Dagens huvudperson var ensam på scenen i två hela timmar. Förvisso hade han en man som hjälpte honom fixa lite med instrument och mikrofoner, men annars var det verkligen Bara Orup. Herr Eriksson är född 1958 och har sålunda nått den aktsamma åldern 66 år. Det hade man inte kunnat tro om man bara skulle uttala sig på rörelsemönster och akrobatiska konster. Vi skrattade lite och sade att turnén verkade ha gett en ”Let’s Dance”-effekt eftersom han fick dra upp byxorna varje gång han ställde sig upp. Jag älskade hur kostymen glittrade och tog plats. Tyvärr går det inte att fånga effekten på foto, men tro mig. Det var effektfullt och bidrog till resten av scenografin.
Mellansnacket var trevligt och upplysande. Orup fick en son med Sofia Wistam som han var gift med i några år på nittiotalet, men sedan ungefär 25 år tillbaka har han varit gift med sin Pernilla som han fått fyra barn med. Den yngste sonen är i småskoleåldern, så han har en stor barnaskara som är väl utspridd över tid. Det är intressant med artister som inte behöver förnya sig för att kännas relevanta. Eller snarare, som fortsätter vara relevanta då de använder sin musikalitet på andra sätt. Orup har inte gett ut egen musik på många år, men han har samarbetat med flera andra artister. Mitt favoritsamarbete måste vara det med Linnéa Henriksson (Till mina älskade och älskare, där Lyckligare nu är min favorit.)
När det närmade sig slutet på konserten var hela salongen uppe och dansade. Så skön stämning, allsång och gemenskap på det där sättet som det kan bli i en sådan situation. Alla är glada och livet är på topp! Jag är så glad att jag fick följa med längstavännen och att vi kunde skapa ett nytt fint minne att ta med oss in i framtiden. Musik är glädje!
Vissa traditioner känns extra värdefulla att upprätthålla. Adventspyssel med min resesyrra och hennes familj känns precis som en sådan. Sedan jag och maken hamnade på Sturkö har vi försökt pricka in pysslet så att vi också kan gå på minst någon julkonsert och Luciamorgon med AF medan vi ändå är i Nynäs/Stockholm. Dessa dagar är så värdefulla för mig.
I år var det lite extra kul. Våra två äldsta, svärsonen och Lilla L kom såklart. Jag och syrran har två syskonbarn som pluggar i Stockholm som också hakade på, liksom den enes fästmö. Hamburgare, pyssel, pepparkakshus, jam session, gemensam jul-Spotifylista och lussebak – där har du ett gott recept på adventspyssel. Att ett par av syrrans kompisar kom förbi blev bonusingrediensen som gjorde det lite extra gott.
Maken, jag och dotterns familj drog iväg lite tidigare för att gå på julkonsert i Gubbängen. På ”samma” julkonsert träffades vi för 31 år sedan. Då spelade jag fiol och sjöng i kören medan maken var vis man. The rest is history. Jazziga och klassiska toner blandades i ljuvlig harmoni och vi kom ut i den halkiga natten med ännu lite mer julkänsla i bagaget. Tack andra advent!
Mina nära och kära vet att jag har ett par filmfavoriter som fortsatt hänga med mig i över 20 år och som jag har sett många gånger. Ingen av dem hade varit lätt att pricka som ”den här hade Monna gillat eftersom…”. Snarare tvärtom. Jag borde inte ha gilla någon av dem, men nu gör jag det. Den ena är Love Actually (2003) och den andra är Gladiator (2000).
Love Actually har så många olika lager. Förra julen var det poppis att dissa denna julklassiker pga rutten kvinnosyn. Jag ser den för vad den är – en genomskärning av västvärlden som på ett humoristisk, löjligt och tragiskt sätt visar människors drömmar och mardrömmar gällande relationer, kvinnosyn, manssyn och krocken mellan dröm och verklighet på ett utmärkt sätt. Emma Thompson bjuder på en av sina bästa rolltolkningar någonsin.
