Det blir nog jul ändå. Faktiskt.

Hur gör man då ena jullådan, den viktigaste, av misstag blivit kvar hemma samtidigt som man har ett nytt hemma borta? 14-åringen är inte lika pessimistisk som mamman. Mamman sörjer Lisa Larssons lussetåg och barnens alla julgransprydnader som vi samlat till dem sedan vi bodde i Philadelphia. Dottern säger att det ordnar sig. Vi köpte röda julkulor på IKEA och nästa vecka ska vi göra långa popcorngirlanger. När vi var på Hobby Lobby för att köpa filt till samma dotters syprojekt visade det sig att de hade en massa julgrejer till halva priset. Vi köpte roliga silkespapper som ska pysslas ihop till de finaste smällkarameller som tänkas kan. Annars köpte vi inte så mycket. Den amerikanska countrystilen är inte riktigt i min smak och den amerikanska the-more-the-better-stilen är verkligen inte i min smak. Lika så bra det. Det känns onödigt att lägga ut pengar på något som vi redan har, men samtidigt är det viktigt att vår jul här blir mysig och hemtrevlig, så där som vi är vana vid. Jag väntar in min (Japp, MIN!) KitchenAid i Metallic Chrome så jag kan börja baka igen. Det var inte så pjåkigt med Black Friday ändå. $100 rabatt på en maskin som kostar $429 är en rätt fin rabatt. (Jag handlade under de sista skälvande minuterna av rabattdygnet…)

I kväll var jag och Elina bjudna på ”A Christmas I remember”, en kväll med ett fantastiskt julprogram av och för kvinnor i alla åldrar. Wow! Vilka historier vi fick höra, och vilken vacker musik! Jag gillar att vara här. I kväll påmindes jag om hur det alltid finns någon som har det sämre. Att vi inte har några julgransdekorationer är ju faktiskt inget problem. Att inte kunna köpa julmat till sin familj är däremot rätt tungt. Vi måste helt enkelt se till att hitta vägar att hjälpa. Det finns många runt omkring oss som har det tufft ekonomiskt. Vem kan du hjälpa?

Continue Reading

Salt Lake City.

I lördags var vi på julkonsert tillsammans med våra kompisar/familj inne i Salt Lake City. Det var riktigt mysigt. Soligt och fint, så pass att folk gick omkring i t-shirt och shorts mitt på dagen då vi kom dit. Helt otroligt… Det var julpyntat överallt och jättefint om kvällen då det blev becksvart och allt lyste upp. På dagen var det lika varmt som en medelsvensk majdag. Knäppt.

Något de är bra på, de där amerikanerna, är ljussättning. Det finns så många vackra träd med små lampor i alla möjliga färger här. Jag gillar bäst de varmgula, vanliga lamporna, men de röda och blå pockar ständigt på min uppmärksamhet… Allt som inte blinkar är rätt fint faktiskt! Till och med de slingor som har små lampor i mixade färger. Sch. Säg inte att jag har erkänt att jag gillar sådana.

Vi hann springa inom det alldeles nyöppnade och hippa H&M i tjusiga köpcentret City Creek för att köpa strumpor. Jag gillar nämligen inte de tjocka tennissockar som man annars hittar överallt och det verkar inte heller som resten av familjen är speciellt förtjust i dem.

Sist vi var här fanns inte City Creek. Då var hela det här kvarteret nedstängt inför de stora ombyggnationerna. City Creek marknadsförs med Fine Wine and Dining. Tja, lite för tjusigt för mig, men kul för alla med tjocka plånböcker. Ljussättningen föll mig dock helt i smaken, så jag tror att jag och tjejerna åker in en gång till innan jul för en liten shoppingrunda.

Trots det tjusiga skrytbygget tycker jag fortfarande att templet mitt över gatan är mycket finare. En av de vackraste byggnader jag vet faktiskt…

För övrigt är det dags att sätta igång det seriösa julandet nu. Jag har inte lust, men det kommer kanske. En liten julsång får du här trots min olust. Hushållsassistent är på gång från Amazon, så har vi tur blir det lussekatter till första advent. Det blir det ändå, förresten. Jag får sätta någon med en frisk högerarm att slå degen om maskinen inte hinner fram. Det ordnar sig nog.

Continue Reading

Kommer jag att klara av Les Mis?

