Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Nu tar jag påsklov i några dagar då ”barnen” är hemma. Igår laddade jag upp med spadag hemma hos syrran (jag lånade hennes badkar, använde lyxiga produkter och gjorde hårinpackning) för att sedan ge mig på långrepetition inför dagens konsert. Årets långfredag går därmed i musikens tecken – vi har genrep i eftermiddag och så kör vi!
Jag vill önska dig en fin påskhelg, förslagsvis i sällskap med Lamb of God. På måndag är jag tillbaka.
Här fortsätter vi fira som om ingen morgondag fanns eftersom mars bjuder på en lång radda födelsedagar. Just idag firar vi maken här hemma och hans lillasyster hemma hos sig i Nya Zeeland. Det sjungs visst även födelsedagssånger på flera andra ställen i vårt avlånga land, så grattis till dig som läser här om även du fyller år idag. Årets födelsedagspresent blev Floskelordboken, något som passar maken som hand i handske. Det var min syster som tipsade och bättre present hade jag aldrig kommit på själv. Mycket uppskattad!
Vi får inte plats med så många gäster till sittande bord, men svärmor och svägerskan med 3/4 av sin familj var med och firade in den femtiotredje födelsedagen med rökt lax, potatismos, frallor och pannacotta igår kväll. Det var gott att få glömma vardagsbekymmer för en stund och låta den krämiga sötman lägga sig som en tröstande kudde i magen. Av hälsoskäl vill jag helst låta bli att äta socker, men att sitta och gnaga på dadelbollar till födelsedagar känns inte värdigt. Min kompis gör läckra rawtårtor som jag brukar få avnjuta då hennes familj inte ens vill smaka. De är jättegoda, så nästa gång vågar jag mig kanske på en sådan. Hur som helst, vi må ha samlats runt maten, men det var umgänget som var det viktiga. Jag fortsätter glömma att ta fram telefonen eller kameran för att föreviga stunder, men kanske ska jag bara se det som hälsosamt?
Nu har vårduken åkt på och tonerna går åt lite mer grönt och blått för att fira in våren. Snart ska jag ta mig till stenladan för att plocka in glasäggen till ljusgrenen, men också resten av påskgrejerna. Jag gillar verkligen den stora äggahönan i pressglas och försöker komma på något roligt pyssel att göra för att komma i stämning. Vi får väl se om jag kommer från sticksoffan eller växer fast där.
Igår fyllde lillasyster år. Jag tror att jag myglade in mig och maken till firandet och är mycket nöjd med detta. Hjortgryta, prinsesstårta och tre sorters finkakor, jag är fortfarande mätt så här dagen efter.
Jag var 3,5 år gammal då lillasyster kom till familjen. Igår reflekterade vi över minnen och att jag inte kommer ihåg detta. Däremot har jag minnen kvar från nästa lillasysters ankomst, något som verkar rimligt eftersom jag då var 5,5 år. Syrran är en sådan som kan precis allt. Hon är dessutom väldigt uppmärksam på andras behov och stöttande i alla stunder. Igår fick jag en så omtänksam present inför min pilgrimsvandring senare i vår, en liten faksimil av en pilgrim som hittats i Växjötrakterna av vad jag förstår.
Kakorna är värda ett eget foto. De där apelsinsnittarna med mandelmassa är faktiskt mina absoluta favoriter. Så omtänksamt att bara servera sådant som jag kan äta (fast detta är verkligen ingenting jag förväntar mig). Biskvier är en given vinnare och apelsinsnittarna har M förfinat tekniken på så jag tycker att den här glutenfria versionen kanske är ännu godare än alternativet. Mums. Fira livet, hör du. Det är det väl värt!
Nu är jag ingen smålänning, men jag bangar inte en högtidsdag som denna. Första torsdagen i mars har de senaste åren, eller under en längre period än så kanske, firats med pompa och ståt. Detta naturligtvis med massipantåta. Har man inga R i sin vokabulär gäller det ju att kompensera! Idag kommer vår tyska bonusdotter på besök då hon är i Sverige för att hälsa på och trots att hon inte är särskilt förtjust i sötsaker ska hon få fira med oss.
För övrigt vill jag tipsa om gårdagens nyupptäckta favorit, en biskvi som inköptes på en ICA Nära-butik i Mora: drottningbiskvi. Här hittar du ett recept som inte är testat, men som jag absolut ska lägga till min ”att göra”-lista. Den köpta versionen var mycket god, det kan jag i alla fall konstatera. Livet svänger! Ena dagen extremsport, nästa sötsaker. Båda tillför guldkant på livet, men bör inte återupprepas allt för ofta. Balans!