Gladiator är en blodig historia. Jag fick ändå någon märklig kontakt med Russell Crowes rollfigur och har sällan varit så slut efter att ha sett en film. Jag kunde inte sluta tänka på den, på människans inneboende grymhet, på hur vi kan stå rakryggade också genom stora utmaningar. Favoritscenen när huvudrollsinnehavaren drar fingrarna genom den mogna säden skickar fortfarande rysningar nedför ryggraden. Igår var syrran i Skottland och såg uppföljaren som nyligen kom ut. ”Ni måste se Gladiator II!!!!!!!!!!!” Försök att stoppa mig, säger jag då.
Förra året fick jag Gladiator in concert i present av maken och igår var det dags för Love actually. Detta koncept, att se på film medan en orkester spelar live, låter märkligt. Det funkar dock väldigt bra! Ännu bättre till Gladiator som bara har klassisk bakgrunds- och förstärkningsmusik. Love Actually har flera låtar som ingår i handlingen och inte kan ersättas på samma sätt. Orkestern gjorde det ändå bra! Nästa år kör de Harry Potter och den tror jag blir toppen. Kanske presenten för nästa år också är kirrad?
The Real Group har jag gillat sedan 90-talet då deras spännande arrangemang i poppiga jazztoner tog över ett nytt hörn av musikscenen. Povel Ramel, svenska visor, bombastiska textlösa slingor och Count Basie – The Real Group gjorde all slags musik till sin. Det svängde och det svängde bra! Jag älskade Margareta Bengtsons drillar och hennes dåvarande man Anders Jalkéus hittade sina toner längst ner i källaren. Livet hände och långsamt förändrades gruppen. The Real Group var inte längre bara en grupp, utan ett koncept, en musikakademi, workshops och politiska aktivitet. En efter en droppade originalmedlemmarna av och 2021 startade hela gruppen om med nya sångare. De är jätteduktiga, men de är inte The Real Group.
Igår fick jag lösa in makens födelsedagspresent, nämligen biljetter till The Real Groups 40-årsjubileum på Konserthuset i Stockholm. Anders Jalkéus hoppade av allt 2015 då han blev sjuk (han jobbar för övrigt som kyrkomusiker numera), men de andra fyra originalen hängde med de nya på detta firande. Det blev en härlig kväll och extranumret Gøta med alla nio deltagare blev ruskigt maffig. Margareta Bengtson slutade med att önska den nya The Real Group allt gott. Jag vet inte om de vinner eller förlorar på att fortsätta bära det prestigefyllda namnet, men gissar på det senare. De kommer helt enkelt aldrig att kunna fylla sina föregångares skor. Men jag önskar dem också allt gott och gillar verkligen deras nya låt, skriven av en av medlemmarna i gruppen som dessutom pimpar röstslingorna med ett trumpetsolo. Här kan du höra Dichotomy.
Stockholms vackraste byggnad, Konserthuset, lystes upp i mörkret medan vi tog oss tillbaka till Nynäshamn, fyllda av musikaliska röster i sköna harmonier. Vi åkte runt och tittade på fina hus i Vasastan och jag skrattade åt priserna på Hemnet. 3,5 miljoner för en etta! Ja, plus månadsavgiften. Hej inflationen! Din humor är helt humorbefriad. Och drömmen om en kulturtantslägenhet i Vasastan fortsätter vara just det. En dröm.
Det går inte att komma ifrån att hela december är en lång fest för någon som är som jag. Mamma var juldrottning och hennes entusiasm och förmåga att göra det mysigt hemma smittade av sig. Eftersom jag också älskar musik har det alltid givits möjlighet att spela och sjunga mycket under adventstider. Just första advent har sedan nästan 15 år inneburit att vår kör tillsammans med ett par andra körer, Marinens Musikkår och en gästdirigent firat in detta med ett par konserter som alltid blir fullsatta. Igår såg det ut såhär en hel timme innan första konserten. Publiken var helt enkelt på hugget för att få inta sina platser! I vanlig ordning var de kommande timmarna sedan av den sort som man gärna plockar fram då och då. Det är verkligen en ynnest att ha MMK i Karlskrona och att dessutom få musicera tillsammans med så duktiga musiker är helt enkelt fantastiskt.