Har du läst Les Misérables? Har du sett musikalen? Tänker du se filmen som kommer ut i jul? Vi var i London för några år sedan och satt längst fram i teatern och det kändes som att vi var med på riktigt. Förberedelserna inför teaterbesöket var ”sådär”. Jag hade inte läst Samhällets Olycksbarn och det enda jag visste om historien var det jag hade lärt mig i skolan (inte särskilt mycket, eller så var det bara jag som inte var engagerad). Maken hade fått mig och barnen att lyssna på musiken från Londonuppsättningen och han hade också gått igenom de olika karaktärerna för att vi skulle veta vem alla på scenen var. Det var välinvesterad tid. När ridån gick upp blev jag indragen i dessa människoödens liv, jag var där på riktigt. Jag tror aldrig jag har hulkat så någon gång förut… Efter föreställningen var jag alldeles förstörd, fast på ett bra sätt. Ibland är det skönt att riktigt få gråta ut, eller hur? Alla tårar som ackumuleras av olika anledningar behöver rensa, både bildligt och bokstavligt!

Les Misérables – här får du några smakprov på vad du har att vänta dig om du väljer att gå på samma film som vi i julhelgen. Jag vågar lova att det blir både annorlunda och speciellt och jag tycker mig se att personerna som har castat har gjort ett utmärkt arbete… Här är den riktiga trailern.

Vill du lyssna på mina favoritstycken har du dem här:

On my own – Olycklig kärlek. Suck.
A little fall of rain – Hur sorgligt kan det bli?
Do you hear the people sing – För alla dagar då allt känns skit.

Äh. Lyssna på hela inspelningen. Jag tackar mänskligheten för allt elände, Victor Hugo om satte sin historia på pränt och Claude-Michel Schönberg som gjorde musiken. Alain Boublil, Jean-Marc Natel och Herbert Kretzmer skrev musikaltexterna på franska och engelska, så jag tackar dem också. Ja, det var väl det.

Continue Reading

Fredagen den 23 november. Allt annat än en Black Friday.

Vackert, bara vackert. Levande blommor är fint det.

Något annat som är fint är gamla par som håller hand… De här kom skruttande över parkeringsplatsen och de var så söta!

Idag började Julen här i USA. Jag orkade inte med någon Black Friday-shopping, men mat behövde vi fylla på med. Denna stackars tomte stod och plingade lite halvhjärtat med sin klocka utanför Smith’s. Han fick en hel del pengar, men jag tror att han skulle få ännu mer med lite mer engagemang!

För mig börjar julen inte förrän till Första Advent, men julstjärnorna var billiga idag och med tanke på hur dåligt affären sköter blomsteravdelningen tänkte jag att det var bäst att få hem ett par krukor om de skulle kunna överleva till nästa helg. Vi får väl se om jag lyckas. Den ena busken började fälla blad redan i kundvagnen på väg till bilen. Suck.

Inne julstjärnor, ute frasiga löv på marken.

Längst upp på bergtopparna ligger snön kvar efter ett par snöomgångar. Själv gick jag omkring med bara en tjocktröja på mig idag utan att frysa, så just nu känns inte värsta kalla vintern speciellt nära.

De här sötnosarna bor ett par hus längre bort på gatan. Vet du vilken ras det kan tänkas vara? Grannarna som vi var hemma hos, inte hästägarna, sa att de INTE är shetlandsponnyer i alla fall.

Titta! Hur söt som helst. Och pytteliten.

Mer berg. Jag vet att det inte går att visa hur fint det faktiskt är, men du får tro på mitt ord.

En bit längre bort bor den här ståtlige herren. Fast han blev sur på det här fotot. Inte tillräckligt smickrande tydligen.

Efter ett tag lättade han upp och kom för att se om vi hade något gott med oss. Det hade vi inte.

Yngsta dottern kan bara inte vänta på att få börja rida! Hur kan det finnas människor som inte gillar hästar liksom?

Människa och natur i vacker harmoni.

Finaste familjen. Här är vi hemma på vår gata, fast inte precis i stan.

För övrigt har vi tittat på, och skrattat åt, Groundhog Day idag. Har du inte sett den är det hög tid. Jag tror att alla som ser den filmen blir lite snällare.

Continue Reading

Ska man inte vara tacksam?