Uttorp i vårvinterskrud, Östersjön lite lagom inbjudande och en god vän i lurarna. Tänk att jag kom iväg på den där långpromenaden trots allt. Det satt långt inne, men jag är så tacksam över att det blev av!
I veckan fyllde min fine brorson 18 år. Jag kommer ihåg då han kom, så efterlängtad då hälsan satte lite krokben för barnafödande under några år. Storebror, vid det laget fyra år gammal, var stolt som en tupp och bebisen var väldigt, väldigt gullig. Han är fortfarande gullig, men mest cool, ambitiös och omtänksam.
Tacos är alltid jättegott och efterrättsbuffén efteråt var värdig vilken finfräsarfest som helst. Jag älskar att barnen i familjen är så involverade i förberedelserna. Snygg tårtdekoration, till exempel!
Må alla önskningar slå in!
Lillasyster och bästa vännen ser ut som tvillingar och älskar båda smink och enhörningar.
Dockhuset som lillasyster och hennes mamma har byggt upp är helt fantastiskt!!! De har byggt egna möbler och hittat fyndiga inredningsdetaljer på second hand. Nu har vi bestämt fastersdejt för att kanske kunna sy lite kläder till de inneboende också.
Jag såg inte alla mellolåtar, men den sista såg jag två gånger då Loreen fick köra repris på sitt uppträdande efter något slags klimatstormning av scenen. Carola ville jag dock inte missa. Hon är något alldeles eget och sopade banan med alla. Jag tror att årets turné som firar fyrtio år som yrkesaktiv artist kommer bli väldigt sevärd. Hon har delat upp sin musik efter fyra olika genrer: gospel, pop, rock och musikal. Varje konsert har sitt eget fokus. Kul idé tänker jag!
Nu var det längesedan jag tog mig ner till naturreservatet för att möta Östersjön. Dagarna går in och ut ur ett gråmulet töcken, men emellanåt visar sig solen. Då gäller det verkligen att se till att möta den! Igår gick jag ner i trädgårdslandet och röjde bort lite ogräs (eh, konstigt att göra detta i januari, men det gäller att hålla det borta inför vårsådden). Maken kom sedan ut och höll mig sällskap på en promenad. Vi fick gå på befintlig väg eftersom det ju är så blött i markerna. Roligt att se att det var så många som var ute och njöt av den vackra naturen! Vi är väl fler som behöver tanka ljus där det står att finna. Sällan känner jag mig så lycklig som då vinden viner runt mig så mycket att håret trasslar ihop sig till en enda tuss. Vågorna gick höga och skummade då de mötte stenarna invid land.
På väg tillbaka till vägen från havet blev det äventyrslabyrint. Vi kryssade mellan grästuvor, stenar och stora vattenpölar och trots att fullt fokus behövde läggas på var fötterna sattes gick det samtidigt att njuta av den vackra himmelen som speglade sig i både små och stora vattensamlingar.
Väl hemma kom ett blomsterbud förbi med en helt underbar bukett som gjorde mig så glad! Jag fick flashbacks till Mammas sista år då det kom flera blomsterbud Varje Vecka. Jag har aldrig sett så många blombuketter i ett vanligt hem som då. Är ändå så glad att mamma fick njuta både av fina ord och stor tacksamhet för allt hon hade hjälpt människor med genom åren. Min syrra skrev att det nog var Mammas bortgång som försatte Postnord i så stora problem då de förlorade sin absolut största privatkund… Mina egna tulpaner och vitlöken verkar förresten ha klarat sig i det här årets väta, det ser i alla fall ut som att de flesta har kommit upp och fortsatt växa istället för att ruttna bort.
Av mormor Britta lärde vi oss att tulpaner mår bra av att stå på verandan över natten. De håller sig krispiga och fräscha längre om de får en liten köldbehandling då och då. Bara det inte är frysgrader… Eftermiddagen ägnades åt att fira vännen som fyllde 50, prata med faster i telefon, förbereda ett webinarium som jag ska hålla i, baka en paj, städa lite och elda i vedspisen. (Intresseklubben antecknar.) Jag fick frågan om vi aldrig kommer att flytta tillbaka till Stockholm igen, eller någon annanstans för den delen? Svaret blev att jag nöjer mig med att vara oändligt tacksam för vårt hem och leva som om detta är mitt sista boende, men samtidigt vara ödmjuk nog att inse att livet inte alltid kan styras och att situationer kan förändras. Kanske går det inte att bo kvar, kanske vill vi inte, kanske… Att leva i en oändlig rad ”kanske” ger upphov till helt onödig oro som inte tillför livet någonting. Jag är tacksam för här och nu, i all min otillräcklighet och ofullkomlighet. Inte trodde jag att detta skulle vara en känsla som skulle bli min, men så är det! Tack.