Jag plockade upp maken som varit bortrest över helgen, skjutsade hem svärmor som varit på konserten och kom hem till en stjärnklar himmel. Det är spännande att ta kort med telefonen då många fler stjärnor än de man ser med blotta ögat blir synliga och vad är det för något spännande streck som går genom hela bilden i mitten?!
Vårt lilla hus lyste varmt och inbjudande. Snön ska inte ligga kvar så länge, så det gäller att njuta när det finns chans. Själv intresserade jag mig för fåglarnas framfart och kunde se precis hur de dansat omkring på marken nedanför de olika fågelmatarstationerna.
Hyacintkrukan från Waldemarsudde jobbar i vårt hem för tredje året på raken. Det doftar fantastiskt här hemma och jag är så glad att ingen av oss är doftallergisk. Den vita amaryllisen hann slå ut väldigt lägligt, men hade ränt iväg på höjden så till den grad att jag bestämde mig för att stoppa den i en vas istället.
Krubborna är framsatta och nästa år är kanske lilla barnbarnet så stor att hon kan leka med klosskrubban. Jag gissar att lyktan på golvet då får stå någonstans där små barnhänder inte kan leka med elden. Mammas ängel känns viktig i vårt hem, den lilla gröna värmeljuskoppen har min syster gjort och den röda emaljerade ljusstaken köpte jag på förra årets julutförsäljning på Pingstis för fem kronor. Jag gillar storleken på gilleljusen, men hade ingenstans att sätta ett sådant. Har du testat rumsgranar? Jag köpte den här för nästan en månad sedan och den verkar må jättebra så här långt. Vi får väl se om den överlever julen, eller om det är för mörkt och varmt här. Den gillar tydligen att duschas, så det ska jag tänka på.
Här ser du mitt livselixir under den här tiden på året. Apelsiner och valnötter gör livet lite bättre. Jag tror inte att ”en apelsin om dagen håller koll på magen”, men den gör mig iallafall lite gladare. Dessutom är det bättre för kroppen med fibrer som jag annars missar om jag gör apelsinjuice på frukten. Jag har (Hade?) en mycket finare nötskål, men den hittar jag inte i mina välsorterade jullådor. Gissar därför att den gick sönder eller att något annat som jag inte kommer ihåg hände innan julen packades ihop i januari.
Igår hade vi minneskonsert med ljus och dikt i Fredrikskyrkan. Detta är årets musikfavorit, jag älskar känslan som uppstår i rummet mellan oss som musicerar och ”publiken” som hanterar sina känslor. Det blir nämligen mycket känslosamt och så ska det vara. Något stycke kom vi inte in i ordentligt, men annars gick det bra. Gardiners Evening Hymn blev pampig och stor i samspelet med orgeln, Eric Whitacres The Seal Lullaby gav mig gåshud i all sin subtilitet. Den här kvällen finns med mig under en lång tid.
När vi var färdiga gick jag hem till svägerskan för att gratulera henne på födelsedagen. Så mysigt! Jag älskar hennes och hennes familj underbara hem. Så många detaljer som gör mig glad, allt från tapeter till färgade ljus. Ja, och sällskapet är såklart det viktigaste. Satt där vid köksbordet och pratade med födelsedagsbarnet och hennes man. Fint! Fick med mig en gigantisk bit fransk chokladtårta till maken som fick ta en kvällspromenad tillsammans med mig tillbaka till bilen. En bättre dag.
Äntligen lite sol! Egentligen har det varit fint väder lite då och då den senaste tiden, men mest kortvarigt och alltid i sällskap av kyla och regn. Mer regn. Och ännu mer. Jag är tacksam, men svältfödd på D-vitamin, liksom många jag känner. Det bästa med detta är att det känns desto bättre när man får en toppendag.
Vi tänkte bjuda in till växthusbyggesdag, men insåg snart att det var viktigare att hjälpa brorsan att få in tillräckligt med ved inför nästa vinter. Man vet inte hur läget ser ut då gällande elkostnader, men risken är att det fortsätter vara dyrt att värma upp husen här i Svea rike. Därmed bestämde vi oss för att åka till Klackamåla och göra en insats där. Fars björkhage var extra fin under den blå, blå himlen.
