analys – monnah

Imorse vaknade jag hemma i min egen säng för första gången på nästan en vecka. Jag har sovit gott både i hotellsäng och på äldsta dotterns soffa, men det är något särskilt med min egen säng. Egentligen börjar den ha sett sina bästa dagar, men den är fortfarande den skönaste jag har haft. Även telefonbatteriet har gett upp, hjälpsamt såhär då jag försöker mig på en telefonfasta. Ska ärligen säga att det gått mycket bättre här hemma med den saken, på resande fot kan jag inte lägga ifrån mig luren. Däremot kan jag lämna rapport om vad som hände på tågen både på väg upp och hem igen och hur det kommer sig att jag anser att jag valde ett mycket bra projekt för min fasta.

I det senaste inlägget berättade jag att jag satt vid en plats där jag inte kunde använda min laddare, så då vågade jag inte använda telefonen för att ha nog med kräm för att kunna visa biljett och ev behöva ringa något samtal. (Jag vet, jag borde ha skaffat en bärbar dosa, men jag gav bort den jag hade och det har aldrig blivit av att skaffa en ny.) Jag bloggade en kortis och sedan fortsatte jag roa mig utan telefonen. Det funkade utmärkt och var faktiskt riktigt skönt.

På väg hem hade maken gett mig en lista med utmaningar att utföra (t ex ”låna något av en medpassagerare”, ”vik och testa ett pappersflygplan”). Jag hade fått uppmaningen att ha två A4-papper tillgängliga. Några av utmaningarna behövde jag ha telefonen till, det fick vara så. Roligt var det hur som helst. Inte minst då jag satt och vek det där flygplanet och min granne satt och hade telefonmöte och inte kunde sluta att titta på vad jag höll på med. Hahaha! Jag hade också reagerat om en 55-åring vek pappersflygplan utan att ha något barn i sällskap. Jag hade också med mig en pocket som jag köpte på bokrean som jag besökte med sonen i Solna. Cal Newport har jag hört intervjuas i diverse poddar, men det är något annat att läsa hans tankar om ”Deep work”. Underrubriken ”hur du finner fokus och djupjobbar i en distraherande värld – strategier för kontroll, mindre stress och digital minimalism” förklarar väl vad boken handlar om. Du förstår kanske också vad det är som lockar mig med Newports tankar.

Jag har förstått att det som påverkar mig själv personligen mest negativt just nu är glappet mellan den tid jag har tillgänglig och hur jag använder den. Därav önskan om en mindre närvarande telefon nu under fastan, men också önskan att läsa mer. Jag hade SÅ svårt att koncentrera mig på boken då jag satt där på tåget. Boken är intressant, men inte på det viset som får mig att drunkna i en text. Sätet var okej bekvämt, men jag satt inte i en tyst kupé och det pågick samtal runt omkring. Alla var hänsynsfulla, oavsett om de jobbade eller pratade med grannen i sätet bredvid, men det gjorde ju ingen skillnad för min koncentration. Jag tvingade mig att sitta kvar i det obekväma och kom en bit till slut. (Uppdraget från maken var utfört vid det laget.) Hade jag trott att jag som läst så mycket sedan jag var fem år skulle hamna här?! Sannerligen inte!!! Det är skillnad på att läsa på datorn, vilket jag ofta gör, och att läsa en bok. Det störda fokuset känns inte jobbigt på samma sätt vid datorn, men jag fattar ju att det bara är en skenkänsla. Där har jag annat tillgängligt hela tiden om det skulle vara så och jag är inte riktigt medveten om att jag gör en massa annat emellan styckena/sidorna/rapporterna.

Det är ingen hemlighet att jag är precis lika ofullkomlig som mina medmänniskor och att jag funkar på ungefär samma sätt, åtminstone rent generellt. Medvetenheten jag har om detta känns vanligtvis mycket hjälpsam och gör att jag är mycket ”snällare” mot både mig själv och andra än jag var som yngre. Det gör det inte lättare att acceptera att jag har blivit så dålig på att läsa. Å andra sidan har jag äntligen börjat göra något åt det. Det handlar inte längre bara om en känsla, utan är påtagligt och något som jag jobbar med i vardagen.

I en konversation jag hade under dagarna jag var bortrest (det har blivit många fina sådana, både med små och stora) blev jag påmind om argumentet att det inte nödvändigtvis är problematiskt att vi googlar allt, det är snarare en naturlig följd av hur samhället och våra omständigheter har utvecklats. MEN! För mig är det otroligt problematiskt att människor slutar ha information i huvudet. Det ger helt andra förutsättningar för mer komplexa analyser att kunna hämta information från flera olika bibliotek i sin egen skalle än om man bara tar fram en textmängd som kanske inte ens skrivits av en människa. Nej, jag tror faktiskt att människan rent allmänt har blivit både dummare och mindre resilient sedan internet gjorde entré i våra liv. Jaja, det finns massor av härligt som kommit också så klart. Jag älskar allt som bloggvärlden har gett och ger mig t ex, jag älskar att jag kan ha videosamtal med barnbarnen varje dag, jag älskar att jag kan hitta recept jag inte har i mina kokböcker och annat som är både viktigare och mindre viktigt. Faktum kvarstår. I en värld där det inte handlar om hur man lär sig saker utan om hur man hämtar fram information ges inte samma utrymme för hjärnutveckling. Apropå att googla, här har du information om demens. I det sista stycket står det: ”Högre utbildningsnivå minskar demensrisken. Forskning visar att ju fler års utbildning en person har, desto lägre är risken att drabbas av Alzheimers sjukdom.” Där tror jag till etthundra procent att det handlar om att man gympar sin hjärna när man lär sig nya saker och är intresserad och nyfiken. Det är därför man också tipsas om att hålla på med korsord, lyssna på ny musik, läsa böcker i olika genrer osv. Man blir helt enkelt dummare än nödvändigt av att bara använda andras kunskap.