Börjar arla morgonstund med att njuta av brasa i vedspisen och de där amaryllisarna jag in i det sista hoppades skulle slå ut åtminstone innan julen var slut. Det visade sig att mina amaryllisar var lite postmoderna och bestämde sig för att ”innan julen var slut” helt enkelt innebar att de skulle ge njutning innan Tjugondag Knut var över. Se bara, vilka skönheter! Miniamaryllisen med dubbla blommor är fantastisk och har redan ännu en knopp på väg upp och det som sannolikt är en vanlig Willys-amaryllis är lika vacker den också. Jag är nördig, men jag blir liksom sockerdrickspirrig när växterna svarar på mina hjälper! Nu är jag övertygad om förträffligheten i översomring och ser fram emot att försöka ge mina amaryllisar ännu bättre näring och omsorg för att se om det går att upprepa bedriften nästa år. Fem lökar har bara producerat blad eller ingenting, men är fortfarande i mycket bra skick, så kanske ligger det blommor och lurar inne i dem också? Annars kan jag säkert lura ut hur de också ska blomma till nästa jul/nästa vår.
I helgen påminde brorsdottern sina föräldrar om att ”skolan skulle vara stängd på måndag”, men efter några veckors jul och nyår i suddigt ludd med helgdagar och VAB hade detta fallit mellan de s.k. stolarna. Det fanns olika möjliga planer att lösa detta, men donnan önskade besöka sin faster. Gissa vem som var gladast av oss? Det är bra med nioåringar. De kan underhålla sig själva om fastrar behöver jobba, men är väldigt underhållande när det är dags att göra grejer tillsammans. Jag skrattar sällan högt, på samma sätt som jag inte exploderar av ilska utan mer pyser tysthet då jag är arg. Det är bara så jag är. Den här tjejen har dock så mycket humor att jag inte kan låta bli att skratta, så där så det gör ont i magen ibland. Det tycker jag är fint. SET gav dock inte upphov till så många skratt. Vi var båda mycket koncentrerade och letade trios för allt vad vi hade. Detta är ett spel med otrolig hjärngympskapacitet! Rekommenderar det varmt.
Sedan den här favoriten. Älskar, älskar luffarschack! Vi pratade defensivt spel och att alltid ha koll på sin motståndare. Det visade sig när donnan kom hem att hennes pappa, min käre lillebror, hade bjudit sin gymnasiefysiklärare så stora bekymmer att läraren utmanade brorsan ”på en avgörande match mot mig. Om jag vinner slutar du spela luffarschack på mina lektioner, om du vinner får du göra vad du vill”. Tja, brorsan vann, och hur det sedan gick ligger väl i historiens kölvatten och skvalpar. Haha.
Mitt i spelandet dök min andra bror upp med ”städved”. Han bygger hus på granntomten och är så gullig mot oss. Han kommer inte att kunna elda med spillbitarna i sin kakelugn, utan låter oss få dem till vår vedugn som är mindre känslig. Så tacksamt i dessa elutmanande tider. Vedugnen går varm och fortsätter leverera värme på ett föredömligt sätt.
Så småningom var det dags för dekonstruktion av pepparkakshuset! Hurra! Vilken fröjd att få göra detta. Lika roligt att bara vara med vid sidan om och bara ta lite kort. Kristyren var tydligen huuuuuur god som helst, men pepparkakan var inte dum den heller.
Mina tankar går till Pomperipossa och hennes hus av korv och vad det nu var, även om Hans och Gretas brödhäxa inte hette just så. Eller hur var det nu? Tror det är två olika sagor som vävts ihop i mitt huvud.
Efter att ha lämnat av min underhållning för dagen i hennes föräldrahem åkte jag vidare till mammas föräldrahem på Saltö. Hon växte upp i samma hus som den här godingen och hennes syskon på femtiotalet. Godingen flyttade tillbaka från en av våra storstäder efter att ha levt ett mycket spännande liv. Jag älskar höra henne berätta om sina upplevelser! Bemärkelsedagar brukar uppmärksammas, så också igår. Jag gillar ju traditioner och att fira livet är en av de bästa.