Den kluvna veden till höger tog herrarna hand om för ett tag sedan, nu hade maken och jag ansvar för björkklabbarna till vänster. Maken agerade förste klyvare medan jag staplade.
Syrran var också på plats och jobbade i sin trädgård medan hennes man och vår bror hade städdag med jaktlaget. Vi passade på att göra det som är lika viktigt som att jobba hårt, nämligen att fika och ta en stund till återhämtning.
Lagom till att vi hade fikat klart kom faster B förbi på promenad, så då följde jag och syrran med henne. Hon hade tänkt ta korta rundan eftersom inte hennes man var med. Varg och lodjur känns inte helt oproblematiskt om man är på egen hand, så jag förstår henne. Med sällskap blev det istället en promenix bort till blåsippsbacken.
Det blåa havet uteblev dock, så vi fick nöja oss med den här lilla vännen som inte ens hade slagit ut. Bättre jaktlycka blev vi då faster upptäckte fälld sälg, så vi fick alla med oss sälg med fina videkissar hem lagom till påsk.
Då vi kom tillbaka hade svågern anslutit en stund under sin lunchpaus. Efter det var det dags för mig att åter hugga i. (Maken älskar Lidl. Jag tror det är den enda butik han går in i frivilligt. Svärmor gav honom denna jultröja och uppenbarligen funkar den utmärkt även under andra tider på året.)
Här kom jag också med på kort. Det här arbetet är terapeutiskt på något sätt. Från början kändes det som att högen som skulle klyvas var ”oändlig”. Det var bara att mata på, flytta, lyfta, stapla, men doften av träet, solen och omgivningen gjorde att det inte bara var uthärdligt, utan härligt!
Till slut var våra kroppar rätt möra, men tillfredsställelsen att se det här var större. Härliga timmar!
Jag hade tagit upp några bitar torsk och lax, så hemma blev det favoritsoppan med saffran som går på tjugo minuter från start till mål. Det blev slickade tallrikar. Aldrig känns det så gott att äta som när man är riktigt hungrig.
Egentligen var kroppen så mör att jag hade tänkt om gällande tangokonsert som våra dansanta vänner bjudit in till, men efter soppa och dusch kände jag att det fanns precis så mycket energi som behövdes för ännu en runda från ön. Med en sådan här vacker skylt vid entrén visste jag att jag hade valt rätt.
Tango Blekinge hade gjort så fint i IOGT:s lokal och dagen till ära (tioårsjubileum) bjöds det upp till dans till liveorkester. Quarteto Tangarte var helt fenomenala! Vi bjöds inte bara på underbar musik, utan även på undervisning om tangons historia. Jag trodde att tangon kom från Argentina, men sanningen är att den utvecklades i de fattiga kvarteren i Rio de la Plata-området, alltså både i Argentina och Uruguay. Jag har aldrig direkt uppskattat tango förrän jag såg min väninna och hennes man dansa tillsammans på sin bröllopsfest. Det var konst! Att nu få njuta på riktigt duktiga musiker presentera all denna smärta och passion live var mycket känslosamt. Jag fick till och med gråta en skvätt och lyssnade sedan på Astor Piazzolas musik på hög volym i bilen.
Efter skålande i (naturligtvis) alkoholfritt bubbel var det dags för mig att dra vidare. Hela kroppen var mör och efter en hel dag i solen blir man trött. Jag missade att se vacker dans och fortsätta lyssna på den härliga musiken, men vet att jag gjorde rätt val.
Innan jag åkte hem tog jag dock en tur längs vattnet för att njuta av det vackra ljuset och det upplysta kruthuset på Ljungskär. Jag har anmält mig till en kurs för att bli världsarvsambassadör, så det är väl dags att jag lär mig mer än att min hemstad grundades 1680 och att Trossö innan dess ägdes av Vittus Andersson. Jag känner mig pepp! Första kurstillfället går av stapeln i maj. Lite häftigt är det allt att betrakta ett byggverk som stått pall i närmare 270 år och fundera över hur det var att leva då, för länge sedan, men ändå så nära i tiden. Nu måste jag byta tango mot Poulenc, för idag ska vi köra långrep inför långfredagens framförande. Detta ska blandas med påfyllning av själen, så jag förväntar mig ett gott slut på denna vecka.