Jag har alltid gillat bebisar. När mina småsyskon var just små fick jag ofta frågan om jag inte tyckte det var jobbigt med alla dessa barn och bebisar. Det tyckte jag inte. Jag gillade att ta hand om bebbarna. När jag var tonåring började jag sitta barnvakt och det fortsatte jag med tills mina egna knattar kom. Nuförtiden får jag passa på att snusa bebis medan chansen ges. I går firade vi Thanksgiving med kusinen, hennes make, tvillingarna K och D samt makens pappa och hans fru. Det var hur trevligt som helst. Jag saknade ingenting, utan var snarare fyrkantig på alla håll efter allt gott som bjöds. Bäst av allt var småknoddarna. De var väldigt behagliga, glada och nöjda.

Här kommer först lilla K, Syster Yster.

Brorsan D är ”pappa upp i da’n” och blir han lika snäll och trevlig som sin far så ska det nog reda sig med honom också.

Continue Reading

Med kameran i handen.

Undrar just vad ”da’n före doppareda’n” heter här. De doppar ju egentligen ingenting, utan glufsar mest i sig massor av mat och glor på football. ”Earn your turkey!” står det överallt på reklamaffischerna för löpartävlingen i morgon förmiddag. Jag tänker äta utan dåligt samvete, och någon löpartävling kommer jag inte heller att vara med i. Jag och S har stekt 150 köttbullar som vi ska ta med oss till min kusins Thanksgivingmiddag. Min kusin gillar god mat och hon älskade mina köttbullar som hon fick smaka då hon besökte oss för ett par år sedan. Därför bestämdes det att vi tar med oss en sallad (klassiskt) och köttbullar (hm, Thanksgivingsrookie). Med tanke på att F hann äta tio köttbullar innan jag hann säga ”Varsågod!” sist det begav sig så tror jag att de går åt även om det finns mycket annan mat också.

Jag gillar att laga mat, men att rulla köttbullar är BARA tråkigt. Som tur är stod min assistent och rullade alla bullarna själv. Det tog sisådär 1,5 timme för henne, men oj, så stolt hon var!

Så här ser det ut hemma hos oss ibland. Först utsikten mot skogen på baksidan, sedan finhyllan och slutligen fyndbuketten från matbutiken. Gillar mys.

I tacksamhetens anda vill jag säga att jag älskar mina barn. För övrigt måste jag sova nu. Annars missar jag nog kalkonmiddagen.

Continue Reading

Länklista inlagd och kategorier bortplockade.

Nej, att blanda både kategorier och etiketter var inte alls smart. Jag skulle ha gjort något åt det redan då bloggen var i uppstartsskedet, men bättre sent än aldrig? Jag har plockat bort kategorierna så får vi väl se hur rätt jag träffar i mitt etiketterande.

Det är väldigt länge sedan jag hade en länklista. Nu samlade jag ihop de jag besöker oftast (och som fortfarande uppdaterar rätt regelbundet). Jag ger dig en blandad kompott med allt från genusdiskussioner till papperspyssel. Eftersom jag tänker mer på pyssel än på genus kommer du också att hitta fler pysselbloggar. Förresten har jag med all säkerhet missat några viktiga bloggar, så om du vet att jag brukar kika in till dig och du inte finns med i listan får du gärna påminna mig.

Jag klarade inte av att ha ”Barbie Land” särskrivet trots att jag ville att headern skulle se amerikansk ut. Jag ber om ursäkt för min svaghet.

Continue Reading

Tacksamhet.

I morgon är barnen lediga från skolan trots att det är ”skoldag”. (De har lektioner på Provo High varannan dag.) Orsaken är det här landets största och viktigaste familjehögtid, nämligen Thanksgiving. Själva högtiden är på torsdag, men då många familjer reser den här helgen får barnen en extra ledig dag, precis som våra barn brukar få i samband med jullovet. Vår familj har firat sedan K och jag bodde i Kalifornien första omgången och på torsdag är det första gången på tolv år som jag inte lagar någon Thanksgivingmiddag. Vi är bjudna till min kusin och hennes familj och har fått i uppdrag att ta med oss en massa svenska köttbullar och en god sallad. Det blir alltså till att trilla runda och lagom tjocka godisbitar i morgon! I vanliga fall steker jag mest biffar av köttfärsen eftersom det går mycket snabbare, men köttbullar är köttbullar. Folk som beställer köttbullar vill väl ha just det.

