Varsågod. Här får du en gratis väderrapport från den senaste veckan här i Orem, Utah. Jag tror banne mig att vi har haft det vackraste vädret sedan vi flyttade hit. Sitter jag i ena soffhörnan på eftermiddagen kan jag både njuta av ljuset som faller in bakifrån och njuta av bergen genom fönstret till vänster om mig. Inte dåligt! Jag har till och med varit ute, i alla fall ute ur huset. I torsdags började skolan igen och då jag höll på att förtvina inomhus haltade jag ut till garaget, använde den automatiska garageportsöppnaren för att släppa ut oss, stängde garageport med hjälpmedlet, körde barn dit de skulle, körde hem och upprepade öppnings- och stängningsproceduren. Yihaa! Det var svettigt, men det gick bra. Jag bröt inga fler ben och jag kände solen genom bilrutan och önskade till och med att jag inte hade glömt mina solglasögon i Hawaii. Ah! Det är underbart att ens ha förmågan att njuta ”små ögonblick av ro ibland”. Tacksamhetsövningarna hjälper mig långsamt upp ur träsket. Tjoho!
Min faster tyckte tydligen att jag har varit väldigt mycket på Facebook. Tja, det kan hända att jag bläddrat igenom uppmuntrande ordspråk, glada vinterlovsbilder, ledsna och ensamma uppdateringar och annat mindre viktigt väldigt mycket mer ofta än vanligt. Det har dock sin naturliga förklaring. Jag har suttit på ungefär samma plätt, med vissa undantag, i drygt en vecka nu. Jag hasar mig upp för trappan på kvällen och ner för trappan på morgonen. Dessemellan blir jag väl omhändertagen av make och tre barn. Tur att jag har sluppit någon oempatisk slusk vid min sida. Vem skulle klara att tömma kastrull efter kastrull med mina, hm, uppkastningar? Eller springa som en skållad råtta varje gång jag behöver det minsta lilla? Eller sköta hushållet lika bra som jag? (Ja, nu är de fyra och jag är en, men tillsammans blir de både starka och duktiga.)
Här ser du en av de aktiviteter jag återupptäckt. Yatzy. Underskattat spel… Jag pusslar, läser, surfar Facebook i telefonen, tittar på gråtfilmer och har också hittat en ny favoritteveserie som jag aldrig ens hört talas om förut (Drop Dead Diva). Tja, kanske det finns en anledning till att jag aldrig har hört talas om den förut? Fast jag var ju väldigt förtjust både i Lagens Änglar och Ally McBeal förstås. Teveadvokater är allt mycket mer spännande än de verkliga, eller vad säger du A?
Jag har en nyckelharpa. Den fick jag av en gammal man som jag blev väldigt god vän med då jag flyttade upp till Tumba för en massa år sedan. Fine G lät meddela att om han hade varit 60 år yngre hade han lagt in en stöt på mig, men nu fick vänskapen duga. 🙂 Han lärde känna min man också. Jag är så glad över att vi hann berätta för G att vi väntade barn och att detta barn skulle få hans namn om det blev en pojke. Strax efteråt försvann vår vän in i demensdimman och några månader efter vår lille Gs födelse gick G den äldre bort. Alltid då jag lyssnar på Åsa Jinders musik skickar jag en tanke till min gamle vän och är tacksam över allt han lära mig under den relativt korta tid vi hann känna varandra. Den här är till dig som jag inte längre kan prata med.
För övrigt kan jag säga att om man spelar fiol och bor i Utah ser man ut och låter så här. Eh. Hon är duktig, lilla Lindsey Stirling! Och hon skriver sin egen musik. Om jag var du skulle jag därför ta mig till Köpenhamn den 25/1 eller till Stockholm den 26/1 då hon spelar där.