I fredags flaggade jag för kålpudding här hemma. Maken frågade om vi inte kunde göra kåldolmar tillsammans istället eftersom han tycker det är snäppet godare. Visst, att laga mat tillsammans är trevligt då något lite mer tidskrävande står på menyn. Mellan annat fix lade vi därmed in en riktig husmanskostklassiker. Mitt bästa tips är att skära bort stocken på vitkålshuvudet innan det stoppas i kokande vatten. Då kan man plocka bort lager på lager i takt med att de lossnar. För övrigt följde vi Vår kokboks klassiska recept. Inga konstigheter alls, kom bara ihåg att riset måste vara färdigkokt innan man drar igång resten av förberedelserna.
Titta, vilka fina små dolmar! Blandfärs var på extrapris på ICA i veckan, lök har vi kvar från vår egen och vitkålshuvudet inköptes till ett rent vrakpris för några veckor sedan. Det här är lyxmat med bra ”bang for the Buck”. Det kostade helt enkelt mer tid än pengar att tillaga dessa läckerheter.
Vi körde en omgång i gjutjärnspanna med lock på spisen medan ett gäng kördes i ugnen. Som du ser blev det lite olika yta på dem. Jag tyckte båda smakade precis lika gott, men de som gått i ugnen hade en rent estetiskt mer tilltalande yta. ”Hälsans år” kanske inte förordar socker i maten, men jag tog lite försiktigt sirap på för att inte gå miste om den typiska smaken. Tyckte faktiskt det blev jättegott trots väldigt lite sirap.
Framåt eftermiddagen tog jag mig till Fredrikskyrkan för en konsert som jag sett fram emot länge. Ljuset spelade så vackert i det välvda taket medan kyrkan fylldes till sista plats. Jag satt med några körvänner och pratade om ditt och datt, livets djup och rena oegentligheter. Att vänta tillsammans med någon är betydligt roligare än att vänta själv.
Programmet var fint på papperet, ännu bättre i verkligheten. Kör, orkester och solister bjöd oss på en stunds högklassig njutning. Jag tänkte på hur lilla Sara Jefta (dotter till min orkesterdirigent under tonåren) spelade mössan av alla redan då hon var en tvärhand hög. Hennes sätt att hantera fiolen, med en sådan självklarhet och mjukhet, var fantastisk att få uppleva på nära håll. Egentligen vill jag inte plocka ut någons insats, det var helheten som gjorde denna konsert så fantastisk.
När sista tonen klingat ut och publiken gett sina stående ovationer kändes det viktigt att tacka alla vänner och bekanta som varit inblandade. Uppfylld av glädje och endorfiner ut i öronen tog jag mig ner till syrran där det överlämnades kåldolmar och ”rapport sedan sist” innan vi hoppade i jacuzzin. Att sitta där i timtal under en stjärnklar himmel var ljuvligt! Jag uppskattar verkligen ett bad, det är något av det bästa jag vet. En dag kanske det blir ett badkar igen, vem vet? På väg hem i bilen hann jag nästan lyssna klart på Annie Ernaux Kvinnan (Min far var jag redan klar med) och snart är jag redo inför bokklubben då det är dags om en vecka. Min far var en överraskande fin upplevelse, jag verkar inte alltid vara överens om Nobelkommittén som väljer världslitteratur. Jag är glad att jag fick göra Ernaux bekantskap och ser fram emot att kanske läsa något mer av henne. Ja, och det var den lördagen. Fast när jag kom hem lyssnade jag ikapp på andlig spis och förundrades över min duktige brorson. Balans i livet där allt som känns viktigt för mig fått plats – vilken ynnest!
En av våra körsopraner är ”ledig” fram till april då hon är med i en uppsättning av Fantomen på operan som just nu går i Kristianstad. Det är tredje gången gillt då premiären var planerad till våren 2020 och förra årets premiär fick också ställas in p.g.a. publikrestriktioner. Ännu är inga biljetter införskaffade, men det är alldeles för längesedan musikalmusik dansade omkring i mina öron.
