”Gjorde ni inte iordning ladan till dotterns bröllop under pandemin?” Jag pratade en stund med min körkompis efter en konsert förra torsdagen och berättade att jag höll på att storstäda där. Det korta svaret är att jo, det gjorde vi ju. Det långa svaret är att det som gjordes då bara var fortsättningen på ett projekt som kanske aldrig blir riktigt ”färdigt”.
2019 köpte vi loss huset efter att ha hyrt det sedan december 2016. Då blev det och ladan våra och vi kunde börja fixa till det som vi ville ha det. (Sanningen är att jag fortfarande har lite svårt att inte tänka att detta är ”brorsans”.) Det rensades ut en massa grejer och det visade sig att golvet på höskullen var i så risigt skick att det sedan fick monteras bort. (Maken trillade igenom och att han klarade sig helt utan skador är ett rent mirakel med tanke på hur det gick till och vad som fanns precis där han föll. Finns fortfarande inget golv där vi för övrigt hoppas kunna ha ett sommarrum så småningom.)
Så kom då den där pandemin och problemet med hur det ändå skulle kunna bli bröllop. Storfamiljen ryckte in och med hjälp av en stor arbetsgrupp rensades det, skräp kördes iväg och brorsan byggde golv.
Det dekorerades så fint under ledning av min syster och vi kunde ha en härlig dag trots att alla planer såg väldigt annorlunda ut bara månaden innan.
Det blev aldrig något bröllop på Skansen och 120 personer blev till 12, men bröllop blev det. Och när bröllopet var genomfört stod vi där med betydligt mindre skräp, ett fint golv, men fortfarande alldeles för mycket grejer. (Foto: Karin Vivar)
2021 var det dags att ta hand om ladans fasad. Slamfärg är härligt, det är tacksamt att måla med Falu rödfärg. På några ställen gjordes kanske inte förarbetet så bra. Det behöver därför fyllas på igen och jag ska även snart måla verandan på huset som fick någon fuskfärg i annan nyans då den renoverades.
2022 satsade vi hårt på trädgårdslandet, så då hände inte mycket med ladan. ”Festlokalen” fick mest agera snickeri och målarstuga. Det är ju inte dumt att ha sådana heller.
2023 blev det riktigt organiserat i stenladan, den äldsta delen av ladan. Jag kan knappt se bilder härifrån utan att tänka på hur fruktansvärt det var att göra rent här 2016 efter en svårt sjuk man som alltså hade levt här, i en stenlada utan fönster, under hoarderlika omständigheter. Jag är mycket tacksam över att tänka att vi har fått vara med och ”läka” denna gård.
Förra året bytte maken vindskivor och fönsterfoder på ladans södergavel. Han byggde mig också en tomatkuvös som gav en helt fantastisk skörd jämfört med åren innan trots att jag odlar i murarhinkar och därmed blir lite begränsad.
Jag städade ur för att förbereda för makens snickeri. Äntligen skulle han få en egen man cave! Så mycket skräp rök i den processen, men då var det också dags att ta tag i allt som var kvar. Det fanns grejer efter våra föräldrar som vi syskon inte hade delat upp mellan oss, det fanns sådant som var i okej skick och som stod kvar i huset och ladan då vi flyttade in och så hade vi alla grejer som vi hade kvar sedan flytten till USA och som aldrig använts igen. Här stod det alltså fullt med flyttkartonger och prylar innan jag satte igång…
Jag storstädade även ”festlokalen” och såpskurade golvet efter att detta utrymme hade fått agera snickeri (typ) under några år, detta eftersom vi hade bestämt oss för att…
… sälja loss så mycket som möjligt av allt fint jag hade hittat i det där utrymmet. Vi fixade helt enkelt en loppis i festlokalen och hade den öppen då och då under resten av sommaren.
Resterna efter loppisen har stått kvar hela vintern och våren, men nu är allt vidarebefordrat till Pingstis. Skräpet som fortfarande stått på olika ställen har ett lass i taget fått åka till återvinningscentralen här på ön. Vi har flera lass kvar, men nu är det banne mig inte mycket kvar. Det är knappt så jag klarar av att tänka hur mycket som faktiskt blivit gjort trots att jag tycker att det går så långsamt! Nu behövs nya dörrar till hela ladan. Den första, den till stenladan, har maken byggt färdig och jag ska måla den. Det här inlägget var jätteroligt att göra! Att allt började med en enkel fråga fick mig att inse hur mycket som faktiskt har blivit gjort. Och nu kämpar vi vidare.
Lämna ett svar