Jag känner den så fort jag öppnar sovrumsdörren och kommer ut i vardagsrummet. Doften av hemma. Doften av medelålders inneboende, liten knubbig besökare och vårbruk med ovanligt många dammtussar i hörnen. Jag känner hur köket andas vitlök, mogna bananer och rooibos med någon fruktig smaksättning. Jag tänker att jag är tacksam över vår moderna toalett, rinnande vatten och en golvbrunn som inte läcker förruttnelse, urin eller långa tiders hudavlagringar och ackumulerad livs-skit.
När köksdörren knarrande öppnas ut till verandan är det doften av pelargon som raskt tar över. Jag plockar ett blad, tänker att det är märkligt att denna metalliska doft som gör mig så glad stör andras näshår så till den grad att de vägrar ha dessa växter hemma. I trädgården ser allt frodigt och levande ut. Nyregnade grusgångar, fuktigt gräs och blommande vallmo bjuder in till imaginära Majas alfabets-symfonier och Carl-Antons sång om den korta, svenska sommaren.
Vi pratade om gamla människors speciella doft häromdagen och vännen sa att det är särskilda ämnen i huden som förändras, så vi borde kunna hålla oss fräscha med hjälp av rejäla skrubbningar när vi blir äldre. Jag ville lära mig mer och hittade artikeln om luktsinnet från 2013 som påminner om komplexiteten i det sinne som oftast ses som minst viktigt. Under COVID var det nog många som omvärderade den vikten. Jag vet flera som blev som galna av att antingen inte känna dofter (och därmed smaker) på många månader, eller de som fick omprogrammerade doftreceptorer och fick helt nya doftpreferenser. Själv har jag alltid haft en känslig näsa och även om dess kraft trubbats av lite har jag fortfarande stor nytta och glädje av den. Luktsinnet ger livet guldkant och ger superkrafter gällande vardagliga utmaningar. Idag hyllar jag alla näsor och deras funktion, oavsett vilken form och storlek de har!