Sådär, där fick du lite nedslag i de tankar som vuxit fram både innan och under telefonfastan. Jag fortsätter fram till påsk och vet att jag är på rätt väg. Inte är det lätt, varken att vara konsekvent eller att göra det jag föresatt mig, men jag ger inte upp för det.

Vi har haft bokklubben Boktanterna vilande under så lång tid att jag knappt kommer ihåg när vi senast träffades. Jag antar att det var trevligt, det brukar det alltid vara. Till nästa träff ska vi läsa Shuggie Bain av Douglas Stuart. Jag ska inte ge mig på något slags recension här, dels för att jag fortfarande har slutet kvar och dels för att jag vill spara det mesta av mina tankar till diskussionen. (Bokklubb är toppen – första gången jag fick uppleva detta fenomen var i Kalifornien tillsammans med ett gäng lite äldre kvinnor, alla mycket intellektuella och inspirerande.) Den senaste veckan har klass kommit upp så många gånger att jag kände att jag ville skriva lite om det. Jag lyssnade inte bara på Shuggie Bain, utan också på en av Kvartals bästa fredagsintervjuer hittills, den med Bi Puranen om insikterna hon fått efter att ha jobbat med World Values Survey. Lyssna du också!

Jag funderar inte ofta över min egen klass, men ibland händer det. Förra året skrev jag till exempel det här blogginlägget som tangerar klassfrågan. Vad är då klass? ”Objektiv klass avser den klassificering av människor som görs utifrån mått såsom utbildningsnivå, inkomst och bakgrund. Subjektiv klass definieras däremot utifrån en persons upplevda klasstillhörighet; denna kan till skillnad från den objektiva klassen vara helt godtycklig. Exempelvis skulle Carl XVI Gustaf kunna känna sig som en del av en lägre klass än vad han i själva verket tillhör. Enligt denna uppdelning kan en person således objektivt sett tillhöra till exempel överklassen, men subjektivt anse sig tillhöra arbetarklassen.” (Wikipedia) Efter åren i USA har jag blivit mycket störd över intersektionalismens tävling om vem som ska vinna platsen som lägst stående och den ständiga jakten på förtryckare. Kanske handlar det om att jag i min privilegierade bubbla sitter som Marie Antoinette (för övrigt sa hon aldrig något om bakelser till folket, men det finns så många skrönor som är allt för bra för att inte tillåtas få vingar), kanske borde någon smälla mig på fingrarna eller dra ner mig från mina höga hästar. Jag vet att jag har det oförskämt bra.

Min syrra hade häromsistens ett ytterst intressant möte med en lokalkändis och fick ett långt samtal som gav inblick i något slags överklass som varken hon eller jag tillhör. Å andra sidan hade nog ingen av oss känt oss särskilt bekväm med att röra oss i de kretsarna. Otrohet av det franska slaget (mannen har en eller flera frillor vid sidan om, men skiljer sig absolut inte från frun för att hålla skenet uppe och hålla pengarna i familjen), ”fina” skolor, fester och så golf såklart.

Jag kan inte släppa den Messengerdiskussion jag hade med min unga släkting med politiska ambitioner. Detta var i samband med att Underbara Clara hade skrivit om underdogs och jag själv hade skrivit inlägget jag länkar till här ovan. Han pratade mycket på ett generaliserande plan, något som man ju faktiskt måste göra då det gäller politik. Med alla generaliseringar kommer också problemen med individerna. Hur kom det sig att det gått så bra för oss trots att vi växte upp med så många syskon och jämförelsevis så lite pengar? Flera av mina gamla klasskompisar har suttit i fängelse, varför inte jag?

”Det är många olika delar som spelar in. Ni hade det materiellt fattigt på ett plan men fick vad jag förstår mycket stöd hemifrån och mycket tid med föräldrarna. Det är annars sånt som generellt också korrelerar (negativt) med lägre socioekonomiska skikt.” ”Ni hade exempelvis stabila hemförhållanden, något som annars i väldigt stor utsträckning korrelerar med klass och materiella förutsättningar.” Om det nu är så här, varför är det många politiker som tycker att man ska ta barnen från sina föräldrar så tidigt som möjligt för att ”tvätta bort smutsen” som deras familj bidrar med och via något slags automatik ge dem en högre klasstillhörighet, eller åtminstone ett bättre liv än om familjerna själva fått större inflytande?

