Jag behövde hämta något i Bredavik, kom dit sent på kvällen och fick använda telefonens lampa för att hitta fram. Väl tillbaka vid bilen stannade jag till och vände mig mot det lilla ljuset från stan och alla stjärnor på himlen. Hur många gånger har jag stått och sett ut över detta vackra sedan 1983? Hur många tankar har snurrat ut i universum? Hur många lösningar på problem har det lagts upp maskor till just här?
Nostalgi ansågs vara en psykisk sjukdom som vissa soldater på 1600-talet sas lida av. En sjuklig hemlängtan. (Det var kanske snarare PTSD de drabbats av om man läser vilka symtom de uppvisade.) På 1700-talet ändrade Immanuel Kant nostalgins betydelsen till ”en längtan efter ett då snarare än ett där”.
Att låta nostalgin styra ens liv kan orsaka onödig smärta tänker jag, åtminstone blir det så för mig om jag inte medvetet hanterar den. Det händer allt mer ofta att jag tar mig tid att stanna upp och kalibrera både känslor och inställningar. Min benägenhet till att hänfalla åt nostalgiska tankar sätter onekligen tonen till dessa stunder, men efter en stund tar jag befälet och låter tacksamheten ta över. Jag får finnas! Jag får vara med! Jag har nya chanser framför mig! Jag får vara med om detta oerhörda äventyr! Tacktacktack! På fredag drar Trettio tacksamma dagar igång. Den här upplevelsen hade inte kunnat komma mer lämpligt.
Lämna ett svar