Jag chattade en stund med min svägerska igår. Hon förföljs av uppstoppade ekorrar i sina sociala medier-algoritmer (ett internt skämt, att komma till sin förälders begravning och se en ”sovande” kondoleansekorre i blomarrangemanget på begravningen bjöd på ett märkligt slags fnissande tröst i all sorg – våra föräldrars vän fick nog aldrig veta precis hur mycket vi har fortsatt att prata om detta), själv försöker jag att inte ta in något alls från sociala medier eftersom jag håller på med min årliga nyårsrensning. Kylskåp, ugn, stickkorg, garderob, sovrum har mött en Monna på steroider, idag står arbetsrummet på tur. Jag vet att jag säkert hade mått bra av att snäppa upp mig lite gällande både det ena och det andra, men stora förändringar funkar inte på mig och jag ror dem sällan i hamn. Att göra det som funkar igen och igen, som att nyårsstäda och organisera t ex, är då något bra att hålla fast vid. Bästa vägen till en positiv förändring verkar annars vara att lägga till en liten bra grej i taget, s.k. mikrovanor. Dessa bra grejer får då möjlighet att tränga undan de mindre bra. Kanske blir man kanske inte ”färdig” med projekt på det viset, så man kan fira?
Det finns väl alltid något att fira förresten, även om man inte upptäcker att en mikrovana satt sig på plats. I år kommer vi att fira tillskott till familjen, min systers 50-årsdag, den andra svägerskans 50-årsdag (hon fyllde år i december, men vill ha fest i sommar), bloggens 20-årsjubileum, vårt hus 10-årsjubileum med en andra andning (huset ”återinvigdes” med klippning av band och allt i december 2016) och säkert mycket mer som jag inte kommer ihåg just nu. Vi vill fira just husets jubileum med att göra de där grejerna som aldrig blev gjorda. Lägga till små förändringar. Garderobsdörrar finns det inte, t ex. Igår kom det därför upp draperier i sovrummet. Det är så vackra, hemvävda längder som låg i en av mina fantastiska auktionsfyndslådor med textilier på den tid Sikö hade kontor här i stan. Tyvärr känner jag att det blev alldeles för stökigt med detta mönster, så jag ska leta efter något tungt, enfärgat linnetyg istället. Men listen sitter uppe (vi hade ingen vit linoljefärg hemma, så den behöver fortfarande målas), upphängningsanordningen är på plats. Nu är bara den andra garderoben kvar. Och taket i trappan. Och att bygga in sängen i alkoven. Och fixa nytt fönster/fönsterfoder i badrummet uppe. Och måla om överhänget vid huvudentrén. Och måla om på södersidan. Och fixa verandan. Det blir större och större. Ett hus är ett ständigt projekt och blir aldrig någonsin färdigt. Att acceptera det och helt enkelt göra en sak i taget blir därför absolut mest hållbart.
Jag kan tala om att jag sedan stora rensningen i somras haft dessa små dockplagg i min fixarhög, men nu är de banne mig färdiga. De vita strumporna är ett par Fix-strumpor i frotté i storlek 50 som min docka Elisabeth haft på sig i alla år. Nu är de rensade på fläckar och tvättade, plus att det sitter ett fungerande resårband i midjan igen. De fina hängslebyxorna med tidernas vackraste skråddband har funnits bland familjen Håkanssons dockkläder sedan sjuttiotalet. De har nu fått sig en renovering. Jag har sytt fast lösa delar och lagat trasigt tyg. Jag har även lagat strumpor och fixat andra loppisfynd, rensat ut garner jag aldrig kommer att använda till Pingstis och lite annat smått och gott. Kan man se på detta fix som nödvändigt? Är det vettigt att lägga två timmar på några dockplagg? Fråga inte mig, uppenbarligen tycker jag det. Och jag är så tacksam för de här första dagarna på året som givit möjlighet att nyårsrensa. Jag känner mig verkligen upplivad av det. Nu är det dags för arbetsrummet medan jag lyssnar igenom Juloratoriet. Ikväll har vi genrep och imorgon smäller det, så nu kan Tittis lillasyster komma!
Lämna ett svar