Skillnaden mellan kausalitet (orsak) och korrelation (samband) är något som VÄLDIGT få människor verkar förstå sig på. Marie Torstensson Levanders forskning vid Malmö universitet förklarar detta så bra i ännu en intressant Kvartal-publikation: Fattigdom orsakar inte brottslighet. Jag kom inte riktigt ihåg var jag hade läst om denna forskning, så jag googlade. Träffarna påvisade en tydlig gränslinje mellan vänsterpolitik (ta bort fattigdom så slutar folk ha det dåligt) och högerpolitik (socioekonomiska faktorer är inte svaret på alla problem). Sanningen ligger lite mittemellan och inget kommer att bli bättre om vi blundar för somliga faktorer och försöker sätta Compeed-plåster på variga sår.

Arv och miljö – denna infekterade fråga som är jobbig att gräva i. Vi kan prata om det biologiska arvet och de platser och människor som vi befinner oss i under uppväxten. DNA påverkar oss vare sig vi vill det eller ej, vi kommer alla med olika förutsättningar. Personlighetsdrag, kognitiv förmåga som bestämmer huruvida vi klarar av att komma ihåg och tänka i många steg eller ej, hög risk för beroende, psykisk ohälsa: att leda in barn ”på den väg de bör vandra” är vuxenvärldens absolut viktigaste uppgift. Citat från intervjun med Torstensson Levander: ”Brottslighet är alltså resultatet av ett samspel mellan moralvärderingar, självkontroll och exponering för riskfyllda miljöer.” Sociopater har väl en oförmåga till att förstå moral över huvud taget, men annars är det uppenbarligen viktigt att lära sig vad som är moraliskt gångbart. (O-)förmåga till självkontroll ärver vi, men det är i allas vårt samhälleliga intresse att lära våra barn jobba hårt för att nå mål av olika slag, inte att välja att råna, utnyttja eller slå ner någon för att få något man vill ha. Det svåraste att hjälpa våra barn med om vi har det svårt rent ekonomiskt gissar jag är att hålla dem från riskfyllda miljöer.

Tillbaka till klass då.

Pengar innebär en automatisk klassresa uppåt, eller hur är det? Nja, den klassiska överklassen kan ha ekonomiska problem (typ grevar med stora egendomar och gamla pengar som börjat sina) och det finns många svinrika helt utan klass (typ Kardashians). Kungligheter och adel kräver smeknamn som bara de initierade får använda, men kindpussar sitter numera i var mans plyte.

https://youtu.be/FLgS1XL1ZPg

Utbildning då, innebär en sådan en automatisk klassresa? Tja, det beror väl hur mycket man frotterar sig med den kulturella eliten. För att tillhöra den utbildningsbaserade överklassen behöver man följa vissa regler. Man behöver lära sig föra metadiskussioner för att inte avslöja sina innersta tankar och lära sig att märkeslösa lyxvaror är finare än blaffiga loggor. Man behöver lära sig hur man brukar alkohol och narkotika på rätt sätt (lite snyggt sådär i lönndom och utanför skvallerpressen, absolut inte fast i något missbruk). Man behöver lära sig hur man tar sig rätten att tala om för andra vad som är rätt åsikt utan att nödvändigtvis vara särskilt allmänbildad. Man behöver lära sig att tillhörigheten kräver att man är smal/muskulös och ”fräsch” (vad man har gått igenom i livet ska inte synas i ansiktet), men allt ska vara naturligt så det varken syns att man ägnar sig åt bulemi, överträning eller diverse ingrepp och ska NATURLIGTVIS stå på barrikaderna för alla stackars-synd-om utan att nödvändigtvis släppa in dem om de knackar på eller bidrar med sin syn på verkligheten.

Precis som med allt annat är klass något som många gånger inte går att ta på. Vilken klass tillhör jag själv? Sanningen är att jag känner mig vilsen då jag ska försöka bestämma detta. Har jag gjort en klassresa? Tja, både uppåt och neråt. Jag och maken har valt att stiga bort från den värld vi snuddade vid. Ett ständigt strävande efter mer kan naturligtvis vara peppande, men jag hittar fortfarande min superkraft i att fortfarande vara lite kunnig inom väldigt många olika områden och vårda relationer med nära och kära. När jag i veckan pratade med en släkting sa jag ”Jag hoppas jag får barnbarn någon gång.” Då sa hen ”Det hoppas inte jag, världen är redan överbefolkad.” Jag blev lite ställd, men valde att vältolka det som att hen hoppas inte få några egna barnbarn, inte att jag ska förvägras sådana. En drömvärld vore för mig att alla bara var snälla mot varandra, men att vara människa är tydligen så komplicerat att detta inte är möjligt. Sparka lite där det sparkas kan känns liksom lite allt för ofta skönt. Detta är dessvärre ingen klassfråga, utan gäller allmänt. Kanske är det där roten till mänsklighetens innersta väsen ligger? Kampen för överlevnad och tillhörighet? Jag tror jag får fråga Dolly Parton. Hon verkar ha svar på det mesta. Ha en fin helg!

Nedslag i fastan.

Betyder klass något för dig?