Jag tänker på ekonomi och pengar nu igen. Påminns av olika anledningar om detta nödvändiga ont. In och ut. Sparkonto, buffert, rumlepengar. Jag tänker på förmåga att prioritera och fattigdom och slöseri och så tänker jag på lyxkonsumtion och ”ändamål som helgar medlen”. Jag tänker på sådana där sparrör i papper från banken i vilka jag sparade främst enkronor och femkronor på den tiden då jag hade mynt att spara och det kändes som att de hade något värde. Jag tänker på mitt och ditt, vilket ansvar jag har att dela med mig och välfärdssystem. Jag tänker på pyramidförsäljning och lurendrejerier. Sedan tänker jag på lönebesked, arbetsgivaravgift, skatt och momsberäkningar.
Denna tid på året är tuff för många. Det talas mycket om fattigdom och om att känna otillräcklighet som förälder eller att vara barn som växer upp under utmanande omständigheter. Från Rädda Barnen: ”Utifrån ett barnrättsperspektiv handlar rätten till skälig levnadsstandard inte bara om att ha råd med det absolut nödvändigaste, utan bör förstås i kontexten till den allmänna standardnivån i samhället barnet lever i.” Enligt denna text är det jämförelsen som är en del av det jobbiga och detta är något som jag verkligen förstår psykologin bakom. Jag hade en diskussion med någon som tyckte att hen hade en jättedålig lön för det arbete hen utför. Det var vid närmare granskning inte en objektivt dålig lön, men i jämförelse med andra kanske den hade kunnat vara ännu högre. Detta är en smart vuxen och hen hade ändå inte förståelse för hur det verkligen såg ut, så hur ska ett barn kunna avkrävas insikt i varför det är så jobbigt att se andra få sådant som man själv vill ha?
Ibland tänker jag att fars ledord ”livet är orättvist” verkligen har satt sig djupt i mig. Att jag har en syn på livet som innebär att jag har insikt i att det är omöjligt att ha det som ”alla andra” har, men att jag som har det så mycket bättre än de flesta andra på jorden också kan hjälpa till att lätta bördan för någon annan. Jag kan bli irriterad på att andra inte har denna insikt, varken ”uppifrån” eller ”nerifrån”. Jag kan störas på att höra om historier där INGEN gör något för att hjälpa till när medmänniskor på nära håll uppenbarligen är i nöd (vi kan ju inte hjälpa alla), men störs också när det finns krav att få hjälp från personer som aldrig gör något själva för att förbättra sin situation. De som inte har fysisk eller mental förmåga att göra några förändringar har vi självklart plikt att ta hand och måna om.
”Svenska folket är det tredje mest skuldsatta i Europa, och på tio år har det svenska skuldberget hos Kronofogden växt med nästan 50 miljarder kronor. Förra året så hamnade 50 tusen ärenden där människor hade Klarna-skulder hos Kronofogden. Idag är 15 566 av de ärendena fortfarande pågående.” (TV4 Nyheter)
Jag vet att jag nyss skrev om pengar och konsumtion, men detta har pockat på rejält på sistone. Jag tänker att vi har en generation som växer upp helt utan insikt i vad pengar egentligen är och att det bara handlar om siffror utan vikt eller värde. De går inte ens till en Bankomat för att se siffrorna materialiseras i sedlar. Hur ska vi kunna hjälpa dem att inte hamna i ekonomisk knipa? Det är illa nog med oss som faktiskt har något slags känsla för hur in och ut funkar.
Lämna ett svar