Men hej! Nu har alltså julen dragit igång på riktigt och vi är inne på dag två av tolv. Blir alltid lika konfunderad över oss svenskar, att vi så gärna firar allt i förskott och sedan är klara när själva dagen är här. Aftnar är liksom våra dagar! Undrar hur många som ägnar sin annandag till att plocka bort julen? Inte jag i alla fall. Egentligen tänkte jag åka in till Fredrikskyrkan och sjunga i annandagskören, men nästäppa och basröst sätter stopp för de planerna. Igår var vi en sväng i kyrkan och fick uppleva en fin stund med vacker musik och läsning. Vår yngsta sjöng En stjärna lyser så klar, en av mina moderna julfavoriter. Efteråt åkte vi vidare mot Karlskrona och syrrans hem. Hon hade dukat upp en trevlig buffé med allt från egen äppelglögg till dopp i grytan. Ska det ätas så ska det.
Älskade alla deras tre smågranar! Fördelen med att ha egen skog är att man kan välja och vraka, men i år var det svårt att hitta något i mellanstorlek. Älskar dock de här små knubbiga versionerna av rödgran! Det är så fint med gamla glaspumlor. Jag är fascinerad av att katten i hushållet låter granarna vara ifred, men den katten är sin egen på många olika sätt och vis.
En av de sötaste ljusslingor jag sett! Lampskärmarna har samlats ihop från olika håll. En jättefin inredningsdetalj tycker jag. Ja, hela detta hem är full av vackra och speciella inredningsdetaljer. Det är så mysigt!
Jag har tagit så få (och ofta konstiga eller irrelevanta) foton de senaste månaderna att jag verkligen känner att det är dags att göra en uppryckning. Jag har sagt det vid flera tillfällen, men har ännu inte gjort något åt det. En vacker dag… Jag får vara glad att åtminstone maken och yngsta dottern hamnade på kort igår. De andra fanns där också trots att de inte syns här. Vi lagade hjortgryta tillsammans och det var så otroligt gott! Svågern och brorsan är båda med i jaktlag i Klackamåla och även när de inte skjuter själva får de vara med och dela på potten. Varg har tydligen siktats där och minst en hund har fallit offer för den. För mig är varg något exotiskt och främmande, dessa mytiska varelser hör hemma i Sibirien eller möjligtvis i nostalgiska böcker som Astrid Lindgrens där det grävs varggropar. Spännande hur som helst. Just igår var jag extra tacksam över att få möjlighet att få dela denna måltid. Receptet vi följde hittar du här och jag kan varmt rekommendera det. Dessutom blev ris à la Maltan bättre än någonsin. Syrran kokade lite sockerlag som vi hade i risgrynsgröten och grädden var rätt hårt vispad. Lite vaniljsocker (aldrig, aldrig vanillinsocker) och filéade apelsinklyftor i bitar – sedan var det biff! Apelsinerna var väldigt saftiga, så extrasaften serverades i en liten kanna till för de som ville (jag, till exempel). Så, så gott! Och det var den juldagen. Idag steg jag upp klockan nio till ett tyst hus och våra ungdomar sover fortfarande trots att klockan visar 12:02. Eftersom vi ändå inte tänker göra ett skapandes dyft idag så är det väl bara att låta det vara så. Jag tänker dega, gå en liten runda och tända ljus på gravarna för att inte förslappas totalt, äta godis och titta på teve. Får väl städa upp lite arbetsrummet/julklappsinslagningsstationen så inte äldsta dottern förskräckes då hon kommer sent ikväll. Men som sagt, annars ingeningeningenting. Peace!
Så fort julklappspapperet är slängt i sopsäckar, på elden eller i återvinningen blir svenskar ivriga att lägga julen bakom sig. Detta trots att vi alltså idag är inne på dag ett av julens tolv dagar. Själv älskar jag alla extra ljuskällor och myset de ger och jag hoppas att vi orkar hålla ut åtminstone tills en av alla amaryllisar behagar slå ut. Två stycken har fortfarande chans att lyckas med sin uppgift innan nyår, men jag hyser tvivel. Det är ändå roligt att så många står i knopp och min gissning är att vi kan komma att benämna 2023 som ”amaryllisens år”.
