Kanske tog vi adjö till sommarens sista gäster lite tidigare ikväll. Vi stod där och vinkade tills först den svarta bilen och sedan husbilen hade skumpat upp för grusvägen som leder ner till vår gårdsplan. I ett par dagar hade mammas kusiner och deras fruar hängt med oss här på Sturkö. Morfars syster var mamma till dessa übersmarta bröder vars storasyster hamnade i USA och var en av de personer som blev jätteviktig för mig och min familj då vi bodde i Orem. Hon och hennes man bjöd hem oss på god mat och spelkväll många, många gånger och det var så vi lärde oss älska Sequence. Det var också hos henne och hennes man maken fick bo de där märkliga månaderna då vi inte visste om vi skulle fortsätta bo i USA eller bosätta oss i Sverige. Jag och maken ”ärvde” sedan hennes bröder här i Sverige då mamma och far gick bort. De hade som tradition att komma och hälsa på några dagar varje sommar och kunde fortsätta att göra det eftersom vi 1. bor på Sturkö, 2. fortfarande lever, 3. gillar att hänga med dessa släktingar.
Jag tycker relationer är otroligt spännande överlag. Ännu mer spännande blir de då man börjar rota i orsak och verkan, hur personligheter passar (eller inte passar) ihop, varför man fortsätter ha kontakt med somliga men inte med andra och hur det kommer sig att en del verkar kunna bli vän med hela världen och andra är glada om de hitta en enda person de känner sig trygga med under en hel livstid.
”Om du vill ha en vän måste du själv vara en.” Fröken Christines text i Mina Vänner-boken står fortfarande kvar lika vackert och snirkligt skrivet. Hon var min idol, den där unga lågstadielärarinnan. Jag tyckte hon var bäst i världen och den finaste som fanns, min kusin som gick i samma klass tyckte att hon var fruktansvärd och elak. Tänk hur olika två personer kan bemötas av samma person, men kanske också bemöta. Fröken Christine hade det tydligen svårt både med relationer och med att hantera alkohol och dog tidigt, men vad vet jag. Kanske var hon någon som inte ville ha en vän eller någon som inte hade räknat ut hur man skulle göra.
En del personer är inte det minsta intresserade av att föra in fler människor i sina liv. De har fullt upp med de personer som redan ”har en plats vid bordet”. Själv vill jag inte gå miste om nya bekantskaper, för man vet aldrig vilka guldkorn som kan döljas där bakom lite tryckt stämning, snack om väder och vind och nervösa skratt då man träffas första gången. Att få hänga med mammas kusiner har gett mig nya synvinklar på hurdana mina morföräldrar var ur andras perspektiv, hur morfars föräldrar uppe i Umeå var och vad i mig som kan vara spår av alla förföräldrar från Västerbotten, men de har också bidragit med andra perspektiv på livet, ekonomi och livsval. De skulle bara kunna ha varit ”mammas gamla kusiner”, men de har blivit goda vänner som gör mitt liv bättre. Jag är glad för dem och tacksam för alla andra dåvarande, nuvarande, gamla, nya och kommande vänner som gör mitt liv lite bättre.
Lämna ett svar