Om att ha huvudet under armen.

3 maj, 2012

Jag vet att jag lätt glömmer saker då jag är stressad. Idag for jag till närmaste centrum för att hämta ut nya B-vitaminer på apoteket och tänkte sedan plocka upp strykjärnet som hade lånats av min syster. Jag kom till apoteket, betalade varor för 650 kronor, åkte till syrran och beklagade mig över att jag hade glömt B-vitaminerna (orsaken till att jag hade åkt till apoteket), åkte därifrån igen, körde till affären, åkte tillbaka till min syster eftersom jag hade glömt att ta med mig strykjärnet därifrån (Duh!), tog mig hem igen och insåg att jag hade glömt stanna vid apoteket på vägen. Igen. Suck. Jag vet varför jag är stressad och inser att det inte finns något annat att göra åt det än att bli bättre på att fokusera på nuet och njuta av det som är fint och bra. Hur gör du för att hitta tillbaka till dig själv?

Ormöga i vår trädgård. Alldeles fantastiskt njutbart. När jag ligger i mossan och kikar på de här ljuvliga små godbitarna samtidigt som jag kan titta upp i himlen känns det faktiskt helt okej.

12 svar till ”Om att ha huvudet under armen.”

A piece of Happiness

3 maj, 2012

Oj!
Fast det var roligt att läsa. Om du förstår vad jag menar 😉
Jag brukar sonika bara skita i allt ett tag (har blivit väldigt duktig på det) och bara bry mig om mig själv. Som när kollegerna frågar vad man har gjort i helgen blir mitt svar ofta -tagit det lugnt. En hektisk vecka kräver lugn helg för mig.

Svara
1. monnah
  
  3 maj, 2012
  
  Jag förstår precis! Jag kan inte låta bli att skratta själv, fast skrattet blir lite ihåligt… Jag har haft ”lugna helger” under lång tid nu och längtar lite till att orka och vilja bli den sociala varelse jag en gång var. Typ förra året. Snart så. 🙂
  
  Svara
Anja

3 maj, 2012

Men hjälp, din stackare. Kan du ha en minneslapp i handen hela tiden eller lägger du ifrån dig den nånstans?

Svara
1. monnah
  
  3 maj, 2012
  
  Jag har testat minneslappar och jag skriver minnesanteckningar i i-fånen. Det hjälper inte. Jag har fått stresshjärna helt enkelt. Det löser sig nog med tiden!
  
  Svara
Maria med pojkarna

4 maj, 2012

Haha, förlåt, men det här är så likt mig att det är komiskt. Och mina dagböcker är ledsamma historier, de med. Det är mest nedstämda stunder den kommit fram, alternativt försöker jag vara positiv trots allt och då ser jag bara de krampaktiga försöken att vara glad när jag egentligen är ledsen.
Vad är det som stressar dig så hemskt? Det låter väldigt jobbigt och jag anar en hel massa andra saker mellan dina rader eftersom de ibland påminner om mina (rätt eller fel)?

Svara
1. monnah
  
  6 maj, 2012
  
  Tja, det som stressar mig låter sig inte delas i ett publikt forum, men med tanke på att vi är på rätt samma plats i livet så kan jag tänka mig ett och annat som vi kanske delar… Det är högt och lågt. Vissa grejer rinner av mig som vore jag en teflonpanna, men annat höjer helt enkelt blodtrycket. Jag tror att jag snart drar iväg på en ensamsemester. 🙂
  
  Svara
Ellinor

4 maj, 2012

Hmm det är det jag försöker göra, hitta tillbaka till mig själv. För min del handlar det mycket om att lära mig sätta gränser. Och inte alltid tänka på vad andra ska känna om jag gör si eller säger så. Svårt, vill ju inte såra någon men något jag måste göra för att må bra själv. Åtminstone nu. Och jag känner att jag kommit en bra bit på väg. Vad gäller att komma ihåg saker, det är jag väl kanske ganska så bra på (utom att komma ihåg mig själv då..;) ) men jag använder telefonen till mycket. Och en del saker försöker jag helt enkelt strunta i, försöker leva lite efter ”jag får göra det i morgon istället”. Min stress sätter sig ju fysiskt i kroppen. Huvudet jobbar och fungerar men resten säger stopp. Är väl olika för alla. Man får låta det ta tid och försöka överlista stressen! Hoppas det lättar för dig snart!! Kram

Svara
1. monnah
  
  6 maj, 2012
  
  Tusen tack för dessa fantastiska tips, kära du! Det där att man faktiskt kan göra saker i morgon är jag rätt på. Jag har mycket svårare med den mentala stressen, tankar som snurrar som ett ekorrhjul. Tyvärr! Jag vet att det lättar, det gör det alltid, men då man är mitt uppe i något känns det alltid lite tyngre. Kram!
  
  Svara
Monica

4 maj, 2012

Vi ska nog vara glada att kroppen säger ifrån när den inte orkar, bättre att hjärnan stänger av än att den kokar över! Men visst kan man känna sig dum när man kommer hem med allt utom det man egentligen skulle ha. Mitt motto är ”var barmhärtig mot dig sjäv och inte bara alla andra”. Låt återhämtningen ta sin tid, det går ju inte att stressa fram, det ligger ju i själva sakens natur. Var rädd om dig, du och din familj har bara en DU.

Svara
1. monnah
  
  6 maj, 2012
  
  Så har jag inte tänkt på det! Alltså, att hjärnan stänger av istället för att koka över. 😀 Toppenbra. Det tar jag med mig. Jag vet att det inte går att påskynda något just nu, men ibland önskar jag…
  
  Svara
Min plats i solen

4 maj, 2012

Usch, vad jag känner igen det där! Kroppens sätt att tala om att det är för många saker på gång och att den inte riktigt klarar av att sortera. Värst tycker jag att det är de gånger då jag inser att jag ställer samma fråga till barnen som jag redan ställt en gång kanske en 15 minuter tidigare men glömt bort att jag ställt. Det är då jag på allvar undrar om det är ett tecken på begynnande demens eller vad?

Nu hoppas jag ju att det inte är så utan bara ett tecken på att jag måste varva ner. Sedan min utmattningsdepression tycker jag att jag har blivit bättre på att märka när det börjar bli för mycket och numera drar jag i handbromsen – hårt! Jag skalar bort, säger nej och prioriterar det som verkligen är viktigt. Jag vet att det för mig inte finns något annat sätt. Att omge mig med sådant som ger mig energi istället för dränerar och ta hand om mig (äta regelbundet, sova tillräckligt, vara utomhus och röra på mig). Och så dansar jag – av hjärtans lust!

Ta hand om dig vännen och lova mig att du lyssnar på din kropp.

Stor kram till dig

Svara
1. monnah
  
  6 maj, 2012
  
  Jag känner tyvärr att jag vissa stunder snuddar vid det där tvärstoppet och gör allt jag kan för att dra i bromsen. Speciellt för att stoppa mina fladdrande tankar… Just nu har jag totalt prioriterat bort mitt sociala liv och hoppas att mina vänner har fördragsamhet med att jag för en kort tid ”inte finns”. Jag vet att det blir bättre. Kanske jag borde dansa lite mer?! 😀 Kram tillbaka och tack.
  
  Svara

Om att ha huvudet under armen.

12 svar till ”Om att ha huvudet under armen.”

Lämna ett svar Avbryt svar