Hälsans år 2023 känns för övrigt inom räckhåll, men innan vi är där ska det ätas upp lite mer julgodis. Igår hade vi en fantastisk mysig julafton med familj på makens sida. Vi åt, åt lite mer, fick titta på Kalle Anka på en bärbar dator eftersom vår Apple-teve tydligen är för gammal för att klara SVT:s nya krav, spelade spel och körde julklappsleken där svärfar hade trollat med tärningen och vann stort tills han satt med kvällens största hög julisar (men han är lika generös som Robin Hood, så ingen anledning att sura över det), åt lite mer, pratade och pratade och pratade. Ja, och lyssnade på julig hissmusik från en JBL-högtalare. Vi får kalla detta ”Potatisjulen 2022” då jag glömde sätta på potatisen och maken sedan kokade cirka sex halverade potatisar till tio personer (till nattamaten fanns det sedan lite mer nykokt potatis, så det blev i alla fall ingen total potatiskatastrof). Sent omsider, när alla hade åkt hem och klockan närmade sig midnatt, hade vi paketöppning i familjen. Hur mysigt som helst! Det blev helt enkelt en jul, jul, strålande jul. Dottern och svärsonen fick vara med via FaceTime och det fanns åter möjlighet att förundras över teknikens möjligheter att kunna vara nära trots långa avstånd. Nu fortsätter vi julen i kyrkan och åker sedan vidare hem till syrran och hennes familj. Julen varar än till påska! (Eller hur var det nu igen?)
Dagen inleddes med att fortsätta festligheterna genom att fira då lillan kom till jorden för tjugotvå år sedan. Dramatiska scener utspelade sig på Huddinge sjukhus med en förlossning i renoveringskaos. Jag hade tänkt riva av tredje barnets ankomst i en snabb vända då jag ville hem och jula i vårt nyinflyttade hus, men så blev det inte. Vi fick uppleva akutsnitt och en vecka på sjukhus istället och jag var tacksam över hur tiderna förändrats och att vi alls fick med oss en fin liten bebis hem.
Flaggan i topp en dag som den här! Maken har koll på sin flaggstång, jag är dålig på att komma ihåg det här trevliga sättet att fira.
Vi fick till en trevlig promenad i det vackra vintervädret och började med inspektion hos brorsan som håller på att få sin kakelugn installerad. Den här kakelugnen har stått i ett hus på Ringö på annat ställe i Karlskronas skärgård. Kakel-Janne har full koll på sina kakelugnar! Lillastebror har en kakelugn från Hantverkargatan inne i Karlskrona i sitt hus på Bergåsa, men våra två kakelugnar tror jag bara har stått i vårt hus sedan början av 1900-talet. (Det är för övrigt Kakel-Janne som har satt om de två ugnarna också.)
Vet du hur en kakelugn byggs upp? Själv hade jag dålig koll. Det är mycket lera inblandad iallafall och man använder inte eldfast tegel som jag trodde. När bygget är klart finns en huvudkanal och fyra mindre på plats innanför kakelplattorna. Så fascinerande! Vem kom ens på att detta skulle bli ett smart sätt att tillvarata energin i veden? Det eldas i vår kakelugn tidigt på morgonen med bara några klabbar ved och sedan fortsätter den avge värme hela dagen.
Efter inspektionsrundan tog vi oss ner till campingen för att inspektera isen. Den var på plats längst in, men kommer att släppa taget under veckan som bara ska bjuda på plusgrader. Det känns märkligt att vi har kunnat gå över till Jerkö (ön i bakgrunden) härifrån!
Dottern visade upp balansakter som är mig helt främmande. Jag är både för svag och för tung för att fixa det här.
Nej, hon brås på sin far som utan större problem svingade sig längs dessa monkey bars anpassade till betydligt kortare människor. Jag blev ju sugen på att åtminstone försöka ta mig an en plan som avslutas med att jag kan göra detsamma, men har tänkt samma tanke många, många gånger. Blir det av nu under Hälsans År 2023?
Solen var redan på väg ner igen fast det bara var strax efter lunch, men så är det ju på vintern. Sol som kämpar, is på vattnet och båtar på land.
Det filmades och fotades till dotterns kråkan-utmaning som hon håller i genom sin yogagrupp på Facebook. Jag är så imponerad! Hur är det ens möjligt?
Nej, kråkor bemästrar jag inte, men jag är rätt bra på att baka tårta. Och äta densamma. Hela livet har vår goding ofta firat sin födelsedag tillsammans med Farmor vars dag infaller dagen innan. I år firade vi i lugn och ro själva, men eftersom det fanns så mycket tårta kvar efter kalaset dagen innan blev det favoriter i repris. Dagen avslutades sedan med att vi tittade på Scrooge tillsammans med popcorn i bunkar. Den här unga damen gillar traditioner lika mycket som jag… Hurra för att vi får ha henne i våra liv!