Mina nära och kära vet att jag har ett par filmfavoriter som fortsatt hänga med mig i över 20 år och som jag har sett många gånger. Ingen av dem hade varit lätt att pricka som ”den här hade Monna gillat eftersom…”. Snarare tvärtom. Jag borde inte ha gilla någon av dem, men nu gör jag det. Den ena är Love Actually (2003) och den andra är Gladiator (2000).
Love Actually har så många olika lager. Förra julen var det poppis att dissa denna julklassiker pga rutten kvinnosyn. Jag ser den för vad den är – en genomskärning av västvärlden som på ett humoristisk, löjligt och tragiskt sätt visar människors drömmar och mardrömmar gällande relationer, kvinnosyn, manssyn och krocken mellan dröm och verklighet på ett utmärkt sätt. Emma Thompson bjuder på en av sina bästa rolltolkningar någonsin.
Gladiator är en blodig historia. Jag fick ändå någon märklig kontakt med Russell Crowes rollfigur och har sällan varit så slut efter att ha sett en film. Jag kunde inte sluta tänka på den, på människans inneboende grymhet, på hur vi kan stå rakryggade också genom stora utmaningar. Favoritscenen när huvudrollsinnehavaren drar fingrarna genom den mogna säden skickar fortfarande rysningar nedför ryggraden. Igår var syrran i Skottland och såg uppföljaren som nyligen kom ut. ”Ni måste se Gladiator II!!!!!!!!!!!” Försök att stoppa mig, säger jag då.
Förra året fick jag Gladiator in concert i present av maken och igår var det dags för Love actually. Detta koncept, att se på film medan en orkester spelar live, låter märkligt. Det funkar dock väldigt bra! Ännu bättre till Gladiator som bara har klassisk bakgrunds- och förstärkningsmusik. Love Actually har flera låtar som ingår i handlingen och inte kan ersättas på samma sätt. Orkestern gjorde det ändå bra! Nästa år kör de Harry Potter och den tror jag blir toppen. Kanske presenten för nästa år också är kirrad?
Lämna ett svar