Igår var det dags att slå in klematisen Margarete Hunt i guldigt silkespapper och prasslig cellofan, stoppa lurarna i öronen och förbereda mig på en lång resa, hela vägen till Listerby. Ja, nu säger du att Listerby ligger väl inte så långt från Sturkö? Det är teoretiskt rätt, men utan bilen som fortfarande står på Mekonomen och latar sig är det bara att utnyttja allmänna transportmedel. En söndag har vi inte mycket att välja på, så jag tog två bussar till Karlskrona, fick vänta i några timmar i stan innan det var dags att hoppa på bussen till Ronneby för att sedan få skjuts sista biten till födelsedagsbarnet av faster och farbror. Äventyr av det mer spännande slaget! Efter alla timmar på buss och tåg genom åren har jag verkligen lärt mig uppskatta friheten i att ha en bil, men det är också bekvämt att inte behöva hålla sig alert. När jag åker buss jobbar alla sinnen på högtryck och det finns alltid något spännande att ta med sig. Folk har ofta väldigt intima och känslosamma samtal på telefon, något som alltid förvånar mig. Bryr de sig inte om att de bjuder in kreti och pleti till sitt innersta? Tror de att andra inte hör vad de säger? Känner dig sig trygga med att omgivningen bara hör hälften av konversationen och därmed inte kan använda informationen? Jaja, detta hade väl inte med något födelsedagsfirande att göra.

Väl på plats var det tjo och tjim med alla fastrar och farbröder utom Fars äldste bror och så ett gäng trevliga kusiner och ett kusinbarn. Jag älskar verkligen att hänga med släkten. Det finns alltid något spännande att prata om. Igår rörde sig samtalen jag var inblandad i runt allt från Svenmanska trädgårdsparken och farmors släktingar i USA till demensvård och dahlior. Vi bjöds på läcker mat, denna gång en osedvanligt god kantarellpaj till mig och veggisarna. Efter inspektion av fantastiskt renoverat grannhus (av våra kusiners kusin, häng med på den om du kan) och osedvanligt kraftfulla och vackra dahlior fick jag skjuts av födelsedagsbarnets son till Listerbyrondellen och kunde åka tillbaka med lite mer tidspassande transporter.

Sista biten med buss satt jag och njöt för fulla muggar. Försökte fånga känslan av att mötas av kvällsljuset i Bredavikskurvan med kameran, men det gick såklart inte. Hur som helst var det jättevackert och jag satt bekvämt och lyssnade på en spännande podd och njöt allmänt av livet. Kvart över åtta var jag hemma, drog på mig morgonrocken, tvättade av sommarens andra omgång smink, lade en ansiktsmask, lade upp fötterna. tittade på ett avsnitt av den där danska serien, kikade på lite släktforskning och sedan började äntligen nattshowen jag hade väntat på! Inatt fortsätter den för dig som missade att Perseiderna (meteorregnet som alltid syns runt 12/8) har osedvanligt goda omständigheter nu när månen går ner i rimlig tid och det är klart väder. Vi som bor här ute på vischan har det tillräckligt mörkt för att Vintergatan, alla stjärnor och ”stjärnfallen” ska bjuda på ett njutbart spektakel. Jag lade mig i vår sköna hängmatta med fuskpälsfilten och kände mig genuint lycklig, den där sortens välbefinnande där munnen ler av sig själv och man nästan ser lite fånig ut. Jag undrade varför jag inte satsade på en karriär inom astronomin och bannade mig själv för att jag fortfarande inte lärt mig alla de mellanstora stjärnbildernas namn, men mest var jag bara otroligt tacksam för att ha en plats i detta makalösa universum med så många mysterier. Fira livet, hördu! Tack för att vi får vara här.