Om att vara generös eller girig i samspelet med andra.

För mig är det enormt spännande med relationer. Du som läser här lär veta att detta är ett av mina stora och långvariga intressen. Det är ett ämne jag i nuläget ofta får möta i mitt arbete som samtalsterapeut. I ett av mina senaste samtal handlade det om att hantera det faktum att man inte kan förändra andras beteenden eller reaktioner, bara sina egna. Det kan dock vara mycket behjälpligt att tala med den som finns på andra sidan om vad som händer när man har en konversation eller diskuterar en situation som skett tidigare. Om ett mönster upprepar sig gång på gång finns det ofta möjlighet att se vad det är som orsakar detta mönster.

Klassikern är att plocka fram den osynliga lådan med oförrätter varje gång det hettar till mellan två personer. I den har båda lagt händelser och kommentarer som hänt eller uttalats någon gång för kanske trettio, fem eller ett år sedan. Somliga lappar kan man knappt läsa längre, men man vet att det som utspelades var orättvist, fruktansvärt, obetänksamt och det känns skönt att minsann få trycka in den där lappen i ansiktet på den man har konflikten med. Detta förhållningssätt, att inte gräla om det som hände nyss utan något helt annat, är inte hälsosamt. Det är dock många familjer som har en låda av detta slag stående hemma i köket eller på någon annan plats varifrån den är lätt att plocka fram. ”Ska du säga, du som aldrig fanns där för mig när jag var tonåring, men lillsyrran skjutsade du förstås varje gång hon vinkade med lillfingret!” ”Du är verkligen orättvis nu, precis som att du skulle vara bättre. Kommer du ihåg när vi var på fest hos Svenssons 1970 och du limmade på Svens syrra?”

”Jag gör allt här hemma, min partner gör ingenting.” Den kommentaren har jag både hört från vänner och från klienter. När man gräver ner sig lite visar det sig många gånger att det inte är sant. Visst finns det lata personer som har på sig offerkoftan och är fullt upptagna med att tala om för alla som vill och inte vill höra om hur synd det är om en. Det finns kanske varken tid eller energi över för att ägna sig åt något annat då. Det är nog mer vanligt att båda i en relation gör mycket, men av olika saker. Det man gör själv värderas mycket högre än det ens partner gör. Checklista för en jämställd vardag är otroligt bra för att få en värdig diskussion om hur det egentligen står till. ”Familjens projektledare säger upp sig” är den riktigt arga boken som handlar om hur värdelösa män är och som väl beskriver hur kvinnor curlar dem. Själv tycker jag det är en rätt dålig bok, för Gunilla Bergensten kommer inte med någon lösning. Vad sägs om att en partner faktiskt tar ansvaret som familjens projektledare, vågar axla rollen? Säg det företag som funkar med två VD:ar. En familjs rent praktiska angelägenheter kräver ledning. Att ta beslut om vem som tar ansvar för vad på förhand borde väl rimligtvis vara en god idé?

För inte så längesedan mötte jag en person som jag inte gillade. Varför gillade jag inte hen? Det hade jag ingen aning om. Det är en person som funnits i periferin i nästan hela mitt liv, en person jag aldrig direkt har samarbetat med eller haft några djupa samtal med, men jag visste att jag inte gillade hen. Inför ett möte vi skulle ha bestämde jag mig för att ta ansvar för mina känslor och försöka förstå vad det egentligen var som skavde. Dagen efter kunde jag konstatera att det sannolikt handlade om avundsjuka. Japp. Inte för att jag brukar gå omkring och vara avundsjuk på folk, men nog var det detta som hade ställt till det här. Jag kunde konstatera att jag har absolut noll mandat att utnämna personen ifråga till en ”dålig person”, utan att hen tvärtom verkar vara en osedvanligt driftig och käck människa. Jag var stolt över mig själv som tog ansvaret över mina känslor och tror att jag hade varit lika stolt om jag hade kommit fram till en annan slutsats.

Att vara generös eller girig gentemot andra människor, vad betyder det? Jag syftar inte på att faktiskt ge bort grejer, utan att det går att bestämma sig för hur man vill förhålla sig till sina medmänniskor. Det finns absolut vissa som man helst aldrig hade velat behöva möta, men det finns också många som man hade kunnat ha en mycket bättre relation med än vad som är fallet. Jag har tagit ett medvetet beslut om att försöka gilla folk tills de bevisar att de inte är värda min generositet. Det innebär att jag har samlat på mig en hel hög människor som folk generellt inte direkt gillar av olika orsaker, mestadels att de är lite socialt märkliga. För många år sedan hade jag en studierektor som var lite barsk och bestämd, men hen var riktigt bra på sitt jobb. Däremot gjorde hen inte alltid som mina kollegor ville. Min tolkning var att hens uppgift var att få en väl fungerande verksamhet, inte att inordna sig i lärarhierarkin som fanns på skolan. De som hade jobbat länge fick inte längre outtalade fördelar gentemot en nyutbildad kollega och detta ansågs (av de gamla) som ”orättvist”. Det är också vanligt att folk som säger sådant som är sant, men som alla andra håller tyst om, blir de som puttas ut från gemenskapen och värmen.

Mitt längsta projekt gällande att vara snälltolkande och generös gentemot en specifik person har hållit på i kanske 20 år, men att personen ifråga hälsar med nästan-ett-leende idag ser jag som en vinst. Ibland är det tungt att vara människa. Dessvärre är det vårt ansvar att själva hantera alla känslor som kommer med det. Kanske är det just den biten som gör att det är så svårt att snälltolka ”idioter”?