Det är även allt för länge sedan jag lyssnade på Förklädd Gud! Igår lade en av mina gamla körvänner ut detta tips, så nu vet jag var jag kommer att vara klockan 12 på lördag. Staffan Sundås var min första körledare här i Karlskrona och i Vox Aurora sjunger flera av de gamla motettsångarna som ville hänga med honom då körverksamheten omstrukturerades. Barbro, en av mina första lärarkollegor, väckte intresset för detta verk av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag får fortfarande rysningar då jag hör preludiet, så här trettio år senare. Det mest spännande med Förklädd Gud är att det faktiskt är skrivet för att framföras på radio. (För att du ska förstå hur olika musik jag uppskattar kan jag säga att jag parallellt med denna musik lyssnade jättemycket på George Michaels Listen without prejudice…)
Tänk ändå hur fantastiskt det är att det bara är att tänka på ett musikstycke och sedan kunna söka fram det i musikbiblioteket Spotify som slukar hur mycket som helst. Det verkar inte längre vara så många musiker som vägrar lägga upp sin musik där, men jag förstår att det kanske inte alltid känns roligt att nästan behöva ge bort sin musik.
Än så länge är det luftigt i hyllan med lysrör som agerar växtbebisrum här i huset. Nästa månad drar det igång ordentligt och jag känner att jag har ganska bra koll på läget. Många älskar planerandet och drömmandet, andra känner sig mer bekväma runt de faktiska grödorna.
Det rosa molnet visar vägen ut mot världen och värmen. Nej, det hade inte suttit illa med ett besök till myhrorna nere i Thailand just nu. Samtidigt gläds jag så med syrran och hennes familj!
Det känns faktiskt rätt hoppfullt ändå! Jag snodde med mig några syrenkvistar från brorsans tomt eftersom de var lättare att komma åt än våra egna. Vikten av att ta in naturen ska inte underskattas. Förhoppningsvis får vi snart njuta av skirt gröna blad även om kvistarna är vackra så här också.
Igår var svärmor och svärfar här på lunch. Jag lagade kokt torsk med äggsås, men klämde även in lite dekadent brownie med valnötter som intogs med salt karamell-glass. Idag kan vi se fram emot samma efterrätt igen. Varje gång det glutenfria baket smakar minst lika gott som ”vanliga” kakor och bröd funderar jag över om det är tretton års invänjning som nu suddat ut känslan av kartong som förut fanns rätt ofta. Tror faktiskt inte det, utan tror bara att jag blivit bättre på att välja rätt recept och rätt mjölersättning.
Byta ut och fräscha upp! Det känner jag för. Ny garderob, nya skor, ny frisyr, ny duk, nya växter, nya stickprojekt. Det måste vara våren som ger sig tillkänna här också. Jag behöver inte en enda ny klädtrasa, utan har istället fixat med klädvård. Sytt upp hundtandsbyxorna, sytt i knappar, lagat hål och rensat ut. Kanske får jag göra precis som jag gjorde med den här fina godisskålen – locket blev kvar i skåpet och själva skålen fick bli kruka till pärlhyacinterna som svärmor hade med sig. Dags att leta nya plaggkombinationer, kanske testa lite lager på lager eller bara komma ihåg plagg som hamnat underst i högen? (Trots ganska få plagg jämfört med många i min ålder använder jag alltid samma om och om igen.)
I sticksoffan igår tittade jag på en Netflixfilm som bygger på en sann historia, All my life. Sorglig, men utan att sluta med gråtkramp i magen. Sanningen är att påminnelsen om att ett medellångt liv innehåller 27 375 dagar och att jag om jag följer medel-Svensson har ungefär 23 år kvar gav mig lite panik. Nattens sömn lät ta hand om paniken och idag känner jag mig nöjd och glad igen. Att sitta och räkna ner är inte riktigt min grej, så jag tror jag fortsätter som förut. Njuter av de små vardagsglädjorna, lägger in ett och annat projekt, fortsätter att drömma om somligt, längtar efter annat och släpper taget om det som bara tynger och ändå inte går att göra något åt. Ja, bättre torsdagspepp har jag inte att ge. Det får duga så.
