Igår läste jag ett spännande blogginlägg. Det fick mig att humma och fundera och protestera högt (här hemma, i arbetsrummet, utan publik), för det är ju så jag fungerar då jag läser ord som får mig att tänka. Underbara Clara skrev ”Alla vill vara en underdog” och jag tänkte skriva lite om det. Tänk, det känns så aktuellt efter de senaste dagarnas intensiva släktmarinering, och viktigt. Inlägget i sig är lite spretigt, men intressant. Ännu mer intressant är kommentarsfältet. Det handlar om allt mellan överklass och tillhörighet till ojämlikt samhälle och klasskillnader. Hur ”alla” försöker göra sig mer underlägsna än de egentligen är, tala om hur svårt de har det fast det ser så fint ut på ytan och så vidare.
Jag börjar med Amadeus. Amadeus är son till Carola och Runar. Han har vuxit upp i skuggan av sina riks(ö)kända föräldrar med ett namn som förpliktigar. Det här är ingen dussingosse. Dessutom har han begåvats med ett fördelaktigt yttre och är fotbollsproffs. Nu har han gett sig in i musikbranschen med en egen låt, riktigt bra till och med om man gillar den sorts pop som Exhibition är. Jag tror knappast att Amadeus hävdar att han är någon underdog. Han skötte sin musik utan mammas inblandning och jag gissar att han blev värvad av IF Brommapojkarna för att han kan spela fotboll och inget annat. Killen ger ett ödmjukt intryck och är säkert jättefin på alla sätt och vis, men jag gissar att om man gav orättvisans riddare fritt spelrum skulle han slås ner med ett hugg rätt i hjärtat.
Jag då? Är inte jag en ”underdog”? Skulle inte jag kunna skriva om min fruktansvärda barndom med utnyttjande, missbrukande, känslokalla, psykiskt sjuka, fattiga, outbildade vuxna som förstörde för mig? Nä. Så hade jag det lyckligtvis inte. Men visst var jag avundsjuk ibland. Ju äldre jag blev, desto mer avundsjuka kunde jag frambringa. Utseende, prylar, kläder, semestermål, intelligens, musikalisk begåvning, boende… Det fanns alltid något att vara avis på.
Jag tackar fars ordspråk ”livet är orättvist” för att jag någonstans insåg att den där orättvisan finns, på båda håll. Ibland är det jag som står på topp, ibland ligger jag längst nere i högen. Mammas stora engagemang i mentalvården, kyrkan, äldrevården och de krigsskadade och religionsförtryckta människorna hon undervisade i SFI. Nog fick vi lära oss att vi var privilegierade. Fars polisiära arbete, alltid beredd att hjälpa andra, rycka ut då någon tonåring hamnat i fel sällskap. Nog fick vi uppleva på nära håll vad det innebär att vara privilegierad. Mina föräldrars ekonomi räckte inte ens till att få till det där med ”existensminimum”, trots det var jag inte medveten om att det finns människor som lever efter löningskalendern förrän jag blev vuxen. Nog är jag privilegierad. Det finaste jag visste som barn var ”bruna barn”, så min högsta önskan en jul var en brun docka (som jag dessutom fick). Jag visste inte att min fula blekfishud med synliga blå ringar under ögonen var mitt högsta privilegium, men det har jag sedan dess lärt mig många gånger om. Jag är inte särskilt vacker, men absolut inte ful. Nog är jag privilegierad. Jag har aldrig bommat en tenta och har aldrig fått gråta mig till kunskap på det sätt som jag sett andra göra. Jag utbildade mig till lärare och har fått undervisa underbara barn och ungdomar. Ett fantastiskt privilegium. Jag är till och med lång, 174 cm. Nog vet jag att jag är privilegierad. Jag är gift, dessutom med en man som varken slår mig, missbrukar eller spelar bort våra matpengar och som säger att han älskar mig varje dag. Jag är verkligen privilegierad. Jag har fått bli mor tre gånger. Vilket privilegium! Jag har hälsan och övervikten jag bär på har jag orsakat själv. Jag är sannerligen privilegierad. Jag äger ett hus värt miljoner, om än tillsammans med maken och banken. Huset är fantastiskt vackert, tryggt och ligger på en drömplats. Jag är så privilegierad! Jag känner mig trygg i min tro, känner mening med mitt liv och känner fortfarande både lust och hopp. Nog är jag privilegierad. Och inte en dag går utan att jag har fått äta mig mätt. Vilken ynnest.
Jag är alltså ingen underdog, men jag är inte heller överklass. Jag kommer inte ens från en akademisk familj (men jag har framgångsrika syskon som försörjer sig som fastighetspamp [han har också kallats diversearbetare, häktesvakt och kycklingfarmare], rektor, egenföretagare, jurist, ambulanssjuksköterska och psykolog). Jag har ingen adlig titel och kommer aldrig att behöva låtsas att ett äckligt vin som kostar femhundra kronor flaskan smakar gott. Jag behöver inte dränka min hopplösa tristess i kokain och jag kommer aldrig att behöva bråka med en granne som tycker att min yacht tar för stor plats och skymmer utsikten. Jag är så privilegierad!
Jag är så privilegierad att jag vid tillfälle blivit tystad. Min privilegierade ställning tar bort min rätt att uttala mig i allt som handlar om sådant som rör andra, mindre privilegierade personer. Jag håller dock inte tyst. Jag tycker. Jag förfasar mig. Jag protesterar. Jag höjer en flagg. Så också idag. Underbara Clara. Jag gillar din grundtanke. Jag fattar att jag är privilegierad. Må alla dessa privilegier, både dina och mina, förvaltas väl och fortsätta bidra till en bättre värld. För jag tror att det går. Jag tror att privilegierade människor kan existera utan att behöva be om ursäkt för att de har det så bra och använda detta till också någon annans fördel. Och jag vet att riktigt dåligt mår man först då man börjar jämföra sig med andra som har det ”bättre”.
Livet är orättvist. Hälsningar Ivar Håkansson.
Lämna ett svar