Apropå Thanksgiving och tacksamhet… Innan vi for iväg till Hawaii fick jag en fantastisk present av min svägerska. Den där presenten var ett objektiv till min nya kamera som tack för att jag fick henne att börja fota och hitta en ny livspassion! Tyvärr har jag inte hunnit fota så mycket som jag hade önskat. Dagarna har sprungit ifrån mig på många plan vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur mitt liv har sett ut sedan i maj ungefär. Tja, eller sedan förra hösten egentligen. Sidospår… Jag är så otroligt tacksam för allt jag har och för att jag har det så fantastiskt bra. Vissa dagar känns det som att jag dansar fram, men andra gånger undrar jag hur jag ska orka en endaste timme till. Jag lever fortfarande med ett ben i vår familjs nya och friska vanor, men det andra benet står i gyttja. Jag har inte tränat på hur länge som helst. Ju tröttare jag blir, desto längre ifrån träningen kommer jag. Storheten i att äga kontrollen över sitt eget liv är ogreppbar, i alla fall för mig. Jag förminskar mig själv för att slippa ta tag i saker som tynger mig och förskjuter sådant som känns jobbigt. Det är som de där ”viktiga högarna” med papper som jag tenderar att samla på mig. Det är sådant som inte är så viktigt att man måste göra något omgående, som räkningar, viktiga möten och så vidare, utan snarare information om försäkringar som man kanske borde byta till eller något kanonerbjudande som går ut först om flera månader… Är det bara jag som gör så, eller finns det fler? Vilket system kör du med för att inte missa tåget? Hur gör du för att komma igång med något som du borde göra, men inte absolut måste?

Yngsta dottern passade på att hoppa över en storlek över sommaren. Nästan alla hennes för stora höstkläder vi packade ner i somras är nu för små. Numera delar hon samma storlek som storasyster, så arvegods är inte längre aktuellt. (Buhu för oss föräldrar, kul för S.) På fredag är det Black Friday, årets stora shoppingdag här. Är man lite smart, som jag, tar man reda på vilka butiker som har erbjudanden redan innan fredag och shoppar när ingen annan är i butikerna. Vi tog oss till GAP eftersom dottern gillar de kläderna och vi behövde faktiskt inte gå någon annanstans. Vi shoppade kläder för sammanlagt $331,95, men betalade bara $168,26. Dottern är mycket nöjd med sina nya, fina och sköna kläder och mamman är mycket nöjd med att ha sparat tusen spänn. (Va? Är det inte så man räknar? Joho. Så gör man i vår familj. Man räknar ut vad allt skulle ha kostat och så jämför man med vad man har betalat. Att man sedan kanske inte hade köpt allt det där till ordinarie pris ska man inte bry sig om.)

Jag rekommenderar ”dagens ord”. Givande på alla sätt. Håller du koll på alla ie och ei i engelskans snåriga skog?

Biblioteket här i Orem är fantastiskt. Mitt favoritställe så här långt… Idag lånade vi nitton böcker tillsammans, jag och barnen. Härligt! Och nu ska jag faktiskt lägga mig och läsa i en av dem. Ha det gott, korvkompott.

Edit: Läs vad min syster skrivit i sin blogg så kanske du också känner dig lite extra tacksam!

Continue Reading

Du är musiken i mig.

September har blivit Petra Marklund igen. Hennes röst går in i min ryggmärg och hennes ord, ja, de går in i mitt hjärta.

Kate Nashs galna röst och den här låten som får mig att skratta varje gång jag hör den…

Over the Rhine. Sorgliga, sorgliga Latter Days.

Funs Some Nights. Den spelas på radion hela tiden och varje gång drar jag upp volymen. Knäpp text som slåss med ett klämkäckt beat och en melodislinga som bara sätter sig i hjärnan.

Porcupine Tree, Time Flies. Den här videon.

Sen finns det annat också. Arg musik, stark musik, julmusik. Ja, just det. Händels Messias. Måste se om de inte har någon Sing Along här i närheten. Annars ska vi ju på The Piano Guys konsert då det börjar lukta jul. Barnen ser verkligen fram emot den och jag kan inte låta bli att lite lätt undra hur de fixar ett liveframträdande! 🙂 En styck marimba väntas in i vårt hem framåt nästa vecka. Jag gissar att vi kommer att få ta igen en hel del förlorad speltid. Ja, det var väl det. Det var en del annat också. Jag har tusen tankar som kryssar fram genom natten. Känner du dem? Vad funderar du på? Själv funderar jag på otillräcklighet, själen, lycka, mirakel, familj, tonårsproblem, balans, stabilitet, våghalsighet, kärlek, varsamhet, vänskap, överraskningar, hälsa och så lite tillhörighet. Ja, det var väl det. Tills vi hörs igen…

Sturkö för precis två månader sedan. Så nära och ändå så långt borta.

Continue Reading